Machu Picchu

Publicerad 31.10.2017 kl. 11:35

Glimtar från Peru

Vi stiger ombord på ett litet näpet tåg, det är blått med texten Cusco-Machupicchu i guldgult på varje kupé. Vi har den lätta packningen, vi ska inte fotvandra men vi ska ändå röra oss till fots, övernatta och återvända till Cusco. Den lilla kupén är inredd med inkamönstrade dukar på varje bord, vi sitter som i en bekväm restaurangvagn, knappt att vi har installerat oss så blir vi serverade te och smörgåsar av elegant klädda tågvärdar och värdinnor. Panflöjtmusik spelar ur högtalarna varvat med information på spanska och engelska. Tåget rör sig makligt genom ett bördigt landskap, solen skiner och vi fotograferar kor och getter, små svarta grisar genom kupéfönstret. Vi har rest i flera dagar, vi har väntat i många år, ett helt liv har vi varit beredda. Min bästa vän och jag, henne som jag helst av allt vill resa med. Nu sitter vi i det lilla tåget som följer ett smalt spår närmare målet. Avståndet är inte mer än 80 km men tåget tar ändå dryga tre timmar och vi har ju inte bråttom, det här är ju en slags tidsresa. Panflöjterna och trummorna spelar på, det kommer mera te och quinoakex, vi mumsar och tittar ut genom fönstren. Det är en slags lycka, som på ett barnkalas där spännningen och ivern stiger. Ofta följer tågbanan floden Urubamba, landskapet blir allt frodigare, bergen högre och vi färdas längre ner i dalgången. Och sen, tjoff, är vi inne i regnskogen. Hela tåget rullar in i en grön tunnel, lianer hänger ner och klätterväxter klättrar upp, ibland glimtar solen till eller så ser vi Urubambas forsande vatten, men mest är det grönt, vi känner fukten och värmen genom fönstren vi hör fågelskrik och tjatter, genom panflöjtsmusiken, visst, allt är möjligt i Peru! Tåget har inte bråttom, ibland byter det spår, vi backar och väntar, vi har god tid att studera djungelväxtligheten, vi kan höra floden plaska som den gjort i tusentals år.

Vi kommer fram till Aguas Calientes, ett samhälle längst ner i dalbottnen, byggnader som klättrar på var sida om floden Urubamba, vår följeslagare, hotell, restauranger och bosättningar, här tas turisterna hand om innan de beger sig upp till Macchu Picchu. Även min bästis och jag tas hand om, vi är turister som alla andra, vi har gjort en elva dagars upplevelseresa genom Peru, snart stundar kronan på verket, en dröm som följt oss i decennier. Men först ligger vi några timmar i de heta källorna, köper smycken och äter vår quineasoppa. Efter en halv natt står vi i gryningen och köar tillsammans med hundratals andra turister i alla åldrar, vi står intill floden och hoppas få komma ombord på den tredje bussen. Det tar ett par timmar alltmedan det ljusnar och nu skumpar vi uppåt. Det går undan, tåget var långsamt, men bussen är snabb. Den ska hinna med många lass innan dagen är slut. Vägen ringlar sig rakt genom djungeln 600 meter upp, man håller i sig och tittar rakt fram, vi hör till dem som inte går inka leden eller någon annan led för den delen, vi har gjort en andlig fotvandring i flera år. 

Och nu står vi här. 2430 meter över havet. Machu Picchu (som betyder gamla bergstoppen) ruinerna av inkastaden som återupptäcktes  år 1911. Vi är ovan molnen som osar runt, skingras och under vår vandring med den snabbfotade guiden blir himlen blå och solen börjar gassa på terrasseringarna, byggnaderna, trapporna, soltemplet, lamorna och alpackorna som rör sig fritt, alla omgivande berg, vi är närmast solen och inkakungen Patchacuti står klädd i guld och ser nöjd ut med sitt verk. Vi är också nöjda, fast mest lamslagna och övermättade, vi fotograferar och dricker vatten, suckar och stönar och sjunker slutligen ner på en stenavsats från inkarikets storhetstid på 1400-talet, vi är ordlösa och bara sitter stilla. Än i denna dag. Min bästa vän och jag.

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:
Tänk att ni fick uppleva detta tillsammans ! det var härligt att följa med. Känns som om man varit med på ett litet hörn av den viktiga resan.
Superhuile31.10.17 kl. 13:47
Det där tog mig direkt tillbaka till en morgon för fem år sedan, oh my, är det så länge sen! På tåget drack vi Inca Cola, jag som sällan dricker läsk.
Anonymous01.11.17 kl. 10:40


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften