Min hemliga plan

Tiden vill inte räcka till. Allt måste jag registrera. Hela dagen och natten är ett förlopp av iakttagelser. In i sömmen rullar månar och stjärnor, holmarnas väntan på gryningen. Morgon efter morgon kisar jag ut i mörkret och får syn på strimman av ljus. Där har vi den! Medan kaffet drar sig händer tusen saker, vattenfärger som sprider ut sig på pappret, jag drar med fingret på fönsterrutan och allting händer. Mjölken kokar över, jag mister kontrollen. Varje dag.

Det är en heltidssyssla, timmarna virvlar vidare. Här finns bymoln, böljemoln, ena dagen vita gäss och havsörnar, nästa dag sjörök och isen som lägger sig, den stryper strandvattnet och tystnaden gnistrar. Nån går med sin hund ut på piren, jag har händerna fulla med solen och snön, min hemliga plan att ge mig av till ytterskärgården. Jag läser om pärlemomoln som befinner sig i stratosfären. Om särskilda isdubbar, linor och visselpipor. 

 

05.01.2017 kl. 10:45

Go vänner

Dalsbruk.

Man kan säga att det blåser sydlig vind, vågorna passerar stranden, vidare, sidlänges, en ström från höger till vänster. Jag kan höra skvalpet genom fönstret, jag kan också stappla ut på piren i en flaxande morgonrock, ta mina bilder av den persikofärgade morgonhimlen, betrakta havet som ger fan i mig utan flyter på. Och längre ut smälter öarna i en slags hägring som är sann och allt ser likadant ut oavsett årstid. Båtar åker ut och fåglar flyger in, skärgården är fri från trender och moderiktningar, urberget har en gång för alla sagt sitt, sunden är utstakade och grynnorna inprickade. Bara havet höjer och sänker sig. Och jag sitter i mitt hus och tänker. Men jag vet inte exakt vad jag kommer fram till. Det finns så mycket. Ett år har gått, livet är indelat i år, decennier och sekler. Jag värmer bastun och tar en påtår. 

Gott nytt år, go vänner. Kämpa på.  Alltid finns det nånting att se fram emot. Om ni riktigt tänker efter. Puss och kram.

31.12.2016 kl. 10:08

Pepparkakor åt folket

 

Jag lägger till och tar ifrån. Mäter upp, uppskattar, bedömer. Betraktar mitt liv, det är långt, jag får inte syn på början eller slutet. Just där pendeln svänger, befinner jag mig. Det är inget fel på mitt minne eller muskelstyrka, jag är alltjämt lika disträ och jag har lyckats med konststycket att tillägna mig latheten. Den är skön att befinna sig i, jag går min egen väg, gör tvärtom, dagar av guld och frihet. Det finns mycket som är åt helvete, den globala katastrofen, politiker som inte vet vad de håller på med, mänskor som behandlas som djur, hundar som deltar i skönhetstävlingar, kattor som svämmar över i de sociala medierna, snön som aldrig faller, lågstadiebarn som snusar, åldringar som glöms bort.

Vi får inte ge upp. Hoppet. Sa Michelle Obama. Mera pepparkakor åt folket. GOD JUL kära vänner.

 

19.12.2016 kl. 08:48

En skål med mandariner

Jag körde genom en svart tunnel, den som glufsade i sig strålkastarna, livnärde sig på stjärnljus och allt glitter som svängde i duggregnet, tunneln av lera och mörker, våt asfalt, vägar som inte fanns. Jag visste inte var jag var, men förr eller senare skulle jag komma fram. Vindrutetorkarna jobbade och var nära ett sammanbrott, detta var en väg i helvetet, tänkte jag med vitnande knogar.

Jag hade kommer från de stora städerna i södra Europa, från solen och citronträden, katedraler, tusenåriga gränder, vingårdar, olivlundar, ridande kungar i marmor, rosor och violer, fontäner, vin och ostron, allt det. Och tillbaka till leran.

Men all lera är övergående. Huset vid havet har vaknat vid fjärden av mässing i vilken alfåglar simmar tre och tre. Strandvattnet har isat sig, det är frostigt och knaprigt, en bild hämtad ur en broschyr av vårt vackra land. Huset myser, med en köksspis och en skål med mandariner kommer man långt. Att skriva är ett sätt att leva. Snart är det jul. 

10.12.2016 kl. 12:15

I en stumfilm

Det är en slags bild sedd genom ett oskarpt filter, fjärden i ett förberedande uppror, havet som tänker svalla fritt genom den ena årstiden efter den andra. Envisa vågor som inte vill bli beskrivna som gråa och meningslösa, avskydda eller skrämmande. Jag ser på havet, mitt fritidsintresse, förutom att se in i elden eller in i folks ansikten. Fortfarande har jag inte ställt det där bordet vid fönstret, fortfarande står jag med armarna i kors över bröstet och glor ut. Knappt så att man ser nånting, bilden är suddig. Jag har börjat upptäcka föremål som flyter i land, allting landar ohörbart i vassen som i en stumfilm. Det är underbart att slippa stå inför ett beslut, bara sortera drivved, röja vass, ta hand om bryggor, fartyg, bojor som har slitit sig, boskap som simmat flera sjömil, flaskpost, ryssjor. Jag jobbar hårt, allting sker i gryningen, den som är oskarp. Hälsningar från huset vid havet.
23.11.2016 kl. 08:57

Jag skrev på låtsas

Tålamodet hade blivit en bristvara, skärmen flimrade så ögonen sved. Jag tog papper och penna och flydde till udda kaféer i utkanten av stan, där mänskor satt utan att vara effektiva, bara hängde över sina kaffekoppar och tuggade bulla, prasslade med sina eftermiddagstidningar. Jag skrev på låtsas, ritade krumelurer, drog linjer och streck, klottrade sida upp och ner. Det regnade på mänskorna som gick förbi, jag ville skriva om dem, deras paraplyer, drömmar och middagsplaner. Mina anteckningar var oläsliga, jag hade bara fördrivit en stund, en förmiddag eller två, några dagar, någon vecka, snart hade det gått en månad. Jag funderade på att ge ut en bok med hemliga tecken. Det skulle stå var en fritt att tolka tecknen, göra sig egna uppfattningar om livets mening. 

Förr eller senare gick jag alltid hem, ljusen brann i alla fönster, jag är slösaktig med energi. Den blåa timmen låg i trädgården och väntade. Hunden snusade i novembergräset, jag var plötsligt mindre otålig på den gamla hundens omständiga rörelser. Allt skulle nog bli bättre.

21.11.2016 kl. 13:51

I väntrummet

Pappersbunten åkte iväg, det blev en elektronisk resa, från en adress till en annan. Varken frimärke eller brevbärare behövdes, inget pulsande i snön, stämplar eller sortering. Resan var klar på en sekund. Inga avskedstårar, eller hopp om trygg landning. Bara schwisch iväg. Pappersbunten transformerade sig själv till ett fiberlöst dokument, en dataöverföring, utan fingermärken. Jag satte mig i väntrummet. Jag reste till många platser. Det fanns tickande meddelande, meningar, ord och symboler som tindrade i cyberrymden. Ibland fångade jag in sådant som var användbart, att radera går snabbare än tanken. Jag tänkte på mitt dokument, hur det skulle bli omhändertaget. Hur världen skulle snurra från och med nu.

 

09.11.2016 kl. 13:35

På natten

Snön föll, det skedde på natten när jag låg och läste Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen. Rullgardinen utestängde allt, jag befann mig i mitt bo av duntäcken och dynor, en lampa brann och texten böljade fram. Jag slukade sidorna utan mättnad, all eftersmak stannade kvar som en god sås, ett glittrande vin, ett nybakat bröd. Ljudet av käkar tonade bort, knackningarna och hoten  från den yttre rymden, små varelser som inte förmått svälja förtreten. Jag har dragit min sabel, sadlat mina hästar, sjöng jag i duschen, en sång som jag själv kommit på. Sen skrev jag till Bachs medeltida strängmusik, det var det nödvändigaste, det var ett skönt språng, en öppning. Och trädgården utanför blev allt vitare.
02.11.2016 kl. 11:37

Kisel och rymd

Jag återvänder till kolonnerna som hade blivit vindkrökta, slipade av sand och salt, små och stora vindar, ljud av skälvande tallbarr, ett rike där inga fotsteg hörs. När man går i sanden, kan man förflytta sig ljudlöst framåt. Små djur gjorde spår där vattnet gått ut, havsbottnen var en fossil, sparad för eftervärlden. Det finns mycket som är bestående, jag gör vissa oåterkalleliga beslut, bestiger sådana dyner som flygsanden format, drivor i förvandling. Jag kan dröja kvar om jag vill eller gå rakt ut mot horisonten, på den räfflade sanden. Det doftar kisel och rymd, jag är så långt borta från förmultande blad och karamellhus i rad jag kan komma. Det är så enkelt, jag har gett mig av.  
31.10.2016 kl. 08:38

On oravia

 

Minulla on oma kuja, se on huomaamaton katu, karamellitalot seisoo vierekkäin, väriskaala on syksyinen ja pävän taivas sininen. On oravia jotka juoksevat seinillä, se on koristeellinen tapa liikkua, tässä kaupunginosassa on yhdistetty geometriset ja filosofiset periaatteet ja on päätetty jo sataa vuotta sitten mistä tuuli saa puhaltaa. Minä en jaksa puhua notkelmista tai kipeistä kulmista, voi olla että olen lasinpuhaltajan tytär, ja että nämä korttelit ovat aistillisia. Tähän aikaa vuodesta leopardi on tapana levittää puistoihin täplikästä nahkaa. Kuja ääntelee ikkunan alla, lapsia ja joku koira. Minä kirjoitan siitä.

18.10.2016 kl. 11:41

På regnbågen

 Jag sitter i ett rum fullt med böcker och musik. Alltid på jakt efter soundtracket som ska lyfta texten, den måste lyftas upp. Ur böckerna fångar jag ord, plockar dem med pincett, infogar dem, stöldgods som jag förvaltar och styr över. Jag har levat mitt liv, det ena leder alltid till det andra, vissa saker måste man skriva om, annat faller i glömska. Det finns alltid blad att vända, bläddra vidare, ta slutet från början eller tvärtom. Idag är det Vivaldi som för mig, jag måste föras och lyftas. Det är enda sättet att upptäcka nya kontinenter. Hösten är en kär vän, hjälper till så gott det går. Jag tar alltid fast i det som är det svåraste, spränger berg, balanserar på linor utspända mellan raviner. Det är tråkigt att återhämta sig och se texten an. 

Lars Hulden har gått bort. Han skrev:

"Har man störtat från regnbågen, har man varit på regnbågen".

Allt kunde inte sammanfattas bättre. Frid över honom.

13.10.2016 kl. 09:11

Yyteri

Havet hade dragit sig undan av fri vilja, det gick så snabbt att vågorna avbildades i sanden som urtida formationer. Jag kunde gå på havet som bar mig överallt, jag stod i solglittret och väntade på stormen. Men den uteblev, det var loja vågor som flirtade med mig, jag blev så betagen, sådana vågor borde förbjudas, de tar andan ur mig. Planeten bestod av sand och tallskog, dyner som jag besteg, för jag ville högst upp och dö av allt. Tallarna växte ur sanden med rötterna i vädret, det doftade fuktiga barr och kisel och strandrågen prasslade stelt. Jag väntade länge men Bottenhavet lade sig platt, en spegel ut mot horisonten, vilket jag antecknade. Sen gick jag mot väster och fann strandstenar som låg omlott och anpassade till varandra, havet blev ännu blåare, sjögräset hade torkat i solen. I lunden intill ett fågelliv utan like, sista skvattret innan flytten söderut. Allt tog jag med mig och bevarade det närmast mitt hjärta när jag följde barriga stigar upp och ner på tysta sanddyner, längst in ända tills björk och mossor fick fäste och tallarna svajade högt. 
10.10.2016 kl. 11:33

Den ljusgröna horisonten

Dörrar och fönster står öppna, innerummet har blivit ett uterum, allting sker på tröskeln i en solstrimma som kommer och går. Jag har cyklat längs stränder, trafikleder, över broar, in i små skogsdungar, på stigar där det doftar förmultnade löv, maskavföring, jag har cyklat med hög hastighet, utan hjälm, med ett anteckningsblock i korgen framför mig. Jag är fri att göra vad jag vill, att cykla är ett bra sätt att ta sig fram. Värmen sitter kvar under buskar och längs husväggar, jag korsar gränder och gator, trampar hem med en berättelse i bagaget. Den handlar om sandstränders uppkomst, den ljusgröna horisonten, bortglömda träsk, en bagares vrede. Sen när jag har druckit mitt te som bara sker undantagsvis klockan fyra, för rutiner kan bli ett fängelse, läser jag högt ur min text. Alltmedan lakanen torkar på strecket. Vinden är mild som smör.

 

27.09.2016 kl. 16:04

Verandan

Skeppet lägger ut, jag har lastat det med cyklar, fallfrukt, höstlökar, träskor, krukor med ros, pelargon, rosmarin, böcker, anteckningsblock, halvurdruckna kaffekoppar, en sliten trädgårdsoffa, filtar, en tax. Just innan jag kastar loss, kommer brevbäraren med brev som jag väntat på så nu är jag på väg. Jag har musik i öronen, jag sitter i aktern och styr med slutna ögon, klimatet är behagligt, solen gassar in på däck, en bris som kommer rakt genom trädgårdarna i en stadsdel i utkanten av stan, mina segel flaxar, randigt, rutigt och lite blommigt, jag har räknat ut min position med hjälp av transportör och passare, en sjömil är kortsidan på en tändsticksask, föröver ligger grannens kompost, jag styr skickligt ut på öppna vatten, det är det jag gör.
22.09.2016 kl. 10:51

Ett nytt liv

Ut flög ungarna en efter en, ibland flög de tillbaka, en sväng förbi kylskåpet, tog in på rehabet, fick omsorg, våtvarma omslag, näring och kärlek, och sen ut igen vilt flygande, varenda en, högt och lågt flög de och landade i egna bon, en förlänging av det som varit eller en ny avskildhet, hur man nu se på det. Ändå är huset fullt av folk, skor i tamburen, obäddade sängar, o'boypulver på matbordet, smulor och klädpaltor i alla hörn, slask som ska ut, matkassar som ska packas upp, tvättmaskinenerna som dundrar på. Jag vattnar pelargon och begonia, skriver listor, håller mig uppkopplad, alltid ringer nån, allltid fladdrar nåns byke, sorterar kvarglömda tröjor, pysslar med komposten, ligger raklång i TV soffan, ingen trängsel precis. Ett nytt liv.
20.09.2016 kl. 11:37


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften