Familjen Bråck

Vi är bra på bråck. Hela släkten. Vi har en läggning som går i arv. Det putar ut lätt oavsett. En nedärvd talang att ingå i ett bråck sammanhang. Mina gener för denna tarmbit på rymmen är utstuderad. Fram ploppar små bulor i tid och otid. Idag ska jag bli bråckoperard för sjätte gången. Put that in your pipe and smoke it! Min buk består av nät som ska förhindra tarmframploppandet. Ibland kan ett ingrepp vara värdelöst och måste göras om. Det är dagens programpunkt. 
09.02.2017 kl. 09:22

På kyrkogården

Ett skriväventyr. Fredag.

 

Min mor sa alltid att det är kallt och dragit på kyrkogårdar. Hon var inte det minsta religiös men hon trivdes där oavsett kylan. Hon sa att det var dödingarnas fel att det drog kring gravstenarna. Hon var arg på sådana som hade dött. Hon tyckte det var höjden av fräckhet av döden att klampa in i folks liv. Punktligt och bestämt höll hon reda på planteringar och högtider. Att ta hand om gravar var en av hennes högsta nöjen. Hon såg alltid till att hon hade gravljus, tändstickor och en trädgårdshacka i bilen. Sina barnbarn tog hon med till begravningsplatsen. Barnbarnen sprang glatt omkring och studerade minnesmärken och årtal. När de anhörigas gravar var omskötta, såg hon sig omkring efter någon annan vanskött grav att snygga upp.

Till sin yngsta sons grav gick hon aldrig. Inte far heller. Det kan man ju förstå. Men jag går dit. Nu står jag här. Stenen är en liten fyrkant av vit marmor. Jag tänder ett ljus och ser mig omkring. Sen berättar jag allt för min bror. Jag är ordentligt påpaltad för mamma sa alltid att det är kallt och dragit på kyrkogårdar.

03.02.2017 kl. 10:44

Eero och Elma

Ett skriväventyr. Torsdag.

 

Eero satt i stallkammaren och rökte Työmies. Han slog sig på knäna och skrattade hest. Han älskade hästarna och hästarna älskade honom. Jag var där med agronomens dotter. Vi hjälpte Eero att moka skit. Vi satt med honom i stallkammaren och rökte Työmies så halsen sved. Vi älskade också hästarna. Vi betslade och sadlade och kratsade. Och så sprängde vi i galopp längs vägarna på bruket. Sen drack vi choklad i agronomens kök. I samma kök kokar jag nu kaffe under mitt skriväventyr. Agronombostaden har blivit ett gästhus och det finns inga stockflottare i ån. Men stallet är kvar så jag går dit. Där finns många stora skrämmande hästar som jag inte vågar närma mig. Jag drar in lukten av hästkroppar och sågspån. Förr i världen stod stoet Lysette i en av spiltorna, vi hade en egen återkommande kärleksritual: hästen böjde ner sitt huvud och så tryckte vi pannorna mot varandra i en sorts hälsning.

Samma dag träffar jag en kär vän som med åldern har fått en minnessjukdom. Hon heter Elma. Hon var min farmors hushållerska och gjorde en hel klan till stora matälskare. Vi träffas i hennes rum där hon sitter och väntar på nånting som hon inte kan komma ihåg. Vi omfamnar varandra och så händer det: hon böjer huvudet och buffar sin panna mot mig. På så sätt buffas och umgås vi en lång stund.

På natten drömde jag att jag var hon, jag stod vid åkanten som i en finsk 50-tals film och höll ett nyfödd pandabjörn i famnen. Jag hade en ljusblå klänning och ett nystärkt vitt förkläde.

 

 

 

 

02.02.2017 kl. 09:41

Villa Mairea

Ett skriväventyr. Onsdag.

 

Jag skriver om rumsdispositioner.  Om handen som bygger moduler enligt den mänskliga skalan. Om doften av bly och manchestersammet. Sen tar jag en promenad upp till Norrmarks högsta punkt. Jag ginar genom skogen, det finns stigar som jag känner till. Nyfallen snö dämpar mina steg. När Alvar Aalto ritade Villa Mairea måste han ha utgått från tallarna. Ett osymmetriskt pelarrike som blir en del av byggnaden ju närmare man kommer. Nu står jag på innergården. Det är förbjuden mark för huset är under renovering. Jag gör ofta sådant som är förbjudet. Det här är ju ett skriväventyr. När min far var sju år kom han hit. Det var år 1939 och huset hade just blivit färdigt. Han gick ensam omkring i rummen, klättrade upp på det platta taket, utforskade trappor, takfönster, balkonger, utsprång, vinklar och vrår. Sedermera blev han arkitekt.  Det är doften av hans byxor jag skriver om. Som var av manchestersammet, bruna med stora sidofickor i vilka han förvarade Klubi 77, tändstickor och en blyertspenna.

01.02.2017 kl. 09:05

På en Aaltopall

 Ett skriväventyr. Tisdag.

 

Det behövs mycket tid. Jag tänker långsamt, livet går fort, dagar och timmar. Varje dag övar jag mig att närma mig det som allting handlar om. I mitt fall. Sedan hjälper mig fiktionen, den är pålitlig, den bränner på ett lustigt sätt. Jag tar en omväg förbi smärtpunkterna, jag gör det med vett och vilja. Lycka är fågelperspektivet. Här flaxar jag, ser allt, hör allt. För varje dag som går blir jag modigare. Nu har ån tystnat helt, jag kan knappt höra forsen. Tornet på huset mittemot, på andra sidan ån, är upplyst av solen, taket är pudrat med rimfrost. Det är ett dekorativt torn med utsikt över bruket. Huset ritades av Evert Lagerspetz 1891på uppdrag av Antti Ahlström. Alla kulisser står kvar för eftervärlden. Historierna är bevarade, byggnaderna skyddade. Rimfrosten på taken smälter i januarisolen. Orten lever sitt stillsamma liv. Jag sitter på en Aaltopall och skriver.

31.01.2017 kl. 09:50

Vattendrag

Ett skriväventyr. Måndag.

Texten följer snällt med vart jag än beger mig. Den låter sig packas ner, transporteras, packas upp. Den är tålig och väntar på sin fortsättning. Den har ett stillsamt flöde, som ån under isen. Jag har utsikt över en sådan å. En skrovlig yta, ojämn, fångad en kall natt. Frusen och tystad. Just under mitt fönster. Vid forsen brusar energin och vattnet skummar brunt och gult. Jag lyssnar på vattenenergin längre bort och betraktar en hundraårig gran som sveper sina grenar i otakt. Det är som om vinden bara finns i den gamla granen. 

Innan texten förlorar sitt tålamod läser jag om vattendrag i Finland. Om Eteläjoki som rinner från Inhottujärvi i landskapet Satakunta ut till Bottenhavet. När ån passerar mitt fönster rinner den under namnet Noormarkunjoki. Bruset från forsen hör ihop med Makkarakoskis vattenkraftverk. Historiens vingslag är öronbedövande i den mån jag tillåter det. Texten är bångstyrig och vill inte dröja vid liknande detaljer. Jag sänder mina anfäder en hastig tanke.  Över bron leder en gubbe sin cykel. Han har keps och svarta långskaftade stövlar. 

30.01.2017 kl. 10:33

Det röda nyllet

 

Man kan förfasa sig och undra över det obegripliga, se clowner kliva upp på presidentposten, det röda nyllet, de upprepade gesterna, flödet är fullt av ansiktsuttryck och nidvisor, protester, de sociala medierna svämmar över av desperation, den osympatiska, oberäkneliga tillträdande och den avgående klokskapen, en vän i vardagsrummet, ett leende, ett seriöst engagemang, en tro på demokratin, som en sjuk kontrast, ett tårfyllt avsked. Och man vill bara rama in ett fotografi och stoppa det in under dynan som om det skulle vara ett skydd mot ondskan som rullar in från väster till öster och stannar nånstans mittemellan som en upprepning av historiens värsta nedslag. 

Man kan också bara fortsätta med att betrakta den sluttande gränden, en isbana för suveräna skolbarn som rutschar ner stående med öppna rockar. Det våras en dag. Karamellhusen nickar. Små blad växer ut på doftpelargonen kala stjälkar. Sen skriver jag en lång stund. Utan avbrott.

 

 

 
19.01.2017 kl. 10:54

Fågelvägen

 

Kära Far, jag skriver till dig. Du går runt i dina kvarter, du spanar mot havet, din stickade mössa är röd. Vinden blåser rakt igenom dig, din rock är en spinnaker som vill lyfta dig. Jag säger dig: flyg hit! Du är ju bra på att navigera om natten. Rakt ovanför mitt hus står Karlavagnen. Sikta på den. Jag bor i utkanten av stan, huset är grönt, det lyser ur alla mina fönster. En katt går i gränden med svansen i vädret. Den gör som den vill. Jag skriver om en glasblåsare som förevigade tiden och formade glashus. Staden som vi bor i böljar och blänker, den är till för möten. Gatorna leder alltid nånstans. Men du tar fågelvägen. Den är den behändigaste. Du kan samtidigt passa på att se på husen uppifrån. Du kan räkna skorstenar och äntligen få klarhet i vilka tak som är platta och vilka som är brutna. Takfönstren berättar en hel del. Ljusintag har alltid varit din svaghet. Flyg bara hit. Allting ska jag säga dig en dag.

 

 

14.01.2017 kl. 09:25

Isbygge

Vid skrivbordet finns många möjligheter och omöjligheter. På jakt efter ord, verktyg att forma meningar med, nät för den stora fångsten eller enstaka guldfiskar. Jag jagar på måfå, isen gungar, horisonten är på sned. Jag vippar på foten och häller kallt kaffe ur en termos. I själva verket är jag ingen skribent utan en skulptör, har ett isbygge på gång. Det finns mycket luft omkring mig, det är ljust på dagen och mörkt på natten. Ibland blåser det. Häromdagen var det storm. Grannarna bevakar mitt hus med största noggrannhet. De går runt med lyktor och skickar rapporter om svanarnas förehavanden. Jag kan föreställa mig det mesta; hur dagarna blir längre, hur isbygget blir prisbelönt, hur min kropp återhämtar sig efter ett kirurgiskt ingrepp, hur det blåser kring knutarna på huset vid havet. Jag längtar ingenstans. Nuet är en skön stund. Några minuter av insprängd lycka. Med eftertänksamma rörelser klipper jag ner en doftpelargon. Som heter Pelargonium 'Graveolens' på latin. 

13.01.2017 kl. 15:06

Min hemliga plan

Tiden vill inte räcka till. Allt måste jag registrera. Hela dagen och natten är ett förlopp av iakttagelser. In i sömmen rullar månar och stjärnor, holmarnas väntan på gryningen. Morgon efter morgon kisar jag ut i mörkret och får syn på strimman av ljus. Där har vi den! Medan kaffet drar sig händer tusen saker, vattenfärger som sprider ut sig på pappret, jag drar med fingret på fönsterrutan och allting händer. Mjölken kokar över, jag mister kontrollen. Varje dag.

Det är en heltidssyssla, timmarna virvlar vidare. Här finns bymoln, böljemoln, ena dagen vita gäss och havsörnar, nästa dag sjörök och isen som lägger sig, den stryper strandvattnet och tystnaden gnistrar. Nån går med sin hund ut på piren, jag har händerna fulla med solen och snön, min hemliga plan att ge mig av till ytterskärgården. Jag läser om pärlemomoln som befinner sig i stratosfären. Om särskilda isdubbar, linor och visselpipor. 

 

05.01.2017 kl. 10:45

Go vänner

Dalsbruk.

Man kan säga att det blåser sydlig vind, vågorna passerar stranden, vidare, sidlänges, en ström från höger till vänster. Jag kan höra skvalpet genom fönstret, jag kan också stappla ut på piren i en flaxande morgonrock, ta mina bilder av den persikofärgade morgonhimlen, betrakta havet som ger fan i mig utan flyter på. Och längre ut smälter öarna i en slags hägring som är sann och allt ser likadant ut oavsett årstid. Båtar åker ut och fåglar flyger in, skärgården är fri från trender och moderiktningar, urberget har en gång för alla sagt sitt, sunden är utstakade och grynnorna inprickade. Bara havet höjer och sänker sig. Och jag sitter i mitt hus och tänker. Men jag vet inte exakt vad jag kommer fram till. Det finns så mycket. Ett år har gått, livet är indelat i år, decennier och sekler. Jag värmer bastun och tar en påtår. 

Gott nytt år, go vänner. Kämpa på.  Alltid finns det nånting att se fram emot. Om ni riktigt tänker efter. Puss och kram.

31.12.2016 kl. 10:08

Pepparkakor åt folket

 

Jag lägger till och tar ifrån. Mäter upp, uppskattar, bedömer. Betraktar mitt liv, det är långt, jag får inte syn på början eller slutet. Just där pendeln svänger, befinner jag mig. Det är inget fel på mitt minne eller muskelstyrka, jag är alltjämt lika disträ och jag har lyckats med konststycket att tillägna mig latheten. Den är skön att befinna sig i, jag går min egen väg, gör tvärtom, dagar av guld och frihet. Det finns mycket som är åt helvete, den globala katastrofen, politiker som inte vet vad de håller på med, mänskor som behandlas som djur, hundar som deltar i skönhetstävlingar, kattor som svämmar över i de sociala medierna, snön som aldrig faller, lågstadiebarn som snusar, åldringar som glöms bort.

Vi får inte ge upp. Hoppet. Sa Michelle Obama. Mera pepparkakor åt folket. GOD JUL kära vänner.

 

19.12.2016 kl. 08:48

En skål med mandariner

Jag körde genom en svart tunnel, den som glufsade i sig strålkastarna, livnärde sig på stjärnljus och allt glitter som svängde i duggregnet, tunneln av lera och mörker, våt asfalt, vägar som inte fanns. Jag visste inte var jag var, men förr eller senare skulle jag komma fram. Vindrutetorkarna jobbade och var nära ett sammanbrott, detta var en väg i helvetet, tänkte jag med vitnande knogar.

Jag hade kommer från de stora städerna i södra Europa, från solen och citronträden, katedraler, tusenåriga gränder, vingårdar, olivlundar, ridande kungar i marmor, rosor och violer, fontäner, vin och ostron, allt det. Och tillbaka till leran.

Men all lera är övergående. Huset vid havet har vaknat vid fjärden av mässing i vilken alfåglar simmar tre och tre. Strandvattnet har isat sig, det är frostigt och knaprigt, en bild hämtad ur en broschyr av vårt vackra land. Huset myser, med en köksspis och en skål med mandariner kommer man långt. Att skriva är ett sätt att leva. Snart är det jul. 

10.12.2016 kl. 12:15

I en stumfilm

Det är en slags bild sedd genom ett oskarpt filter, fjärden i ett förberedande uppror, havet som tänker svalla fritt genom den ena årstiden efter den andra. Envisa vågor som inte vill bli beskrivna som gråa och meningslösa, avskydda eller skrämmande. Jag ser på havet, mitt fritidsintresse, förutom att se in i elden eller in i folks ansikten. Fortfarande har jag inte ställt det där bordet vid fönstret, fortfarande står jag med armarna i kors över bröstet och glor ut. Knappt så att man ser nånting, bilden är suddig. Jag har börjat upptäcka föremål som flyter i land, allting landar ohörbart i vassen som i en stumfilm. Det är underbart att slippa stå inför ett beslut, bara sortera drivved, röja vass, ta hand om bryggor, fartyg, bojor som har slitit sig, boskap som simmat flera sjömil, flaskpost, ryssjor. Jag jobbar hårt, allting sker i gryningen, den som är oskarp. Hälsningar från huset vid havet.
23.11.2016 kl. 08:57

Jag skrev på låtsas

Tålamodet hade blivit en bristvara, skärmen flimrade så ögonen sved. Jag tog papper och penna och flydde till udda kaféer i utkanten av stan, där mänskor satt utan att vara effektiva, bara hängde över sina kaffekoppar och tuggade bulla, prasslade med sina eftermiddagstidningar. Jag skrev på låtsas, ritade krumelurer, drog linjer och streck, klottrade sida upp och ner. Det regnade på mänskorna som gick förbi, jag ville skriva om dem, deras paraplyer, drömmar och middagsplaner. Mina anteckningar var oläsliga, jag hade bara fördrivit en stund, en förmiddag eller två, några dagar, någon vecka, snart hade det gått en månad. Jag funderade på att ge ut en bok med hemliga tecken. Det skulle stå var en fritt att tolka tecknen, göra sig egna uppfattningar om livets mening. 

Förr eller senare gick jag alltid hem, ljusen brann i alla fönster, jag är slösaktig med energi. Den blåa timmen låg i trädgården och väntade. Hunden snusade i novembergräset, jag var plötsligt mindre otålig på den gamla hundens omständiga rörelser. Allt skulle nog bli bättre.

21.11.2016 kl. 13:51


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

13.09, 12:28Bordsfläkten av Frida
09.08, 16:33Glad påsk av Live life
25.05, 14:59På sin bak av minna lindeb
10.05, 21:04Mitt liv av Nadja