Lyckan heter citron

 

I del två i följetongen om ett blad, vaknar jag en solig morgon och beskär mitt nyinförskaffade citronträd. Det är som att ta livet av sina älsklingar, ett myntat uttryck i skapande cirklar. Jag har en sekatör för ändamålet. Utsikten är bedårande. Isen är en akvarell i rosa, blått, vitt och grått. Jag är lycklig och jag beskär mitt citronträd. Jag knipsar av frukterna. De är gula och tunga och hänger kvar för att locka köpare. För att locka mig. Jag är en kopiös citronkonsument. Övertygad om att lyckan sitter i ett glas färskpressad citron utspätt med vatten. Citroner är rika på c-vitamin, stärker celler och blodkärl, innehåller livsviktiga flavonoider, höjer immunförsvaret, driver ut gifter, stimulerar ämnesomsättningen, höjer humöret, främjar läkning av kropp och själ. Citroner är dekorativa i en blå skål, de är nödvändiga i matlagning. De är lätta att rita av. De är gula. Av citron blir jag kreativ och beslutsam. När trädet blommar doftar det i hela huset. Isen lockar men är livsfarlig. Det är söndag och det beskärda citronträdet står i det soligaste fönstret.

Publicerad 12.03.2017 kl. 09:08

Följetongen om ett blad

 

Bladet sitter djupt, nerstucket i halsen, kanske det har rotat sig, förgrenat sig. Blivit ett med artärer och ådror, nästlat sig in i nervbanor och blodkärl. Ett blad med ett komplicerat rotsystem, ända ner till fotsulorna. Det är inte så där bara. Att lyfta ett sådant blad ur ett sådant system. Ta det ur munnen, som det står skrivet. Som att dra ut en jäklig tand. För att göra en jämförelse. Jag låter bladet vara kvar, jag kan sträcka ut tungan (om det är det ni vill) och visa en liten bit av bladet, yttersta spetsen, ge ett prov på bladnerverna som löper likt ett ledningssystem för näring och vatten, kanske lite vin, helt omgivet av en slags stödjevävnad. Gudskelov för den stödjevävnaden. Den omfattar en hel klan. Den som har ögonen på skaft och har bra sinnesnärvaro (det räcker inte med nyfikenhet!) kan få syn på de cylindriska cellerna, så rika på klorofyll och i stort behov av ljus. Jag måste le ofta och mycket för att släppa in ljuset. Jag äger konsten att le och vara grym. Ett varggrin. Jag är tvungen att ta hand om fotosyntesen, annars skrumpnar blad och celler, tungan blir svart och jag åker fast för mina lögner. Bladet kommer inte till sin rätt. Det kommer varken ut eller in, det fastnar. Ett så kallat inklämt blad. Jag är trädgårdmästare och vet bättre. Allt har sin plats, sin mening om ni så vill. Nu är tiden här för omplantering. Ny mylla, rengjorda krukor och delning av plantor. Jag jobbar ochg glömmer mitt ärende. Jag har jord under naglarna och ett blad i halsen. Följetongen fortsätter.

Publicerad 03.03.2017 kl. 12:09

Hjärnsläpp

Ibland tappar jag ord. Har jag för många i omlopp?Vilka ska jag i så fall göra mig av med? Svordomarna, ord som börjar på x eller z? Min ordsamling är stor. Jag förvarar den i undanskymda hjärnveck, skriver upp dem i häften med blommiga pärmar, antecknar dem i mobilen, rafsar ner dem på lappar, som återfinns nu och då. Sådana ord som inte finns enligt akademins svenska ordlista. Som kan komma väl till pass om jag tappar vardagliga ord som faktura, sekatör, tvålkopp, lampskärm. Jag älskar ord som bykrep, sockerskål, strandremsa, repstege. Ord som huvudstadsregionen, metallindustrin, trafikvett får mig inte igång. Nu för tiden har jag lätt för att bli uttråkad. Kanske det här ihop med glömskan. Eller väderleken i HUVUDSTADSREGIONEN. Då hittar jag på ord. Det är nödvändigt, det är enda utvägen. Hela detta inlägg handlar egentligen om ett fruktansvärt hjärnsläpp. Tre på en och samma dag.Tre ord som försvann. De rymde för några sekunder. Mitt under skrivpasset. Jag blev tvungen att gå in på nätet och göra en minnestest. Första frågan lydde: glömmer du nångång nånting. Jo, men jag har en stor samling hemliga ord. Räcker det inte?

Publicerad 02.03.2017 kl. 11:26

Absolut ingen hen

Det sitter en havsörn på isen. Det är säkert en han, det är absolut inte en hen. Örnen är som en sten, stuttit i samma ställning i över en timme, lite ihopsjunken, oföretagsam, ensam. Som en man, en sån som jag brukar kasta mig över och ta hand om. Örnen väntar på sin tur. Sitter på isen som en ful klump, ingen majestät, inga kejserliga flygturer, ingen vidd mellan vingspets till vingspets, ingen krökande näbb som hos en adlig, ingen laserblick, inga klor som kan grabba tag i en tax och lyfta mot högre sfärer, om det vill sig. Den här mannen vill ingenting, är ruggig, halsen är indragen, huvudet stilla. Stenen på isen. Ett stycke från den ovilliga stenen har kråkor, skator, sparvar, fiskmåsar, talgoxar samlats kring några aborrar som blivit kvar på isen. Fiskarna vittjar sina nät mera på skoj, håller isen? håller inte? några abborrar, nån gös att filera, resten slängs åt fåglarna. Örnen vet allt, men minns inte hur man gör. Är abborre nånting för en sådan man? Ska det lockas och pockas. Jag brukar kunna sånt, nå, ska du inte äta lite, leva lite, ta dig samman. Jag har inte tid att stå vid fönstret och se på ett sådant sorgligt skådespel.  Just då lyfter örnen och flyger längs isen in i fågelflocken, plocker en pytteliten fisk och försvinner, allt går på en sekund. Undrens tid är inte förbi, sa gumman när gobben lyfte från sofflocket och gick efter ved. Alla fåglar flyger åt varsitt håll, en solfjäder av flyende vingar i vinterdiset. Och fiskrester i snön.

Publicerad 26.02.2017 kl. 10:18

Tulpanskog

Jag går in i en tulpanskog, snittar stjälkar tjocka som trädstammar, jag svingar min yxa, den är blank och vass, den gnistrar och träffar rätt. Varannan dag gör jag vad en tulpanälskare bör göra, byter ut vattnet i udda kärl som inte påminner om vaser utan mera om stora kar eller ämbar av keramik eller handblåst glas. Den exakta mängden tills jag blir en tulpan själv, mina fötter suger upp nytt blod och stärkande mineraler, men bara upp till vristen. Blir knäna blöta, vissnar vi liksom stående utan aptit, hela kronan, hatten, vår stolthet ramlar av med ett brak. Innan det är dags, innan den dagen har kommit. För vi har ett långt liv, jag kan inte se skillnad på en tulpan eller mig själv, vi påminner om varandra, vi har samma sätt att se på livet; uthålligheten, överraskningen, den dolda skönheten, förtrollningen, den långsamma tankegången. I djungeln av blad och stjälkar finns det mycket att åtgärda. Bladen som belastar ska rensas ut. Varje tulpan är försedd med två eller tre ytterblad, de värsta energitjuvarna, utsugarna, bort med dem. Varje stjälk vill vara befriad och känna luften svepa kring benen. Lite vatten, mycket luft och fri skaparkraft. Nu börjar tulpandansen. Se på den. Den pågår en vecka eller två. Jag är med och vrider mig som en orm. Vi ålar hit och dit, när vi ålar fel, blir vi vända av en osynlig hand. Alltid i förbifarten. Den lilla beröringen och baletten fortsätter. Och sen öppnar sig sex kronblad alla på sitt eget sätt, utan förvarning, utan eftertanke. Jag har lagt yxan i sitt fodral, jag klänger närmast blomman, den rödaste, den mest rosa, den citrongula, den guldvioletta, den vita. Detta är en heltidssyssla. Ett sätt att leva.
Publicerad 22.02.2017 kl. 11:19

Frestelser

Det står att stjärnorna blåser. Det tänker jag på. Varje ord ligger på en våg av vitt guld. Varje vinkel mäts, att rita på fri hand är det våghalsigaste. Att hitta på ett ord, uppfinna hjulet varje förmiddag är en astronomisk pärs. Vem har skrivit dessa rader? En bunt med ark som väger i handen. Jag läser med glasögon som borde putsas. Sidorna förvånar mig. Från vilket håll blåser det? En planet är en himlakropp. En stjärna är ett brinnande gasklot. Det här är ingen dagbok, jag behöver inte redogöra för mina kaffekoppar. Enligt vikingarna var stjärnorna gnistor från eldens eviga rike. Jag går tillbaka till stenåldern, till väggar av sten med inristningar. Lukten av rymd är lockande. Jag aktar mig för sådana frestelser. 
Publicerad 20.02.2017 kl. 09:56

Den mirakulösa överlevnaden

 

Idag är det torsdag. Himlen är en blek persika. Eftermiddagen mild och stillsam. Flera barndomsskildringar har jag slukat, de slinker ner efter varandra. Min hunger på sådana skildringar är stor. Jag vill befinna mig i gränslandet mellan vansinne och vardag, det lilla hjärtat som hamrar, bilder målade med sprakande färger intill benmärgen. Ställen som är igenkännbara. Jag kan inte få nog av det organiska, det vackra, det hemska. Lukter och mardrömmar, den mirakulösa överlevnaden. Men framför allt språket som kastar sig utför. Jag följer med forsen och drunkar nästan.

Välkommen till Amerika. Beckomberga, Ode till min familj. Spådomen, en flickas memoarer. Jag smyger förbi en yxa.

För att nämna några.

Publicerad 16.02.2017 kl. 14:46

Utan förvarning

Kovalescenten antecknar:

Medan orden försvinner i min mun, förökar de sig i mitt huvud. Vad är skillnaden på en mun och ett huvud? Sådant som ska sägas hittar inte sin form. Ord som kastrull, busstidtabell, vitaminer, biltvätt har jag ordning på. De kommer stötvis i rätt sammanhang. Men om du ber mig resonera kring hurudan kastrull eller vilka vitaminer uppstår en trötthet. Orden viker sig aviga och stänger in sig, de vill inte bli förslösade. Munnen öppnar sig men det kommer inget ljud. Ändå myllrar det. Som ett snöfall i en glasburk. Jag måste få tänka. Allting tar lång tid. På natten vaknar jag av skräck: tänk om jag håller på att bli stum. Mina rörelser är eftertänksamma. Jag går inte från klarhet till klarhet utan från rum till rum. Ibland går jag ut. Jag kopplar den gamla taxen och så går vi några meter hit eller några meter dit. Vi är rädda för att vi ska halka eller bli utmattade. Resten av dagen fördriver vi tiden i ett slags väntrum. Det händer att jag frågar tiken: hur går det? Hon spritter till i sin korg och viftar artigt på svansen. Hon får ett ben att pyssla med, jag tecknar av mina krukväxter. Handen frigör ord som fastnat. En vacker dag tar jag bladet från munnen. Jag kommer att göra det i all tysthet, utan förvarning. På snön sitter en skata. Den är svart och vit och väntar på ett glimmande föremål.

Publicerad 15.02.2017 kl. 08:46

I en ruta av sol

Jag böjer mig för kirurgens kniv, roboten som går in och utforskar bukens egenheter, den svaga länken. Jag lägger mig ner medan en solstrimma träffar ansiktet,  andas in narkosångan och kämpar mot sömnigheten, jag har ett kärleksfullt förhållande till rispan i taket, hur den växer och krymper. Alla röster i rummet, dämpade steg, ett vardagsflyt, en torsdag i operationsrummet, rutinartade förberedelser. Kirurgen kommer och skämtar. Rispan i taket skruttar ihop sig och blir rörlig. Är det måntro en fluga?Jag ska besluta mig för en dröm, säger narkosläkaren. Jag väljer och vrakar medan flugan i taket suddas ut och börjar flyga mot solen. Vad ska jag välja? Det blir ett snabbt beslut. Mitt liv består av hemligheter, jag väljer en, försöker hålla mig vaken, håller andan och följer med flugan. Du måste andas djupt, säger narkosläkaren med ett skratt. Jag är lydig och tar det sista andetaget.

Nu är jag åtgärdad och går mot en förbättring. Jag fotograferar tulpaner i en ruta av sol. Jag sover mycket och drömmer vidare som jag blev utlovad. Konturerna är skarpa. En slags transformation.

Publicerad 12.02.2017 kl. 13:09

Familjen Bråck

Vi är bra på bråck. Hela släkten. Vi har en läggning som går i arv. Det putar ut lätt oavsett. En nedärvd talang att ingå i ett bråck sammanhang. Mina gener för denna tarmbit på rymmen är utstuderad. Fram ploppar små bulor i tid och otid. Idag ska jag bli bråckoperard för sjätte gången. Put that in your pipe and smoke it! Min buk består av nät som ska förhindra tarmframploppandet. Ibland kan ett ingrepp vara värdelöst och måste göras om. Det är dagens programpunkt. 
Publicerad 09.02.2017 kl. 09:22

På kyrkogården

Ett skriväventyr. Fredag.

 

Min mor sa alltid att det är kallt och dragit på kyrkogårdar. Hon var inte det minsta religiös men hon trivdes där oavsett kylan. Hon sa att det var dödingarnas fel att det drog kring gravstenarna. Hon var arg på sådana som hade dött. Hon tyckte det var höjden av fräckhet av döden att klampa in i folks liv. Punktligt och bestämt höll hon reda på planteringar och högtider. Att ta hand om gravar var en av hennes högsta nöjen. Hon såg alltid till att hon hade gravljus, tändstickor och en trädgårdshacka i bilen. Sina barnbarn tog hon med till begravningsplatsen. Barnbarnen sprang glatt omkring och studerade minnesmärken och årtal. När de anhörigas gravar var omskötta, såg hon sig omkring efter någon annan vanskött grav att snygga upp.

Till sin yngsta sons grav gick hon aldrig. Inte far heller. Det kan man ju förstå. Men jag går dit. Nu står jag här. Stenen är en liten fyrkant av vit marmor. Jag tänder ett ljus och ser mig omkring. Sen berättar jag allt för min bror. Jag är ordentligt påpaltad för mamma sa alltid att det är kallt och dragit på kyrkogårdar.

Publicerad 03.02.2017 kl. 10:44

Eero och Elma

Ett skriväventyr. Torsdag.

 

Eero satt i stallkammaren och rökte Työmies. Han slog sig på knäna och skrattade hest. Han älskade hästarna och hästarna älskade honom. Jag var där med agronomens dotter. Vi hjälpte Eero att moka skit. Vi satt med honom i stallkammaren och rökte Työmies så halsen sved. Vi älskade också hästarna. Vi betslade och sadlade och kratsade. Och så sprängde vi i galopp längs vägarna på bruket. Sen drack vi choklad i agronomens kök. I samma kök kokar jag nu kaffe under mitt skriväventyr. Agronombostaden har blivit ett gästhus och det finns inga stockflottare i ån. Men stallet är kvar så jag går dit. Där finns många stora skrämmande hästar som jag inte vågar närma mig. Jag drar in lukten av hästkroppar och sågspån. Förr i världen stod stoet Lysette i en av spiltorna, vi hade en egen återkommande kärleksritual: hästen böjde ner sitt huvud och så tryckte vi pannorna mot varandra i en sorts hälsning.

Samma dag träffar jag en kär vän som med åldern har fått en minnessjukdom. Hon heter Elma. Hon var min farmors hushållerska och gjorde en hel klan till stora matälskare. Vi träffas i hennes rum där hon sitter och väntar på nånting som hon inte kan komma ihåg. Vi omfamnar varandra och så händer det: hon böjer huvudet och buffar sin panna mot mig. På så sätt buffas och umgås vi en lång stund.

På natten drömde jag att jag var hon, jag stod vid åkanten som i en finsk 50-tals film och höll ett nyfödd pandabjörn i famnen. Jag hade en ljusblå klänning och ett nystärkt vitt förkläde.

 

 

 

 

Publicerad 02.02.2017 kl. 09:41

Villa Mairea

Ett skriväventyr. Onsdag.

 

Jag skriver om rumsdispositioner.  Om handen som bygger moduler enligt den mänskliga skalan. Om doften av bly och manchestersammet. Sen tar jag en promenad upp till Norrmarks högsta punkt. Jag ginar genom skogen, det finns stigar som jag känner till. Nyfallen snö dämpar mina steg. När Alvar Aalto ritade Villa Mairea måste han ha utgått från tallarna. Ett osymmetriskt pelarrike som blir en del av byggnaden ju närmare man kommer. Nu står jag på innergården. Det är förbjuden mark för huset är under renovering. Jag gör ofta sådant som är förbjudet. Det här är ju ett skriväventyr. När min far var sju år kom han hit. Det var år 1939 och huset hade just blivit färdigt. Han gick ensam omkring i rummen, klättrade upp på det platta taket, utforskade trappor, takfönster, balkonger, utsprång, vinklar och vrår. Sedermera blev han arkitekt.  Det är doften av hans byxor jag skriver om. Som var av manchestersammet, bruna med stora sidofickor i vilka han förvarade Klubi 77, tändstickor och en blyertspenna.

Publicerad 01.02.2017 kl. 09:05

På en Aaltopall

 Ett skriväventyr. Tisdag.

 

Det behövs mycket tid. Jag tänker långsamt, livet går fort, dagar och timmar. Varje dag övar jag mig att närma mig det som allting handlar om. I mitt fall. Sedan hjälper mig fiktionen, den är pålitlig, den bränner på ett lustigt sätt. Jag tar en omväg förbi smärtpunkterna, jag gör det med vett och vilja. Lycka är fågelperspektivet. Här flaxar jag, ser allt, hör allt. För varje dag som går blir jag modigare. Nu har ån tystnat helt, jag kan knappt höra forsen. Tornet på huset mittemot, på andra sidan ån, är upplyst av solen, taket är pudrat med rimfrost. Det är ett dekorativt torn med utsikt över bruket. Huset ritades av Evert Lagerspetz 1891på uppdrag av Antti Ahlström. Alla kulisser står kvar för eftervärlden. Historierna är bevarade, byggnaderna skyddade. Rimfrosten på taken smälter i januarisolen. Orten lever sitt stillsamma liv. Jag sitter på en Aaltopall och skriver.

Publicerad 31.01.2017 kl. 09:50

Vattendrag

Ett skriväventyr. Måndag.

Texten följer snällt med vart jag än beger mig. Den låter sig packas ner, transporteras, packas upp. Den är tålig och väntar på sin fortsättning. Den har ett stillsamt flöde, som ån under isen. Jag har utsikt över en sådan å. En skrovlig yta, ojämn, fångad en kall natt. Frusen och tystad. Just under mitt fönster. Vid forsen brusar energin och vattnet skummar brunt och gult. Jag lyssnar på vattenenergin längre bort och betraktar en hundraårig gran som sveper sina grenar i otakt. Det är som om vinden bara finns i den gamla granen. 

Innan texten förlorar sitt tålamod läser jag om vattendrag i Finland. Om Eteläjoki som rinner från Inhottujärvi i landskapet Satakunta ut till Bottenhavet. När ån passerar mitt fönster rinner den under namnet Noormarkunjoki. Bruset från forsen hör ihop med Makkarakoskis vattenkraftverk. Historiens vingslag är öronbedövande i den mån jag tillåter det. Texten är bångstyrig och vill inte dröja vid liknande detaljer. Jag sänder mina anfäder en hastig tanke.  Över bron leder en gubbe sin cykel. Han har keps och svarta långskaftade stövlar. 

Publicerad 30.01.2017 kl. 10:33

 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

Ibland träder gästbloggaren Prostinnan fram under rubriken Prostinnans bekännelser och betraktelser.

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften