Barbacka

Det är hästen som återvänder, jag tänker ofta på det vackra djuret, den varma kroppen under min hand, länden, manken, flanken, bringan, mulen, ögonen. Om det stod en häst i min trädgård en morgon, under äppelträdet, mumsande i sig fallfrukt, med svansen nyborstad och hängande rakt ner som ett vänligt vattenfall, inte en hare eller en igelkott eller en ekorre eller en ringduva, utan en häst, så skulle jag bara säga jaha, så bra. Och sen rida barbacka genom karamellstaden, min häst och jag. Hovarna klapprar i gränder och på gator, vi tar då och då en genväg mellan husen, längs stigar, in i hemliga trädgårdar och sen ut på den stora boulevarden som heter Pohjolagatan, där som spårvagnarna en gång drogs av hästar. Min häst har inget namn, vi ska snart skiljas, men nu galopperar vi fram. Jag minns hur man håller sig kvar utan sadel, hur hästens öron pekar rakt fram av iver och glädje, hur manen fladdrar och pälsen ångar.  Snart är vi framme. Det har varit en rolig dag.
Publicerad 31.08.2017 kl. 12:36

Ibland skriver jag

Det fanns en lista att pricka av, den stacks i min hand när jag var liten, en lapp som skrynklades och slätades ut, tapetmönster med hemliga tecken, ett ljudband. Min mor skrev ett brev och tackade mig i förtid, före tiden var mogen, då innan hon visste att jag skulle läsa om henne en dag. Och listan skulle återfinnas  och omskrivas till ett poem, jag skulle födas på nytt flera gånger. Jag gör numera som jag vill, följer oskrivna lagar, lyssnar på lockrop. Ibland skriver jag och fördjupar mig i det som allting handlar om. Att det är sensommar gläder mig, att årstiderna har sina förlopp. Det ena följer på det andra. Jag är alltid lika förväntansfull. 
Publicerad 30.08.2017 kl. 10:48

Hästar som tappar bort sig

Det finns alltid en strid som pågår, små jordbävningar, hundar som springer och gömmer sig, hästar som tappar bort sig, barn som tack och lov är ofödda. Det finns bilder av mänskor, ansikten som delvis är bekanta, sådana som har oroliga hjärtan och ögon av sten. Jag har träffat många vilsna katter, de vet inte vart de ska ta vägen, vilket parti de ska rösta på. Ondskan kan finnas rakt bakom dig, som en elektrisk urladdning, en sällsynt åskboll. Allt går inte att förklara, jag tror att jorden är förorenad i en av mina rabatter, hur jag än gödslar eller låter bli, planterar om och pratar vänligt så är växtkraften bedrövlig. Det skulle aldrig falla mig in att ge upp.

Publicerad 23.08.2017 kl. 11:43

En blyg bänk

 

Jag har en bänk i trädgården. Det är en speciell sorts bänk, inte en sådan som man kan sitta på. Genom springor, längs arm och ryggstöd slingrar sig krasse, ormar med eldfärgade blommor. Hela bänken är överbemannad, den är i krassens våld, det finns mycket passion och iver, lust, en målmedveten uppvaktning. Några bortglömda frön och så denna glöd, detta svärmeri. Den krassen vet vad den vill, den är överallt, runda blad och mjuka stänglar, tränger fram, kryper in, snurrar runt, ljusgröna närmanden, röda, orange flammor, en lek, ett gult fnitter. Den bänken, den bänken, så blyg och stilla, sliten och livlös, nu och här översållad och belyst, betagen.

 

 

Publicerad 22.08.2017 kl. 10:14

Skrivkramp, förlåt!

Det är oundvikligt, havet är för silvrigt, utspilld ädelmetall, jag kan inte se ut, sådana hav kan inte beses, inte förhäxa mig denna dag, inte nu, när jag håller på att återvända till texterna. I morse var det så grått och underbart, ett lugn och en förhoppning förde mig till arbetsbordet, jag velade länge, bytte fot och kokade kaffe, fick liksom rampfeber, vacklade runt, nöp torra blomblad, lyssnade på regnet eller efterregnet, det där ljudet som stannar i luften och vibrerar, men ändå var jag målmedveten och lugn. Efterlängtat lugn, ett sinnestillstånd som jag kämpar så hårt för, det där noll tillståndet, en ljudlös tomhet och sen energi som har laddats under natten, en natt av sömn, inte av allt som strömmar i mitt liv, utan medvetslösheten.

Allt gott, jag vid skrivbordet, med dokumentet på skärmen. Därefter inträffar ingenting. Att skriva är en börda, det svåraste, allt har fastnat, jag kan inte ändra eller flyta vidare, jag bara tittar på raderna. Det går ett par timmar, de dyrbaraste, dem som jag har väntat på och skjutit upp, bett om ursäkt för, förklarat och förklarat för mig själv, ljugit och varit lättsinnig. En lögnerska och en fjäril utan mål i sikte. Men gud vilken längtan efter en återförening, försoning, att försonas med sin text. Ge den en liten chans.

Och allt är havets fel, silverbrickan i mitt högra synfält, längst till höger, helt nära, jag är för svag och vilseledd. Så jag stänger laptopen med en smäll och försjunker  i Sirkka Turkkas dikter. Vilken lycka, vilken fulländad förmiddag, sådan poesi, prova själva!

Publicerad 02.08.2017 kl. 12:23

Till mina barn

Kristallkulan var tung, jag bar den med armarna utsträckta, jag hade just lärt mig att gå, alla applåderade, farmor korkade upp en flaska champagne. Allting var så fantastiskt, en sommarvind som drog genom alla årstider, vi åt smultron till alla måltider, och gardinerna var tunna och fläktade som maneter. Jag bars fram och tillbaka genom höga vackra rum, händer rörde vid mig, jag satt i knäet på tanter och farbröder, guppade upp och ner, jag tittade på händer som höll i mig, på nagelbanden och lyssnade utan att förstå. I kristallkulan var det kaos, jag såg allt, skammen och skulden, folk som dog och försvann, sådana som grät i smultronbacken eller gömde sig bakom gardinerna som slutat fläkta, all smärta gick genom mig och vibrerade i rosetterna som var fastsatta med gummiband i mitt tunna hår. Jag visste vad som skulle ske, en filmserie med tusen avsnitt, det fanns ingen stoppknapp, kulan flimrade och jag bar den med mig.

Vad jag vill säga: älska era barn villkorslöst, låt dem gå sin egen väg, ta er samman och trösta dem och bli inte en börda för dem. Banna dem inte för deras styrka eller svaghet. Bara älska dem som de går och står. Jag är så lycklig för de barn som blev mina, som sprattlade i kristallkulan och formade mitt liv. Aldrig överger jag er. 

 

Publicerad 14.07.2017 kl. 10:23

Mairea

Många timmar av stirr in i tallskogen, rödbruna pelare utplacerade i blåbärsriset som lyser fosforgrönt. Allt blänker, regnet har upphört, det ljusnar, flimrar till nån sorts solstråle som träffar varje stam snett uppifrån, ett pelarrike så långt ögat når, det gröna bländar, ett grönt moln ur vilket kolonnerna sticker upp. Dem skriver jag om, dag ut och dag in, dricker mycket kaffe och sover dåligt. Det finns stigar som jag kan utantill, de leder mig alltid nånstans, dit jag vill gå. Den rödbruna färgen är återkommande, skriver jag. Pelarna som flyttade in i byggnaden, alla flätade med stor omsorg, in marscherade tallskogen och ställde sig på inprickade ställen, trappor formades och himlen störtade ner genom taköppningar. Än i denna dag. Jag synar kameleontbuskens rötter som ormar sig kring ett balkongstöd alltsedan mitten av förra seklet, pipranka, klätterhortensia, vildvin, japansk träddödare kastar sig upp för väggar, längs pergola och utsprång. Det är tyst, hela skogen tiger, någon enstaka fågel drillar. Hela detta ställe är mitt för en dag. Jag springer upp och ner i trapporna och minns allt.

Publicerad 13.06.2017 kl. 10:37

Kolonnerna!

De gröna kolonnernas färd, vi reser långsamt, kappsäckar och tillhörigheter, allt som ska med, allt som ska lämnas bort, jag får ingen hjälp, hurdana råd skulle jag ens ta emot, att resa är tröttsamt, jag blir så sömnig mitt på dan, hinnor av ett stilla varande, liksom insnärjd. Minsta lilla vindpust sliter sönder min resplan, hur en kolonn tar sig fram, från antiken till ett stenrös i Finland. Hur allting blir. Här i detta hus på landet i staden med ryggen rak på stolen, blicken som irrar på skärmen, tåget dunkar, jag lyssnar på gitarrsolon ända in i benmärgen, alltmedan jag transporterar kolonn efter kolonn via Centraleuropa, de mossbelupna och förföriska, dem som allting handlar om, de ska fram, det har jag bestämt, bas, skaft och kapitäl, de joniska, de doriska, de korintiska. Jag slänger dem i forsen, det går snabbare, nu blir det fart på, jag är ingen skrivare, jag är en stockflottare. Forsen hittar jag på nätet, den ingår i ett arkitektoniskt sammanhang, en ritning, åar och floder slingrar sig genom tusen sjöars land. Hur allting blev. 
Publicerad 30.05.2017 kl. 11:18

Gröna skisser

Här i denna lilla gröna värld, bersån i staden, hemliga trädgården, en veranda med stolar och bord, sporadiska anteckningar, skisser på fönsternischer, kolonnfundament, små utsmyckningar på husväggar från 1920-talet. Solen går i moln och kråkorna flyger från tak till tak. Alla husen står nära varandra, varje fasad har sin egen karamellfärg, snart slår syrenerna ut, snart syns jag inte när jag bökar i mina rabatter. Det går flera timmar och jag längtar ingenstans. Jag undrar heller inte över nånting, väntar inte på telefonsamtal. Det finns grymma dåd som sker, männskor i nöd, kulturarbetare som sägs upp, böcker som aldrig publiceras, plantor som inte överlever ens den mildaste vintern, igelkottar som blir överkörda. Jag har ordnat mina papper, satt raringarna i en ny ordning, en helt annan berättelse träder fram.  Den handlar om en glasblåsare, tycks det. Och gröna, små barn.
Publicerad 24.05.2017 kl. 11:40

Magnolia

Trappan är varm och kaffet ryker i koppen, hundarna kisar mot solen, det är morgon och den skira grönskan är nu ett faktum. Jag har gjort det stora misstaget att ta hand om räkningar och så kallade viktiga samtal innan mitt skrivpass. Så nu är det bara att hoppas på det bästa. Små explosioner hörs på avstånd, sådana efterskalv som inte angår mig. Genom dessa ljusgröna gardiner tränger ingen ondska igenom. Finns den överhuvudtaget? Hur som helst borde trappan målas om och det finns många göromål i ett hus som detta. Igår planterade jag in prästkrage i rabatten mot söderväggen. Fick tag i en japansk magnolia, Magnolia kobus, som nu har fått en hedersplats mitt i trädgården. Den här våren är mycket löftesrik på många sätt och vis. Karamellhusen putar av förnöjsamhet. 
Publicerad 16.05.2017 kl. 11:38

Utrensning

Ett litet regn är den bästa måndagsgåvan. Jag har raderat text och bara sparat en och annan rad. De grinar glest och futtigt mot mig, jag har dräpt mina älsklingar. Det finns även namn och adresser som kändes överlopps. En utrensning är ofta det enda som frigör energi. Också i trädgården har jag tagit itu med ormögats förökningsförmåga och satt gränser. Idag kommer jag inte att åstadkomma några mirakel, jag betraktar de glesa raderna, skärrade ord som driver med regnet. Grymheten är skön, jag har varit alltför medgörlig och uthållig, litat på texten. Nu börjar jag från början och känner mig så fri. Regndans.
Publicerad 15.05.2017 kl. 11:20

Trivsel och galenskap

 

Besatthet ägnar jag mig åt, i trädgården finns allt för ett sådant tillstånd, idoga processer som leder till nästa skede. Jag gräver i myllan som har värmts upp, flyttar plantor utan hänsyn, de spirar glatt i sina nya utgivna hörn, jag gör drastiska beslut, en envåldshärskare som får bestämma allt. Visioner och drömmar, trivsel och galenskap. Var och en från den obetydligaste till kejsaren är ännu tveksamma, det har varit en lång väntan i kyla och blåst, länge har vi fått stå ut, får jag höra. Jag kan hålla med, jag har också fått stå ut ska ni veta. Men nu tar ivern över hand. Vi glömmer och går vidare, röjer nya marker, anlägger en kinesisk park, ett engelskt landskap, en provencalsk olivlund, lavendel, rosor och klematis, luktärter, ringblomma, sibirisk vallmo, stjärnflocka, blågull, porslinsveronika, flox, prästkrage, iris. Och sen fjärilar och bin, en stol i solen, ett staffli, vin och bakelser, barnbarn och små kackande taxhundar. Alla har en plats här (fast akta scillorna som blommar nu)  Lyckan är inte svårfångad. Nejdå!

Publicerad 03.05.2017 kl. 10:25

Jag kan höra maskarna

 

En hel dag, en månad, nästan ett år eller flera, jag har slösat med tid.  En ovana jag har att uthärda och leva i vardagen, diska och städa, alltid ha blommor på bordet, rena lakan i sängarna, vädra, en ovana att få gjort och sen sätta mig ner. Och samtidigt inte förbruka hjärnceller, energi, kreativitet eller vad det nu är som föder ord. Hela tiden tänker jag så det knakar, så att timmarna går för fort, jag tänker in mig i ett hörn eller ut i rymden och sen är dagen slut. Och det är läggdags. Jag drar mig för språnget, för det oåterkalleliga.  Det är lättsinnet. Det finns en dag imorgon att sätta allt på spel. I övermorgon är också alldeles utmärkt. Nästa vecka, då smäller det. Jag vet hur allt ska skrivas, bilden av sidor med text. Allt är utstakat. Jag ska bara packa min väska och ge mig av. Ut på vägarna med fält och åkrar, genom tunnlar av gran och tall, gran och tall, allting grönskar en dag, spricker ut. Det doftar våt jord när jag packar bilen. Jag kan höra maskarna myllra. Alla ljud och små explosioner av ljus. Varje ögonblick antecknar jag för eftervärlden. En sådan fredag.

 

Publicerad 21.04.2017 kl. 11:46

Myrlejon

 

Karamellhusen väntar på värmen, scillorna väntar på att få slå ut obehärskat, jag väntar på  den ljumma vinden, det varma regnet. Alla trappor och utsprång, verandor, takrännor, skorstenar, portar och grindar, staket på sned vill ha mild vårvärme, när kommer den?

Har svårt att tina upp, slappna av. Skriver med stela fingrar, svär i blåsten, huttrar på trappan med vantar och yllemössa, dricker skållhett kaffe, kisar mot solen och väntar. Det är alltid nånting. Det som är bakom och framför. Nuet är tråkigt. Att leva där, usch nej inte i den här iskylan.

Jag skriver om myrlejon som gräver fångstgropar i fin sand för myror. Sådana 15 mm långa rovdjur har jag sett. Med egna ögon. Men det var länge sedan.

Publicerad 19.04.2017 kl. 11:30

Glad påsk

Dagens hav av rostfritt stål. Rätt och slätt. En lugn pöl i vilken sjöfåglarna simmar av och an. En häger flyger lågt med sin långa näbb, jag hinner inte ut med kameran. Jag är en usel fågelfotograf. Men havet fotar jag varje dag. Idag genom snöfallet, igår i motljus. Det är många båtar som tuffar fram på Bruksviken. Svallvågor och måsskrik precis som på sommaren. Har varit en flitig kratterska och gräverska, bestyrat på min backe, skuffat på min skottkärra, druckit kaffe i vattenbrynet. En ful bergtall ska jag ännu såga ner, den stör utsikten med några centimeter. I Dalsbruk finns det alltid ett löfte om sol. Man hinner knappt in så ska man ut igen. Längs vägarna från storstaden kör familjemedlemmar mot denna destination. Påskaren är givmild. Kärleken är söt. Som Fazers mignonägg.
Publicerad 13.04.2017 kl. 15:41


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften