Det röda nyllet

 

Man kan förfasa sig och undra över det obegripliga, se clowner kliva upp på presidentposten, det röda nyllet, de upprepade gesterna, flödet är fullt av ansiktsuttryck och nidvisor, protester, de sociala medierna svämmar över av desperation, den osympatiska, oberäkneliga tillträdande och den avgående klokskapen, en vän i vardagsrummet, ett leende, ett seriöst engagemang, en tro på demokratin, som en sjuk kontrast, ett tårfyllt avsked. Och man vill bara rama in ett fotografi och stoppa det in under dynan som om det skulle vara ett skydd mot ondskan som rullar in från väster till öster och stannar nånstans mittemellan som en upprepning av historiens värsta nedslag. 

Man kan också bara fortsätta med att betrakta den sluttande gränden, en isbana för suveräna skolbarn som rutschar ner stående med öppna rockar. Det våras en dag. Karamellhusen nickar. Små blad växer ut på doftpelargonen kala stjälkar. Sen skriver jag en lång stund. Utan avbrott.

 

 

 
19.01.2017 kl. 10:54

Fågelvägen

 

Kära Far, jag skriver till dig. Du går runt i dina kvarter, du spanar mot havet, din stickade mössa är röd. Vinden blåser rakt igenom dig, din rock är en spinnaker som vill lyfta dig. Jag säger dig: flyg hit! Du är ju bra på att navigera om natten. Rakt ovanför mitt hus står Karlavagnen. Sikta på den. Jag bor i utkanten av stan, huset är grönt, det lyser ur alla mina fönster. En katt går i gränden med svansen i vädret. Den gör som den vill. Jag skriver om en glasblåsare som förevigade tiden och formade glashus. Staden som vi bor i böljar och blänker, den är till för möten. Gatorna leder alltid nånstans. Men du tar fågelvägen. Den är den behändigaste. Du kan samtidigt passa på att se på husen uppifrån. Du kan räkna skorstenar och äntligen få klarhet i vilka tak som är platta och vilka som är brutna. Takfönstren berättar en hel del. Ljusintag har alltid varit din svaghet. Flyg bara hit. Allting ska jag säga dig en dag.

 

 

14.01.2017 kl. 09:25

Isbygge

Vid skrivbordet finns många möjligheter och omöjligheter. På jakt efter ord, verktyg att forma meningar med, nät för den stora fångsten eller enstaka guldfiskar. Jag jagar på måfå, isen gungar, horisonten är på sned. Jag vippar på foten och häller kallt kaffe ur en termos. I själva verket är jag ingen skribent utan en skulptör, har ett isbygge på gång. Det finns mycket luft omkring mig, det är ljust på dagen och mörkt på natten. Ibland blåser det. Häromdagen var det storm. Grannarna bevakar mitt hus med största noggrannhet. De går runt med lyktor och skickar rapporter om svanarnas förehavanden. Jag kan föreställa mig det mesta; hur dagarna blir längre, hur isbygget blir prisbelönt, hur min kropp återhämtar sig efter ett kirurgiskt ingrepp, hur det blåser kring knutarna på huset vid havet. Jag längtar ingenstans. Nuet är en skön stund. Några minuter av insprängd lycka. Med eftertänksamma rörelser klipper jag ner en doftpelargon. Som heter Pelargonium 'Graveolens' på latin. 

13.01.2017 kl. 15:06

Min hemliga plan

Tiden vill inte räcka till. Allt måste jag registrera. Hela dagen och natten är ett förlopp av iakttagelser. In i sömmen rullar månar och stjärnor, holmarnas väntan på gryningen. Morgon efter morgon kisar jag ut i mörkret och får syn på strimman av ljus. Där har vi den! Medan kaffet drar sig händer tusen saker, vattenfärger som sprider ut sig på pappret, jag drar med fingret på fönsterrutan och allting händer. Mjölken kokar över, jag mister kontrollen. Varje dag.

Det är en heltidssyssla, timmarna virvlar vidare. Här finns bymoln, böljemoln, ena dagen vita gäss och havsörnar, nästa dag sjörök och isen som lägger sig, den stryper strandvattnet och tystnaden gnistrar. Nån går med sin hund ut på piren, jag har händerna fulla med solen och snön, min hemliga plan att ge mig av till ytterskärgården. Jag läser om pärlemomoln som befinner sig i stratosfären. Om särskilda isdubbar, linor och visselpipor. 

 

05.01.2017 kl. 10:45

Go vänner

Dalsbruk.

Man kan säga att det blåser sydlig vind, vågorna passerar stranden, vidare, sidlänges, en ström från höger till vänster. Jag kan höra skvalpet genom fönstret, jag kan också stappla ut på piren i en flaxande morgonrock, ta mina bilder av den persikofärgade morgonhimlen, betrakta havet som ger fan i mig utan flyter på. Och längre ut smälter öarna i en slags hägring som är sann och allt ser likadant ut oavsett årstid. Båtar åker ut och fåglar flyger in, skärgården är fri från trender och moderiktningar, urberget har en gång för alla sagt sitt, sunden är utstakade och grynnorna inprickade. Bara havet höjer och sänker sig. Och jag sitter i mitt hus och tänker. Men jag vet inte exakt vad jag kommer fram till. Det finns så mycket. Ett år har gått, livet är indelat i år, decennier och sekler. Jag värmer bastun och tar en påtår. 

Gott nytt år, go vänner. Kämpa på.  Alltid finns det nånting att se fram emot. Om ni riktigt tänker efter. Puss och kram.

31.12.2016 kl. 10:08

Pepparkakor åt folket

 

Jag lägger till och tar ifrån. Mäter upp, uppskattar, bedömer. Betraktar mitt liv, det är långt, jag får inte syn på början eller slutet. Just där pendeln svänger, befinner jag mig. Det är inget fel på mitt minne eller muskelstyrka, jag är alltjämt lika disträ och jag har lyckats med konststycket att tillägna mig latheten. Den är skön att befinna sig i, jag går min egen väg, gör tvärtom, dagar av guld och frihet. Det finns mycket som är åt helvete, den globala katastrofen, politiker som inte vet vad de håller på med, mänskor som behandlas som djur, hundar som deltar i skönhetstävlingar, kattor som svämmar över i de sociala medierna, snön som aldrig faller, lågstadiebarn som snusar, åldringar som glöms bort.

Vi får inte ge upp. Hoppet. Sa Michelle Obama. Mera pepparkakor åt folket. GOD JUL kära vänner.

 

19.12.2016 kl. 08:48

En skål med mandariner

Jag körde genom en svart tunnel, den som glufsade i sig strålkastarna, livnärde sig på stjärnljus och allt glitter som svängde i duggregnet, tunneln av lera och mörker, våt asfalt, vägar som inte fanns. Jag visste inte var jag var, men förr eller senare skulle jag komma fram. Vindrutetorkarna jobbade och var nära ett sammanbrott, detta var en väg i helvetet, tänkte jag med vitnande knogar.

Jag hade kommer från de stora städerna i södra Europa, från solen och citronträden, katedraler, tusenåriga gränder, vingårdar, olivlundar, ridande kungar i marmor, rosor och violer, fontäner, vin och ostron, allt det. Och tillbaka till leran.

Men all lera är övergående. Huset vid havet har vaknat vid fjärden av mässing i vilken alfåglar simmar tre och tre. Strandvattnet har isat sig, det är frostigt och knaprigt, en bild hämtad ur en broschyr av vårt vackra land. Huset myser, med en köksspis och en skål med mandariner kommer man långt. Att skriva är ett sätt att leva. Snart är det jul. 

10.12.2016 kl. 12:15

I en stumfilm

Det är en slags bild sedd genom ett oskarpt filter, fjärden i ett förberedande uppror, havet som tänker svalla fritt genom den ena årstiden efter den andra. Envisa vågor som inte vill bli beskrivna som gråa och meningslösa, avskydda eller skrämmande. Jag ser på havet, mitt fritidsintresse, förutom att se in i elden eller in i folks ansikten. Fortfarande har jag inte ställt det där bordet vid fönstret, fortfarande står jag med armarna i kors över bröstet och glor ut. Knappt så att man ser nånting, bilden är suddig. Jag har börjat upptäcka föremål som flyter i land, allting landar ohörbart i vassen som i en stumfilm. Det är underbart att slippa stå inför ett beslut, bara sortera drivved, röja vass, ta hand om bryggor, fartyg, bojor som har slitit sig, boskap som simmat flera sjömil, flaskpost, ryssjor. Jag jobbar hårt, allting sker i gryningen, den som är oskarp. Hälsningar från huset vid havet.
23.11.2016 kl. 08:57

Jag skrev på låtsas

Tålamodet hade blivit en bristvara, skärmen flimrade så ögonen sved. Jag tog papper och penna och flydde till udda kaféer i utkanten av stan, där mänskor satt utan att vara effektiva, bara hängde över sina kaffekoppar och tuggade bulla, prasslade med sina eftermiddagstidningar. Jag skrev på låtsas, ritade krumelurer, drog linjer och streck, klottrade sida upp och ner. Det regnade på mänskorna som gick förbi, jag ville skriva om dem, deras paraplyer, drömmar och middagsplaner. Mina anteckningar var oläsliga, jag hade bara fördrivit en stund, en förmiddag eller två, några dagar, någon vecka, snart hade det gått en månad. Jag funderade på att ge ut en bok med hemliga tecken. Det skulle stå var en fritt att tolka tecknen, göra sig egna uppfattningar om livets mening. 

Förr eller senare gick jag alltid hem, ljusen brann i alla fönster, jag är slösaktig med energi. Den blåa timmen låg i trädgården och väntade. Hunden snusade i novembergräset, jag var plötsligt mindre otålig på den gamla hundens omständiga rörelser. Allt skulle nog bli bättre.

21.11.2016 kl. 13:51

I väntrummet

Pappersbunten åkte iväg, det blev en elektronisk resa, från en adress till en annan. Varken frimärke eller brevbärare behövdes, inget pulsande i snön, stämplar eller sortering. Resan var klar på en sekund. Inga avskedstårar, eller hopp om trygg landning. Bara schwisch iväg. Pappersbunten transformerade sig själv till ett fiberlöst dokument, en dataöverföring, utan fingermärken. Jag satte mig i väntrummet. Jag reste till många platser. Det fanns tickande meddelande, meningar, ord och symboler som tindrade i cyberrymden. Ibland fångade jag in sådant som var användbart, att radera går snabbare än tanken. Jag tänkte på mitt dokument, hur det skulle bli omhändertaget. Hur världen skulle snurra från och med nu.

 

09.11.2016 kl. 13:35

På natten

Snön föll, det skedde på natten när jag låg och läste Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen. Rullgardinen utestängde allt, jag befann mig i mitt bo av duntäcken och dynor, en lampa brann och texten böljade fram. Jag slukade sidorna utan mättnad, all eftersmak stannade kvar som en god sås, ett glittrande vin, ett nybakat bröd. Ljudet av käkar tonade bort, knackningarna och hoten  från den yttre rymden, små varelser som inte förmått svälja förtreten. Jag har dragit min sabel, sadlat mina hästar, sjöng jag i duschen, en sång som jag själv kommit på. Sen skrev jag till Bachs medeltida strängmusik, det var det nödvändigaste, det var ett skönt språng, en öppning. Och trädgården utanför blev allt vitare.
02.11.2016 kl. 11:37

Kisel och rymd

Jag återvänder till kolonnerna som hade blivit vindkrökta, slipade av sand och salt, små och stora vindar, ljud av skälvande tallbarr, ett rike där inga fotsteg hörs. När man går i sanden, kan man förflytta sig ljudlöst framåt. Små djur gjorde spår där vattnet gått ut, havsbottnen var en fossil, sparad för eftervärlden. Det finns mycket som är bestående, jag gör vissa oåterkalleliga beslut, bestiger sådana dyner som flygsanden format, drivor i förvandling. Jag kan dröja kvar om jag vill eller gå rakt ut mot horisonten, på den räfflade sanden. Det doftar kisel och rymd, jag är så långt borta från förmultande blad och karamellhus i rad jag kan komma. Det är så enkelt, jag har gett mig av.  
31.10.2016 kl. 08:38

On oravia

 

Minulla on oma kuja, se on huomaamaton katu, karamellitalot seisoo vierekkäin, väriskaala on syksyinen ja pävän taivas sininen. On oravia jotka juoksevat seinillä, se on koristeellinen tapa liikkua, tässä kaupunginosassa on yhdistetty geometriset ja filosofiset periaatteet ja on päätetty jo sataa vuotta sitten mistä tuuli saa puhaltaa. Minä en jaksa puhua notkelmista tai kipeistä kulmista, voi olla että olen lasinpuhaltajan tytär, ja että nämä korttelit ovat aistillisia. Tähän aikaa vuodesta leopardi on tapana levittää puistoihin täplikästä nahkaa. Kuja ääntelee ikkunan alla, lapsia ja joku koira. Minä kirjoitan siitä.

18.10.2016 kl. 11:41

På regnbågen

 Jag sitter i ett rum fullt med böcker och musik. Alltid på jakt efter soundtracket som ska lyfta texten, den måste lyftas upp. Ur böckerna fångar jag ord, plockar dem med pincett, infogar dem, stöldgods som jag förvaltar och styr över. Jag har levat mitt liv, det ena leder alltid till det andra, vissa saker måste man skriva om, annat faller i glömska. Det finns alltid blad att vända, bläddra vidare, ta slutet från början eller tvärtom. Idag är det Vivaldi som för mig, jag måste föras och lyftas. Det är enda sättet att upptäcka nya kontinenter. Hösten är en kär vän, hjälper till så gott det går. Jag tar alltid fast i det som är det svåraste, spränger berg, balanserar på linor utspända mellan raviner. Det är tråkigt att återhämta sig och se texten an. 

Lars Hulden har gått bort. Han skrev:

"Har man störtat från regnbågen, har man varit på regnbågen".

Allt kunde inte sammanfattas bättre. Frid över honom.

13.10.2016 kl. 09:11

Yyteri

Havet hade dragit sig undan av fri vilja, det gick så snabbt att vågorna avbildades i sanden som urtida formationer. Jag kunde gå på havet som bar mig överallt, jag stod i solglittret och väntade på stormen. Men den uteblev, det var loja vågor som flirtade med mig, jag blev så betagen, sådana vågor borde förbjudas, de tar andan ur mig. Planeten bestod av sand och tallskog, dyner som jag besteg, för jag ville högst upp och dö av allt. Tallarna växte ur sanden med rötterna i vädret, det doftade fuktiga barr och kisel och strandrågen prasslade stelt. Jag väntade länge men Bottenhavet lade sig platt, en spegel ut mot horisonten, vilket jag antecknade. Sen gick jag mot väster och fann strandstenar som låg omlott och anpassade till varandra, havet blev ännu blåare, sjögräset hade torkat i solen. I lunden intill ett fågelliv utan like, sista skvattret innan flytten söderut. Allt tog jag med mig och bevarade det närmast mitt hjärta när jag följde barriga stigar upp och ner på tysta sanddyner, längst in ända tills björk och mossor fick fäste och tallarna svajade högt. 
10.10.2016 kl. 11:33


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

13.09, 12:28Bordsfläkten av Frida
09.08, 16:33Glad påsk av Live life
25.05, 14:59På sin bak av minna lindeb
10.05, 21:04Mitt liv av Nadja