Flow

Manus är trofast, en hjärtevän, här är jag igen nykär och framflygande, vår relation är full av överraskningar och tillit, jag är osminkad och med håret på ända och du är så följsam och under min hud. Jag bara ler och fånar mig, tänker inte på havet, ägnar mig inte åt fjärrlängtan. Vi är nu här hand i hand, vi sover så gott, vi drömmer om följande kapitel, Manus har hittat fram, jag har hittat in, vi håller på. Vi har inte hunnit ut på promenad, för allt exploderar här och nu, en vacker dag ska vi våga oss in i skogen eller så gör vi en resa framåt eller bakåt i tiden. Vi träffades på sanddynerna, det var för några veckor sedan eller i ett tidigare liv. Nu vänslas vi bakom en gardin av doftgeranium som täcker fönstret, ingen insyn eller utsikt, skärmen flimrar, vi skriver till varandra.
15.09.2016 kl. 11:57

Män till frukost

Min moster sa: "Jag äter män till frukost". Det var på sjuttiotalet och jag hade just blivit könsmogen. Vi satt i hennes torp och drack citronte. Vi satt varje kväll vid ett rangligt bord, vaxduken var rejäl med blomrutor, flugor surrade mot fönsret, det var sommar och viken låg bleke. Min moster hade stjärnögon, hon kisade under lugg och berättade om sin aptit. Min mor satt på andra sidan viken och var sur, hon hade aldrig ätit män till frukost, hon hade svurit pappa evig trohet, fast hon tolkade det på sitt eget lilla vis. Hon ville att jag skulle sitta hos henne och dricka citronte, vi skulle tala om poesi för allt annat var trams. Och med trams menade hon kärlek. Jag färdades mellan två systrar och försökte växa upp till kvinna. Så kan det gå.

09.09.2016 kl. 09:54

Två prinskorvar och en jordkällare

 

De kan bo hur många mänskor som helst i en jordkällare, oavsett om dörren är liten så är själva källaren stor, säger Benjamin, fem år och går inte desto mer in på detaljer kring hur alla ryms in, fast Ian, snart sju år vill veta. Han har hört mycket om händelser som kan utspela sig i just jordkällare, hans bror känner till världar som ingen annan vet nånting om. Ian tycker inte att det är lika intressant, det finns annat att prata om, fotis, hur man tränar, vad vi ska äta till middag, hur lång väg det är hem, sådant. I Benjamins jordkällare bor det olika karaktärer som är beredda på ett stort krig, han är själv kung och härförare, han är i själva verket född i en jordkällare, under marken, han föddes där redan i ett tidigare liv,  han har en stor uppgift, ett hemligt uppdrag, hans vapenröder har namn som inte kan avslöjas på webben. Ian är hungrig och stönar för just Dalsbruk är jordkällarnas paradis, allt ska undersökas mycket noggrant och det tar en evighet. Sen finns det också masugnar och bortglömda sjöar, övergivna fängelsehålor, stigar som tar slut och som kan leda till sådana jordkällare som är osynliga, förklarar Benjamin med viftande händer. Ian överröstar nu berättelsernas berättelser och vill veta hur man tillreder en svampsås. Så vandrar vi hemåt mot huset vid havet, farmor och två prinskorvar.

05.09.2016 kl. 12:52

På väg

Att skriva:

Så går färden bakåt, framåt med förgreningar åt alla håll. Det är utmanade att vara resenär och lokförare samtidigt, hålla i alla spakar, läsa kartor, följa med landskapet, vänta på att komma fram, resa bakåt i tiden, äta mellanmål, bromsa, byta spår. Jag visste inte att jag hade en biljett innestående, ett uppdrag, ett förflutet som lokförare, det är mycket man inte vet om sig själv. Jag är otålig för jag vill sätta gasen i bottnen, jag är rädd för allt går för fort, jag gillar inte tunnlar och tåglukt, torra smörgåsar, människor som ser obekymrade ut, vaggar fram utan att spjärna emot, jag gillar dem inte för de vet mer om livet än jag som måste resa runt jorden och spränga berg för att ta reda på vad det är frågan om. Nu är jag på väg, jag kan inte hoppa av i farten. Det skulle vara det fegaste.

01.09.2016 kl. 12:41

Ett konstigt ställe

Skogen sa att jag skulle komma, vara liten på en stig, växa under en gran, dofta på vått gräs, inte se mig själv för träden, bli ett träd själv, sitta i en obekväm ställning på en stubbe, plocka lingon, fotografera svampar. Det hördes lockrop, morgonröken var förförisk, jag kunde bli en älva för en dag, utföra hopp i ljungen, krama stammar, äta harsyra med slutna ögon.

Men jag sa tack och nejtack. Jag gillar inte skogen, det är ett konstigt ställe, stillastående insjöar och kärr, slippriga sidospår, osynliga djur, snår gör mig skräckslagen eller bara uttråkad.

Många hittar sig själv i skogen. Jag har hört berättas om aha-upplevelser och eufori. Det finns sådana som flyttar in i grottor, under trädrötter, eldar med kottar, spänner upp hängmattor mellan mossiga stammar, gungar sig själva in i evigheten. Eller de som tömmer skogen på svamp och lingon och fyller sina jättefrysboxar i fall av hungersnöd.

Jag har talat ut och kan nu fortsätta att betrakta gränden från mitt fönster, ifall att den där vitsvarta katten visar sig, som ett tecken eller vad som helst.

30.08.2016 kl. 10:44

Sicken slitgöra

ur Prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

"Jag som icke vara en prostinna, ej heller en kaptenska i den bemärkelsen, sitta nu åter på trappan och speja in i framtiden som den kunde utvisa sig bland buskar och floxbestånd. Kaffet haver blivit malet och serverat på fat och slurpet till att höras ända bort till bortre grannhuset. Trappan äro gjort av synbarligen präktigt trävirke, gudarna vete vilket, ty detta hus haver jag tagit i besittning när det föllo mig in utan vetskap om virkets beskaffenhet. Mången kunna tycka att finnes det då ingen ända på denna erövringsodyssé, hus och män som komma i min väg. Hur kunna jag veta svaret på detta, ty svar äro det tråkigaste. Allt haver jag gjort, räddat förlista skepp och rastlösa själar, sicken slitgöra! Stugorna haver jag lystrat till, skottat uppförsbackar jämte reparerat skorstenar.

Här gnida jag mina kängor i eftermiddagssolen, skorna till att blänka och sina. Jag ger mig av längs vägar, stärkt av kaffet och lifvet, alla vägar leder nånstans. Inget haver jag att ångra, inget får mig på knä. Kjolarna svänger i sensommarfläkten, svalorna flyger lågt. Lycka äro att leva."

 
25.08.2016 kl. 11:55

En dag rymde jag

Jag anlade en kinesisk trädgård. Det tog tusen år. Det var en syssla som upptog min tid redan innan jag föddes. Där kunde man promenera omkring bland lejonstatyer, slå sig ner i små gröna rum med vattenplask och bamburassel, yttervärlden fanns inte, månen var alltid rund, varje blad ackompanjerade ett annat blad, och blomknoppningarna var kopiösa ögonblick. 

En dag rymde jag. Trädgården växte igen, det var rätt åt den. Jag sprang som en vilde längs öppna stränder, rusade fram i vattenbrynet, det fanns inte ett enda rum, inte en enda detalj, bara fjädermoln och havsrök. Jag skrev snabbt ett långt meddelande i sanden som vågorna förde med sig. Jag glupade horisonten, mina lungor vecklade ut sig och svällde likt zeppelinare.

Sen återvände jag till skrivbordet och fortsatte på sidan 98 i vanlig ordning.

23.08.2016 kl. 11:30

Flaskpost

Anteckningar:

 

"Jag hade tänkt att vinden skulle blåsa genom byggnaden, det skulle vara en del av konstruktionen, från havet, genom svalgången och in bland tallarna. Eftersom det är en udde möter vinden vatten inom loppet av någon sekund. Suset som uppstår i barrkronorna är ett ensamt ljud, en sång från urminnet, då när skärgården skapades av någon brutal och kretativ hand. Allting steg och sjönk och blev till evighet. 

Från byggplatsen ser jag vidare över vikar och sund och fjärdar, jag ser allt, glitterhav och krusningen, stormarna når mig utan att välta, solen är min vän.  Om en gardin hittar sin plats, kommer den att utgöra ett segel.

Det är en speciell vind som blåser genom ett speciellt hus. Ljuset faller in överraskningsvis. Utgående från en skiss som kom med flaskpost gör jag ritningarna. Allt som min älskade sa till mig en gång har jag glömt. Varje skalstock, linjal, gradskiva, måttsticka, passare och en fånig burk med sand slängde jag i havet. 

Jag har redan börjat samla drivved till virke."

19.08.2016 kl. 09:16

Små arkitekter

Medan allt det andra sker; de små cellerna som förnyas, hjärtat som bultar jämt, blodkärlens strömningar, hårbottnen som slutat klia, musklerna som slutat minnas, medan allt detta, skriver jag om små arkitekter i förminskade rum. Jag skriver om hur man ska akta sig bland tändstickorna, om himlakroppar och hammarslag. Om det astronomiska. Jag vet allt om vindar och hus och takfönster. Det skriver jag om. När jag sover drömmer jag om okända mänskor som bär väskor med kvarblivna föremål; rakhyvlar, pennskaft, filtar, kartor, oskrivna brev, skor. Idag är det onsdag. Imorgon är det torsdag.

17.08.2016 kl. 12:33

Begär och beslut

Jag tar avsked av krikonträden, dungen som står emellan mig och havet. En liten skog av krokiga och snåriga träd, nu överfyllda av små gröna kulor som mognar om solen är nådig. Dessa krikonträd som förföljer mig, på ställen där jag bott och röjt trädgård. Skotten ur jorden i miljontal, intill förbannelse, ett träd som ser till att det inte går ur tiden. De små gulröda kulorna som smakar plommon fast sötare, som har gjort sitt. Krikon. Vit blomning på våren så man tappar andan. Men ändå: nu ett farväl. Avskedet är avklarat på några minuter. Träden ska bort. Jag har ett större begär efter utsikten än efter frukterna. Jag gör grymma beslut, liar mig fram genom livet. Mycket är självklart. Jag återvinner mark och energi. Orden hopar sig och rusar förbi. Flockar och plogar som styr rakt in. Runt mitt hus hörs hovslag och havet brusar genom krikonträden som faller till marken. Regnet smattrar mjukt. Av avsked blir man stark.
16.08.2016 kl. 19:54

Sådana grejer

Att ge sig in i skrivandet, det som pågått ett helt liv, det som aldrig upphör, har ingen ända, ingen punkt, ingen slutkläm. Jag sitter vid köksbordet och det regnar över min stad, gatorna blänker, träden hänger tunga, det gröna huset är en borg med brasa och rostat bröd. Jag ger mig in och kommer inte ut. Små pauser för andning och kaffe. 

Allting sker mellan raderna. Jag serverar inga braskande nyheter. Famlar bland anteckningar och bråddjup, säger ingenting, drar ut på eländet, ägnar mig åt glädje.

Brasan brinner för det är det som brasor gör. Det är undertonen och strålningen och ljudet av regnet. Det är rosor som har börjat vissna, hemslungad honung, vackra hattar, schalar, korgar, UNICEF, ett renare SKÄRGÅRDSHAV, gåvor från hjärtat och för världen, sådana grejer omger mig och får mig att känna mig som en viktig 60 åring.

Alla väntar på fortsättningen. Jag slänger mera klabbar i kakelugnen. Häller upp ännu en kopp kaffe. Det är just det.

Agneta Pleijel citerar Marguerite Duras i Spådomen: Att skriva är också att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud.

13.08.2016 kl. 10:28

Du prövar mina gränser

Hej Hav, jag försöker beskriva dej, få dej på pränt, avbilda dej, fotografera, men du ändrar dej hela tiden. Du är obeslutsam och egensinnig, du prövar mina gränser, du skiftar, du vänder vågen efter vinden, färg efter humör, du gör allt tvärtom. Jag betraktar dej från morgon till kväll, du tröttar ut mig med ditt vokabulär, dina kontraster, du lämnar mig inte ifred, lockar mig med nya uppvisningar. Silver och guld, svart och grönt, bleckblått, ultramarin, indigo, persiko och rosa. Jag blir vanisinnig, jag stirrar och försöker låta bli. Morgon och kväll och allt där emellan. Jag hör dej och ser dej. Hela tiden för vi ett samtal där jag inte får muntur. Mina penslar och färgtuber, linser och objektiv, räcker inte till, jag står i vattenbrynet och vrålar: låt bli! Du fattar mitt vrål, fast du mallar dig med dina schatteringar, du låtsas oberörd, du vill inte trösta, du är. Plötsligt en turkos fjärd med några skvalpande tärnor och en båt på väg mot ytterskärgården. Och sedan glittret, flera sjömil mässingsblänk. Hav, jag försökte fånga dej, men du fångade mig!
11.08.2016 kl. 08:58

Min stad

Ut i mängden, strömma längs gator, här går jag och äger hela staden. Min stad är ett rum för alla, vi är mänskor som trängs och luktar kropp, vi andas luften och asfalt, vi har ett mål eller inte. Det är skönt att vara chef och dirigera trafiken, takten på stegen och ordningen i leden. Jag speglar mig i skyltfönstren, en käck kärring med korgen på svaj, samma korg i olika tappningar allt sedan 70-talet. Vissa ränder går aldrig ur, mycket har hänt, uret och skuret, LIFVET. Här går jag och mår. Min stad, mina måsar, mina alléer och boulevarder, torg och köpcentrum, kvarter och parker, havet. Jag är ingen främling, den här staden är inget fynd. Vi är inte alltid ense, idag är vi det. Jag går fram utan att dröja, det är inte min grej att hasa omkring och leta efter lyckan. Det mesta är föränderligt. Marsch, framåt, vi intar Esplanaden, den norra och den södra och parken där emellan, vi ställer upp oss, och gör våra formationer, alla är med, de halta, lytta, poliser och vanliga drönare, barnen är bäst, de är modigast och sätter igång. Vi har ett fantastiskt soundtrack och koreografin är ledd av en staty som får liv. En sådan dag när lindarnas grönska är tung och våra danssteg smattrar. Helsingfors.
02.08.2016 kl. 08:34

Den vettlösa familjen

Och spejarna, de som hade vingbredd och den skarpaste blicken, svävade över holmarna och skären, såg allt, hörde allt. Varje tecken på fara, annalkande farkost, siluetter i natten, intrång, anfall, gränsöverskridning skreks ut. Vassen väste, tallarna till att susa och skaka av sig kottar, det började strömma och forsa i sunden, det blåste upp och blev stilla, molnen en svart vägg, regnet skymde sikten.

Allt detta skyddade mig och mina gelikar,  hoppen och skutten på hällarna som mindes fotsulorna, fotsulorna som aldrig glömmer hällarna, barfotabarnen, livsnjutarna, rakt ut mot horisonten eller inne i vikarna.

Och himlen var blå med vita tussmoln högts upp, vi dansade på klipporna, hoppade som delfiner i vattnet, urberget brummade och gitarrerna slog ackord efter ackord. Varje kväll var skyhimlarna vattrade på olika sätt, och solen föll alltid ner som ett klot i vårt hav.

Detta är en berättelse om överlevnad. Jag vill bara tacka livet. Och min vettlösa och sprudlande familj.

 

01.08.2016 kl. 13:01

Narcissist, narcissist, javisst!

Varning på nätet:

De kan finnas var som helst, rakt fram för dej, bakom en lyktstolpe, i toppen av en gran, ligga för ankar i en vik, stå vid ett vattenbryn, ligga i bakhåll, inne i ditt huvud, under ditt skinn, mellan dina artärer, inne i ditt blodsystem, i varje cell. 

De kan reglera din puls, de kan fjärrstyrningens alla mekanismer, de har en trollstav och ett elakt grin som blänker änglalikt, de kan gulla in sig i dina nervbanor och åka karusell på din bekostnad.

De tar ifrån dej hela din nyckelknippa, de installerar kameror i dina hus och bilar, de tömmer dina konton, de är aldrig anträffbara, de drogar dej med ett vokabulär om kärlek som de har lärt sig utantill på nätet, de bestraffar och belönar, de ritar hjärtan i luften och skickar tickande paket, de hotar.

De gråter som små barn, kastar sig på marken och skriker, vill bli tröstade och omvandlade, de lyfter upp dej på piedestalen från vilken du inte får stiga ner, du står där tills du blir en piedestal själv, du kommer aldrig loss, du vinglar på toppen av din fantastiska gestalt, orörlig, inne i en bubbla som blivit uppblåst av ett skimrande material, de gör allt för dej för att kunna rymma på egna upptåg.

De har en underjordisk verkstad full av vapen och bilder, ett galleri av offer som ler mot kameran, de väljer och vrakar, prickar av och laborerar, de skickar meddelanden över hela världen, samma fraser om evig lycka och gnistrande segel, de gör allt och ingenting, dina nervbanor trasslar ihop sig, medan signalerna ljuder och piedestalen gungar.

Du bryter dig loss och springer hals över huvud, men du blir fasttagen och omhuldad, injicerad, in i dina ådror flyter knarket och ni svävar i ett himmelrik där djävulen själv bjuder på champagne och du är så vacker och lyckan är så total, alla fjärdar spegelblanka, din hjärna och ditt hjärta tar strid, ditt alarmsystem är frånkopplat, du är besegrad.

En vacker dag vaknar du ur baksmällan och tar dej samman, du formulerar ett brev,  tar din hatt och försvinner.

Du gråter för att du saknar djävulen och ruset, du väntar bävande på en hemlig ort.

Det är då hoten kommer, hämnden och räkningen, slaskhinken, orden som piskar, det är då de hugger och bits, de drakliknande och sjuka, dem som du ska akta dej för.

 

 

 

 

 
26.07.2016 kl. 10:54


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften