Isdans

Ur Prostinnans bekännelser:

"Icke att jag förtjänar att stå i denna kyla, men hellre himlen och stjärnorna till tak än de till synes varma rum som svek mig. Alla hemligheter som stod skrivet i tapetmönstren och mellan springorna i golvet som jag icke såg. Som en blind med krycka till kvast for jag fram. På det sättet kan denna kyla värma, ty stjärnorna är sanna och eviga och inget hyckleri på Vintergatan så långt hjärtat kan se. Fast sången klingar falskt och tårna värker i mina nedgångna kängor, så vinner det ändå. Och vinsten är jag på väg att lösa in."

Sparkstöttingens medar rasslade mot isen som låg likt ett blankt öga i stjärnljuset. Prostinnans schalar flaxade när hon sparkade upp farten. Hon utstötte ett barnsligt läte, ett lyckligt rop som rullade mot  stränderna. Hon slirade och girade och kanade på isen. Folk steg ur ur sina stugor och såg en ensam gestalt som utförde  konster i häpnadsväckande formationer. Det nickades och mumlades att vem i herrens namn hinner med sånt spektakel i juletider. Och gubbarna föste in sina gummor att inte följa ett sådant rysligt exempel. Långt senare när snarkningarna pyste ur stuga och torp, tryckte någon enstaka gumma sin näsa mot rimfrostig ruta i hopp om att få syn prostinnans  böljande kjortelfåll. Men hon hade redan sparkat vidare in bland träden.
15.12.2012 kl. 09:57

En berättelse

Ur Prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Bästa qvinnor,"

skrev prostinnan och skrapade sig med gåsfjädern i hårfästet. Skumrasket hängde över henne där hon satt och plirade ut. Fönsterbågarna, spröjsarna, hakarna, glaset som böljade och utanför grenar som rispade mot rutorna. Gnällde liksom, blanka av regn med svullna knoppar. Åh, stackars knoppar, tänkte hon, den långa kylan som ligger så tät och avgrundsevig mellan den här dagen och våren. Att klara sig genom det och bara vara en stackars knopp. Prostinnan hade en tyngd som hängde från hennes hjärta. Den drog henne ner i en krum ställning. Klänningen frasade mot tiljorna. Skumrasket kröp närmare. Fotogenlampan osade  i det  hon fäste pennstiftet på pappret med en långsam och beslutsam rörelse.

"Ni ska veta att prosten hostar och känner sig ynklig i sin bädd. Hans nästipp är röd och håret glest. Ögonen grumliga, bästa qvinnor. Ni av kött och blod som jag. Med era sköten och utbredda hår, liksom jag. Vi är av samma släkte. Men icke vill vi se in i någon mans grumliga blick. Näst intill flackande. När skammen kryper på torra land, grumlas blicken som skithusvattnet i bäcken.
Och stanken kan vi vara utan. Om vi kan välja och vara så förunnande. Där hostar han nu, eran prost, och kan icke göra sig ärenden i byn. Icke bli fördröjd i varje krök, icke bestyra i sakristian eller i klocktornet. Ni får vänta förgäves. Jag känner er alla. Majros, vackra Efva, Rumpgreta och fröken Fravoli. Med min vackraste handstil präntar jag edra namn fast min hand darrar och fotogenen är på upphällningen. Den stunden ni såg er som utvalda, rycker jag ifrån er, på mitt allra älskvärdaste vis.
Ni är bara en skock infantila gäss som flaxar i edra spetsbeprydda nattsärkar."

Här gjorde prostinnan ett uppehåll. En skimmer låg över hennes fårade kinder. En liten smilgrop fördjupades vid hennes vänstra mungipa. Samtidigt lyfte en molnbank åt sidan och ett silvergrått ljus fyllde kammaren där hon satt. Om hon inte redan hade gjort upp med prostens bundsförvant som kallades Gud, skulle hon för ett ögonblick förliknat detta sken vid en uppenbarelse. Hon skulle ha utropat Halleluja och gått in till den hostande, rödnäste prosten och omfamnat honom. Men stolen hon satt på förankrade henne. Och brevet hon skrev, skrev hon med sitt eget blod. Hon fortsatt i snirkliga,
utsirade bokstäver.

"Qvinnor, förenen eder. Slit varandra i stycken eller begrava edra hemligheter. Men stå inte i min väg och låt  grindarna vara vidöppna när jag spränger förbi. Mata den stackaren med hönsavkok och kamomillte. Vädra och ta hand om avlusningen. En bylte med byke väntar vid bäcken. Vattnet är friskt och förrädiskt. Att skölja prostens kalsonger är en tidskrävande syssla i novembermörkret. Den sysslan överlåter jag åt er.
Med varm hälsning. Prostinnan."

Därmed reste hon sig och gick ut och kom aldrig mer igen.

23.11.2012 kl. 12:15

Det finns ju lampor

"Prostinnan med sina kjolar vaggar över trösklarna. Kisar ut och följer med årstiderna. Åldras och föds på nytt. Böjer sig ut genom fönstret, tar emot tranor som kommer och far. Prosten hostar i kammaren. Gud förbarme den hostan. Att den kan höras så. Klockan kan ticka och hålla hela prostinnan ihop. Timme för timme. Tills brasan har falnat. Händerna stillsamt i knät. Med vitnande knogar."

Den här dagen har jag inte vänt ryggen åt texten. Texten har inte slutit sig för mig. Inte varit gåtfull eller envis, trumpen eller tråkig. Orden har ägnat sig åt mig och vice versa. Broderier och kantband. Raka sömmar och blommiga stygn. Bilder av isblommor och snöbarn. Inget mer, inget mindre. Den här dagen är en bra skrivdag. Gårdagen var en usel sådan. I ett grönt hus i utkanten av Finlands huvudstad. Skriver jag vidare. Vem bryr sig om skumrasket i november? Det finns ju lampor. Jag har tänt dem alla.
14.11.2012 kl. 14:09

En handmålad postlåda

Ur Prostinnans bekännelser:

"Jag bläddrar bland bladen och krattar sidor, från höger till vänster, i en hög, tittar framåt, befinner mig på sidan åtta, gömmer mig när postdroskan kommer för den kan vara farlig och full av nedsågade träd, jag står vid min hög med nykrattade sidor och tittar på när postlådan fylls, den handmålade, med grenar och barkbitar, o, jag blir så nyfiken fast jag är skräckslagen ty jag vet icke om ådringarna har gått ur eller om grenarna har blivit refuserade, jag vet icke heller vad prosten har för sig, kanske han röjer i någon qvinnas skog, jag får nog se till att göra en brasa och låta böckerna stiga mot himlen, elda med pennor och bly, gåsfjädrar och örngott, bränna upp hela skrifvbordet, sedan jag har kluvit det itu med den lilla yxan, för den stora yxan är i ett visst skogsdistrikt, där handlar det om kåda och klåda, här bränner jag mig själv på bål och många kan tycka det är synd och skam ty postlådan är så tjusig, o, jag hoppas älgflugorna gör sitt."
13.11.2012 kl. 14:15


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

13.09, 12:28Bordsfläkten av Frida
09.08, 16:33Glad påsk av Live life
25.05, 14:59På sin bak av minna lindeb
10.05, 21:04Mitt liv av Nadja