Jag är en snigel

Bara en dag ifrån texten och genast blev det ljusårsavstånd, en evighet att hitta tillbaka. Trots teorin om den gula färgen, har jag en trötthet som sitter i nacken, proppen i hålet, tankeverksamheten står stilla. Jag är en snigel som väntar på regn, förflyttar mig långsamt framåt. Eftertänksamhet är dagens ord. Jag läser vad jag skrev, små boksatäver som vet hur de ska foga sig, ord som marscherar fram, sidor av nån sorts lätthet. Hur gjorde jag och när. I förrgår? Jag väntar på solen, måste få dricka kaffe på trappan. 

Publicerad 05.04.2017 kl. 10:53

Gult är inte fult

På nätet läser jag följande:

den gula färgen är glädjens, lyckans och kreativitetens färg, den stärker minnet och stimulerar nerverna, lindrar ångest.

Den gula färgen förknippas med optimism och tankeklarhet.

Utan denna vetskap kom jag hem med gula begonior, påskliljor och små gula narcisser. Den gamla gula handväskan hade jag tagit i bruk några dagar tidigare.

På Ateneum stod jag länge framför en gul tavla av Rafael Wardi.

Alltså gult för mig. Så upplysande och förtröstanfullt!

Publicerad 04.04.2017 kl. 14:09

Här

Det är morgon som blev förmiddag i ett huj. Jag hackar mig in i texten, det behövs koder och lösenord, magi, kaffe, det behövs energi. Sen behövs det ett rum som är fyrkantigt och tyst, innanför det ett utrymme med ljus och självvalda ljud. Mitt på det osymmetriska tegelstensgolvet placerar jag bord och stol. Jag planterar ett fikonträd. Luftfuktigheten är välgörande för mina sinnesstämningar. Texten flyter fram och porlar hemtrevligt. Här är jag nu.
Publicerad 03.04.2017 kl. 09:42

Jag var såld

Det blåste för mycket så det blev ingen kokkobrasa. Det är svårt att behärska sig när man är på kokkobrashumör. Men jag fick övervinna mina pyromaniska lustkänslor och ge mig av in i skogen i stället. Jag, den värsta skoghataren, irra runt bland tall och gran, varför? har jag tyckt, för att tycka nånting. Alltid öppna landskap, hav eller fält, öknen, fjäll, vad som helst, men inte skog. Har jag tyckt och varit envis eller inte haft tid. Alltid en bristvara, dagarna går fort, man stiger upp och så är det kväll. Snurrar min klocka snabbare än andras? När ska man hinna, och sen ännu en skogspromemand, är du inte riktigt klok? Hur som helst, blev det då ingen kokko vid stranden utan några timmar i skogen. Och jag var såld och nyförälskad. Det händer alltid ibland. Sen är det ingen hejd. I skogen kom texten till mig, den följde med längs stigar, över bäckar, längs träsk, kärr, myrar, upp på berg och ner i ravinerna. Jag lyssnade inte så mycket på fåglarna, jag skrev. Det var lätt att gå, lätt att skriva. Nästa dag gick jag dit igen. Varför elda brasa när man kan gå i skogen, lät det nu. Det finns det där ena stället, när stigen delar sig, som allting rullar i gång. Nu långt från skog och hav. Jag försöker minnas hur mossan doftar och lyser grön.

Publicerad 27.03.2017 kl. 10:51

Min granne

Hej, små vindar och solstänk! Nu är himlen blå och byket fladdrar på strecket. Ett säkert vårtecken. Grannen tittar in och vi drar båda in doften av nytvättat linne. Min granne är sådan att vi talar om livet i form av tvätt, svampplockning, trädgårdsskötsel, recept på hennes mammas pannkakor. Hon bor i ett gult hus och jag i ett grönt. Mellan våra hus finns gränden som är mitt blickfång under skrivförmiddagar. Ibland går en katt där, ofta barn, någon åldring, hundägare med sina vovslingar. Grannen och jag står mitt i gränden, mellan våra hus. Vi talar om mina lakan. Sen går vi en sväng in i min trädgård och tittar på vintergäck. I hennes trädgård blommar krokus i lila och gult. Så vi går och tittar på dem. Hennes port gnisslar och kan bara öppnas av den som vet tricket. Jag har ingen port. Det är bara att gå rakt in på gården och lämna kvar fimpar och hundskit om nån skulle vara på det humöret. Det har hänt. Innan jag somnar funderar jag på hurudan port som skulle passa framför mitt gröna hus. Om porten ska öppnas inifrån. Solen väller in i alla fönster. Gränden är tom. På kvistar av belgisk körsbär som jag köpte i K-butiken, slår små vita blommor ut.
Publicerad 23.03.2017 kl. 10:47

Ingen kärleksroman

 

Följetongen om ett blad är ingen skrift om trädgårdsskötsel eller komposthantering. Det är ingen handbok om beskärning av pelargoner. Inte ens en barndomsskildring, ännu mindre en kärleksroman.

Det skulle kunna vara en berättelse om det osagda ordet. Som efterföljs av tusentals andra osagda ord, en svada som bidar sin tid. En så att säga väluppfostrad svada. Det kunde vara så, om man vill spekulera. Allt har sin tid, även svadan har sin. Det handlar inte om behärskning utan om energihushållning. Uttrycket  Att taga bladet från munnen, har jag skrivit om i ovannämnda följetong (dvs scrolla ner)

Att skriva är inte det samma som att säga. Det finns inga bevis för att nånting skulle vara på ett visst sätt. Fiktion är ett underbart universum. Jag slingrar mig iväg och talar inte ut. Bladet sitter kvar. I halsen finns således svalg, matstrupe, luftstrupe, stämband, muskler, bindvävshinnor. Och ett blad.

Detta är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

Publicerad 16.03.2017 kl. 09:45

Hopp eller hipp

Man ska aldrig ropa hepp innan skuttet över bäcken. Så jag utropar nåt annat, hopp eller hipp. För nu närmar jag mig ett visst slut, en ända. Ut ur den nya printern, som min yngsta dotter installerade igår, gled ark efter ark ut smidigt och taktfast. Det var en glädje att se vad förnyad teknik kan åstadkomma. Den gamla printern med typ 17 år på nacken fick ge sig och gå i pension. Slut på krånglet. Allt blir bättre. Livet är som en dans på tulpanblad. Här har jag nu ett manus i min hand, ett annat manus på kommande, en onsdagsmiddag att servera för barn och barnbarn. Och: imorse fotograferade jag den första snödroppen. Jag glömmer min våldsamma irritation att inte lyckas lura min far på en lunch. Han har utegångsförbud. Men det har inte jag. Sol på er! 
Publicerad 15.03.2017 kl. 09:49

På turné

 

Helsingfors-Pargas-Åbo-Nagu-Korppo-Houtskär-Grankulla. Så gick färden längs vägar i blötslask, ombord på färja efter färja, bilen packad med böcker och bilder. Skolorna var olika, barnen var lika ivriga och frågvisa. Vi berättade och visade bilder. Sen kom stunden fär högläsning och allt drogs in i en magisk saga i vilken höglandskon Betty begav sig upp i luften. Saga Blom är en känd karaktär får vi konstatera än en gång och hennes bestyr intresserar ett helt lågstadie. Varje bok har sin betydelse. Sådant man glömt, vaknar till liv. Läsarna, publiken, tidlösheten. Barnen är bäst. Lärarna är nästbäst. Författaren och illustratären stretade vidare till nästa skola och nästa. En så fin vecka. Tack Läscentrum. 

 
Publicerad 13.03.2017 kl. 10:38

Lyckan heter citron

 

I del två i följetongen om ett blad, vaknar jag en solig morgon och beskär mitt nyinförskaffade citronträd. Det är som att ta livet av sina älsklingar, ett myntat uttryck i skapande cirklar. Jag har en sekatör för ändamålet. Utsikten är bedårande. Isen är en akvarell i rosa, blått, vitt och grått. Jag är lycklig och jag beskär mitt citronträd. Jag knipsar av frukterna. De är gula och tunga och hänger kvar för att locka köpare. För att locka mig. Jag är en kopiös citronkonsument. Övertygad om att lyckan sitter i ett glas färskpressad citron utspätt med vatten. Citroner är rika på c-vitamin, stärker celler och blodkärl, innehåller livsviktiga flavonoider, höjer immunförsvaret, driver ut gifter, stimulerar ämnesomsättningen, höjer humöret, främjar läkning av kropp och själ. Citroner är dekorativa i en blå skål, de är nödvändiga i matlagning. De är lätta att rita av. De är gula. Av citron blir jag kreativ och beslutsam. När trädet blommar doftar det i hela huset. Isen lockar men är livsfarlig. Det är söndag och det beskärda citronträdet står i det soligaste fönstret.

Publicerad 12.03.2017 kl. 09:08

Följetongen om ett blad

 

Bladet sitter djupt, nerstucket i halsen, kanske det har rotat sig, förgrenat sig. Blivit ett med artärer och ådror, nästlat sig in i nervbanor och blodkärl. Ett blad med ett komplicerat rotsystem, ända ner till fotsulorna. Det är inte så där bara. Att lyfta ett sådant blad ur ett sådant system. Ta det ur munnen, som det står skrivet. Som att dra ut en jäklig tand. För att göra en jämförelse. Jag låter bladet vara kvar, jag kan sträcka ut tungan (om det är det ni vill) och visa en liten bit av bladet, yttersta spetsen, ge ett prov på bladnerverna som löper likt ett ledningssystem för näring och vatten, kanske lite vin, helt omgivet av en slags stödjevävnad. Gudskelov för den stödjevävnaden. Den omfattar en hel klan. Den som har ögonen på skaft och har bra sinnesnärvaro (det räcker inte med nyfikenhet!) kan få syn på de cylindriska cellerna, så rika på klorofyll och i stort behov av ljus. Jag måste le ofta och mycket för att släppa in ljuset. Jag äger konsten att le och vara grym. Ett varggrin. Jag är tvungen att ta hand om fotosyntesen, annars skrumpnar blad och celler, tungan blir svart och jag åker fast för mina lögner. Bladet kommer inte till sin rätt. Det kommer varken ut eller in, det fastnar. Ett så kallat inklämt blad. Jag är trädgårdmästare och vet bättre. Allt har sin plats, sin mening om ni så vill. Nu är tiden här för omplantering. Ny mylla, rengjorda krukor och delning av plantor. Jag jobbar ochg glömmer mitt ärende. Jag har jord under naglarna och ett blad i halsen. Följetongen fortsätter.

Publicerad 03.03.2017 kl. 12:09

Hjärnsläpp

Ibland tappar jag ord. Har jag för många i omlopp?Vilka ska jag i så fall göra mig av med? Svordomarna, ord som börjar på x eller z? Min ordsamling är stor. Jag förvarar den i undanskymda hjärnveck, skriver upp dem i häften med blommiga pärmar, antecknar dem i mobilen, rafsar ner dem på lappar, som återfinns nu och då. Sådana ord som inte finns enligt akademins svenska ordlista. Som kan komma väl till pass om jag tappar vardagliga ord som faktura, sekatör, tvålkopp, lampskärm. Jag älskar ord som bykrep, sockerskål, strandremsa, repstege. Ord som huvudstadsregionen, metallindustrin, trafikvett får mig inte igång. Nu för tiden har jag lätt för att bli uttråkad. Kanske det här ihop med glömskan. Eller väderleken i HUVUDSTADSREGIONEN. Då hittar jag på ord. Det är nödvändigt, det är enda utvägen. Hela detta inlägg handlar egentligen om ett fruktansvärt hjärnsläpp. Tre på en och samma dag.Tre ord som försvann. De rymde för några sekunder. Mitt under skrivpasset. Jag blev tvungen att gå in på nätet och göra en minnestest. Första frågan lydde: glömmer du nångång nånting. Jo, men jag har en stor samling hemliga ord. Räcker det inte?

Publicerad 02.03.2017 kl. 11:26

Absolut ingen hen

Det sitter en havsörn på isen. Det är säkert en han, det är absolut inte en hen. Örnen är som en sten, stuttit i samma ställning i över en timme, lite ihopsjunken, oföretagsam, ensam. Som en man, en sån som jag brukar kasta mig över och ta hand om. Örnen väntar på sin tur. Sitter på isen som en ful klump, ingen majestät, inga kejserliga flygturer, ingen vidd mellan vingspets till vingspets, ingen krökande näbb som hos en adlig, ingen laserblick, inga klor som kan grabba tag i en tax och lyfta mot högre sfärer, om det vill sig. Den här mannen vill ingenting, är ruggig, halsen är indragen, huvudet stilla. Stenen på isen. Ett stycke från den ovilliga stenen har kråkor, skator, sparvar, fiskmåsar, talgoxar samlats kring några aborrar som blivit kvar på isen. Fiskarna vittjar sina nät mera på skoj, håller isen? håller inte? några abborrar, nån gös att filera, resten slängs åt fåglarna. Örnen vet allt, men minns inte hur man gör. Är abborre nånting för en sådan man? Ska det lockas och pockas. Jag brukar kunna sånt, nå, ska du inte äta lite, leva lite, ta dig samman. Jag har inte tid att stå vid fönstret och se på ett sådant sorgligt skådespel.  Just då lyfter örnen och flyger längs isen in i fågelflocken, plocker en pytteliten fisk och försvinner, allt går på en sekund. Undrens tid är inte förbi, sa gumman när gobben lyfte från sofflocket och gick efter ved. Alla fåglar flyger åt varsitt håll, en solfjäder av flyende vingar i vinterdiset. Och fiskrester i snön.

Publicerad 26.02.2017 kl. 10:18

Tulpanskog

Jag går in i en tulpanskog, snittar stjälkar tjocka som trädstammar, jag svingar min yxa, den är blank och vass, den gnistrar och träffar rätt. Varannan dag gör jag vad en tulpanälskare bör göra, byter ut vattnet i udda kärl som inte påminner om vaser utan mera om stora kar eller ämbar av keramik eller handblåst glas. Den exakta mängden tills jag blir en tulpan själv, mina fötter suger upp nytt blod och stärkande mineraler, men bara upp till vristen. Blir knäna blöta, vissnar vi liksom stående utan aptit, hela kronan, hatten, vår stolthet ramlar av med ett brak. Innan det är dags, innan den dagen har kommit. För vi har ett långt liv, jag kan inte se skillnad på en tulpan eller mig själv, vi påminner om varandra, vi har samma sätt att se på livet; uthålligheten, överraskningen, den dolda skönheten, förtrollningen, den långsamma tankegången. I djungeln av blad och stjälkar finns det mycket att åtgärda. Bladen som belastar ska rensas ut. Varje tulpan är försedd med två eller tre ytterblad, de värsta energitjuvarna, utsugarna, bort med dem. Varje stjälk vill vara befriad och känna luften svepa kring benen. Lite vatten, mycket luft och fri skaparkraft. Nu börjar tulpandansen. Se på den. Den pågår en vecka eller två. Jag är med och vrider mig som en orm. Vi ålar hit och dit, när vi ålar fel, blir vi vända av en osynlig hand. Alltid i förbifarten. Den lilla beröringen och baletten fortsätter. Och sen öppnar sig sex kronblad alla på sitt eget sätt, utan förvarning, utan eftertanke. Jag har lagt yxan i sitt fodral, jag klänger närmast blomman, den rödaste, den mest rosa, den citrongula, den guldvioletta, den vita. Detta är en heltidssyssla. Ett sätt att leva.
Publicerad 22.02.2017 kl. 11:19

Frestelser

Det står att stjärnorna blåser. Det tänker jag på. Varje ord ligger på en våg av vitt guld. Varje vinkel mäts, att rita på fri hand är det våghalsigaste. Att hitta på ett ord, uppfinna hjulet varje förmiddag är en astronomisk pärs. Vem har skrivit dessa rader? En bunt med ark som väger i handen. Jag läser med glasögon som borde putsas. Sidorna förvånar mig. Från vilket håll blåser det? En planet är en himlakropp. En stjärna är ett brinnande gasklot. Det här är ingen dagbok, jag behöver inte redogöra för mina kaffekoppar. Enligt vikingarna var stjärnorna gnistor från eldens eviga rike. Jag går tillbaka till stenåldern, till väggar av sten med inristningar. Lukten av rymd är lockande. Jag aktar mig för sådana frestelser. 
Publicerad 20.02.2017 kl. 09:56

Den mirakulösa överlevnaden

 

Idag är det torsdag. Himlen är en blek persika. Eftermiddagen mild och stillsam. Flera barndomsskildringar har jag slukat, de slinker ner efter varandra. Min hunger på sådana skildringar är stor. Jag vill befinna mig i gränslandet mellan vansinne och vardag, det lilla hjärtat som hamrar, bilder målade med sprakande färger intill benmärgen. Ställen som är igenkännbara. Jag kan inte få nog av det organiska, det vackra, det hemska. Lukter och mardrömmar, den mirakulösa överlevnaden. Men framför allt språket som kastar sig utför. Jag följer med forsen och drunkar nästan.

Välkommen till Amerika. Beckomberga, Ode till min familj. Spådomen, en flickas memoarer. Jag smyger förbi en yxa.

För att nämna några.

Publicerad 16.02.2017 kl. 14:46


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften