Den hemtrevliga källaren

Ner i källaren med mig. Lukten av fuktig sand, trädgårdsverktyg, underjorden, det bortglömda och undanstuvade, skräp stämde överens med mitt förmiddagshumör. Motståndet måste övervinnas, det mest onödiga, det uppskjutna och förträngda.Tveklöst med kaffekoppen ännu rykande kastade jag mig in i hålan och röjde! Mumlande, svärande, knyckigt, energiskt. Gamla flaskor och papper, målburkar, brädstumpar, rostiga spikar, allt. Huller om buller intrasslade i vattenslangar och söndriga spadskaft. Jag tog itu med böjd rygg för det är trångt och mörkt i underjorden. Upp med alla luckor, genomdrag och ljus. Bar ut skiten. Sen kom nöjdheten och allting ordnade upp sig, också i mitt huvud. Jag slutade muttra och drack slutligen en påtår sittande på en upp och nedvänd kruka. Synade stockarna, stenfoten och ljuset som silade in. En sådan hemtrevlighet. Myshåla. Molnen drev förbi. Grannens forsythia har slagit ut.
16.04.2015 kl. 10:58

Ronya

Vi var alla där igårkväll, gungande i publikhavet när Ronja/Ronya sjöng i strålkastarljuset så håret reste sig. Fortfarande reser sig våra hår och vi står i främsta ledet och gastar. Hennes lycka smittar lätt av sig. Hennes musik. Våran Ronja. Lilla råttan.

Imorse gick jag genast ut i trädgården. Rafsade i rabatterna, flyttade perenner, städade krukorna, planterade pärlhyacinter. Återknöt vår relation, fick vårpirr och trädgårdsmani. Har klartlagt läget, synat knoppar, gjort upp planer. Suget kom sent, men nu är det här. Nunneörten slår ut. Den följer oss var vi än bor. Blomman som i majmånad täckte Ronjas och de andra barnens barndomsbacke.

Den här veckan har ett bra förlopp. 

15.04.2015 kl. 11:11

Medan man födde

Kaffet har hunnit kallna flera gånger. Jag har svarat i telefon, mailat och bläddrat i almanackan. Kokat mera kaffe och längtat till den inre friden, till flygfärderna, språnget. Nu fjättrad vid det praktiska, byket och disken fast sådant alltid kan göras vid sidan om. Ungefär som då förr, medan man födde barn och jonglerade vardagen. Nu: att bädda en säng, hur svårt kan det vara? Gränden är grå gudskelov, gudskelov för en hel dag kvar, fast jag förslösat flera timmar. Velat och hängt med blicken ut eller in eller in i tomma intet. Ett uppvaknande, en slags mållöshet, ett förmiddagsvarande, en upptakt. De arabiska krumelurerna mattar ut mig. De är fulla av små ödlor och kryp. Jag skriver om nån som bodde i en lykta. Ett tips från barnbarnet. Alla hushållsmaskiner tystnar på en gång. Ett välbehag sprider sig. Nu vill jag jobba ostört.
14.04.2015 kl. 11:28

Sommarringar

 

Vissa dagar överger jag texten, den får skvalpa vind för våg, ligga och vänta. Den är tålmodig och ställer alltid upp när vi möts. Det är jag som ska tämjas och inte tvärtom. När jag spjärnar emot och rymmer ut. Vill bara tömma huvudet och kratta i stormen, lyssna på fåglarna, vara närmast jorden, sitta vid lägerelden, betrakta åkrarna och fälten ända långt bort. Och bland karamellhusen i stan är det inte heller lätt när scillorna är så bedårande. Texten väntar och undrar om det ska bli nåt. Kinesiska tecken eller arabiska krumelurer, sånger ur det förgångna som jag översätter till ett hemligt språk? Frågor, men inga svar. Jag sover så tungt att käkarna låser sig. Jag försöker vara många till lags samtidigt. Det är just det. Hög på klorofyll. Men en sak är säker: bilen måste få sina sommarringar.

13.04.2015 kl. 11:10

På min bak

Här är vårblåsten och vårskriket, ljusa kvällar, blåsippor, fåglarna, molnen som rusar, alla hus som blänker, fjolårslöv som virvlar, kokkobrasor. Jag har inte suttit vid mitt bord, på min bak. Flera dagar av påskfestligheter. Nu tillbaka, Bachs preluder, jag samlar mig, tar itu, öppnar mitt dokument.
08.04.2015 kl. 10:16

Som en hemtrevlig filt

Lite snö på marken hör till, längtan efter vår, lukten av jord. Allt har sin tid, jag har min. Små snöskurar fäller inte mitt humör. I sådana fall rör jag ingen spade eller kvast, bara härdar ut och och väntar. Vintergäcken tittar fram ur drivan och ser morsk ut. Snart blir det sol. Kanske inte den här påsken. Men kokkobrasorna ska knastra och flamma så det står härliga till. Innan det skriver jag vid mitt bord. Det handlar om att sortera och göra undan, bit för bit. Precis som med skogsbruk. Eller som i kärleken. En dag i taget. Sidor tecknade med ord. Vidare, oavsett. Just nu kan jag inte skilja på om jag är trött eller pigg, glad eller vaksam. Lugnet är i alla fall bestående. Som en hemtrevlig filt. I gränden går en gammal man. Hans armar är förda åt sidorna ut från kroppen, som vingar. Han går framåt, redo att lyfta vid behov. På bykrepet landar en koltrast. Näbben är orange. Himlen är grå.

01.04.2015 kl. 11:01

På promenaden

Morgon:

Gick en sväng med lilla hunden i snålblåsten. Den lilla hunden nästan blåste bort. Jag höll hårt i kopplet och pressade pannan mot vinden. Vi gick raskt, trippade fram längs skogsstigen, tog uppförsbackar i långa kliv. En liten pojke kom emot oss utan rock eller mössa. Jag hade god lust att skicka hem honom efter bättre kläder, började sen fantisera om att han kanske inte hade ett hem att gå till, kanske blivit utslängd av någon stygg förälder eller en överspänd skötare. Han gick velande och slog med en käpp i marken, inte alls på väg till skolan verkade det som. Cyklister susade förbi som arga getingar. Den så kallade morgonrusningen. Pojken stod vid vägkanten med håret fladdrande. Jag gav honom ett leende. Sen gick lilla hunden och jag gick hem.

27.03.2015 kl. 11:03

Hästen är röd

En hel dag skrev jag med vänster hand på ett främmande språk. Det var i går. Språket var inte mitt, det hörde till en annan tid, en annan världsdel. Alla krumelurer försökte jag forma rätt, resten hittade jag på. Det doftade starkt av kryddor och torkad frukt, ljudnivån var hög, musiken spelade enligt skalor jag aldrig kunnat föreställa mig. Ändå var allt bekant och jag började misstänka att jag undanhållits min egen födelseort. Att jag egentligen varit Moses i vassen eller det bortsprungna barnet i öknen eller uppe bland bergen. Jag kunde höra getternas klockor pingla och solen rasa ner i havet. Dammet steg och sjönk. Sedan drömde jag på det nya språket, om en häst som var röd. Idag är min vänstra hand öm och svullen. Men jag är hemskt lycklig.
26.03.2015 kl. 10:27

Kafferomantik

 

 

Prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Kaffet äro en ädel dryck, icke att förakta, det äro någonting man haver gemensamt med de flesta. Att samlas kring en kopp, att bjuda eller bli bjuden på påtåren, den andra koppen, den koppen som följa på den första. Ifall att bara en kopp hade kommit ifråga, så äro det inte ett sådant sällskap i vilket man trivas, ty den andra koppen indikerar att samtalet kommit bra igång och att umgänget äro på väg in i den andra fasen. Det äro äfven mycket bestyr med kaffet ty det ska malas och kokas och silas och hällas upp, kopparna äro utvalda och platsen äro ofta uttänkt i förväg. Sådana sysslor betrakta jag som själsligt förberedande, vilka sedan leda till njutningsögonblicket ofta i sällskap av några eller någon. Ett sådant kaffesällskp haver jag nu fått erfara och sålunda begrundat detta förfarande med nya ögon. Att en sådan självklar och vardaglig dryck kunnat få sådana romantiska proportioner. Att bara höja koppen nu och då och samtala. Icke om drycken, icke ett ord om själv smakupplevelsen i sig, utan blott om sinnligheten, livsfrågorna, skrattet. Jag befinna mig i ett stort lugn, doften av nymalda kaffebönor sprida sig i hela huset."

23.03.2015 kl. 11:43

Refusering

Om himlakroppar och hammarslag,  skrev jag, om saffransodling, kejserliga sfärer, gröna kupoler, svajande fyrar av glas, kuber och klot, små arkitekter och flaxande gardiner, flytande palats, ljudet av käkar, om vita korridorer och självlysande citroner. Allt sände jag iväg, inslaget i brunt papper, hemligstämplat material, dokument från en annan tid, handskrivna ark, adressaten var okänd, men paketet hittade fram själv, ett litet förlag på en nyupptäckt planet, det kom aldrig ett svar, orden upplöste sig på sin rymdfärd, kom ingen till nytta. Numera skriver jag på arabiska, säljer min alster på den öppna marknaden.
22.03.2015 kl. 12:34

Min tumme

 Den gröna tummen har mist sin trollkraft. Pelargonerna skrumpnar och dör rakt framför ögonen på mig. En sorglig syn. Jag är icke i stånd att förhindra en sådan död. Streptocarperna ser taniga ut, begonian faller sönder redan i förpackningen. På fönsterbrädet finns ingen odling av diverse örter eller flerfärgade luktärter, monsteran står stilla som en staty, mugrönan kryper nådigt fram. Min tumme, min tumme har ingen kontroll. Igår krattade jag backen en halv timme men någon eufori infann sig inte, jag blev bara trött i armarna. Min iver har förflyttat sig till vetenskapen om kroppens naturlagar, hur man kan kringgå stela leder och hundra år av otränad muskulatur. Orkidéernas blad hänger likt trötta tungor. Jag har intagit lotusställning och struntar i gödselpinnarna. I alla fall den här veckan.
20.03.2015 kl. 13:49

Spagat

Sätesmusklerna, ljumskarna, lårmuskler, höftled, korsben, lilla bäckenet, stora bäckenet, senor och ligament, muskelfästen, vader, inre bukmuskler, rumpmuskler, vader, fotvalv, korsrygg, svanskota och knäveck. Tänja, stretcha, böja, trycka, blåsa ut, andas in. Varje dag. Det är viktigt. Alla har vi ett mål i livet.

19.03.2015 kl. 11:48

En sådan vän

Har haft glädjen och förmånen. Att prata om skrivandet. För att det ska finnas tog jag upp det till diskussion. Personen är begåvad med en kristallkula. Däri reflekterades pappersark som prismor. I tusental på köksbordet. Duken var rutig och vi drack av kaffet. Vi  pratade om skrivandet. Om hennes skrivande, om mitt. Den eviga frågan; vad ska det bli, vart bär det hän? Hur? Kristallkulan levde sitt eget liv, dammet steg och sjönk, även i det köket såg fönsterrutorna ut som fan själv. Men att där ska finnas en öppning. Nog är det så. Är det så? Medan jag lyssnade, berättade jag och glodde ut fast jag ingenting såg. En gråvit hinna som silade ljuset. Den rutiga duken. Min hand som sopade brödsmulor, alltid sopar den brödsmulor hos andra mänskor, på andra mänskors bord. Med vilken rätt? En rörelse som kommer inifrån, bordsytor har sopats fram och åter i alla tider, hela mitt liv medan berättelserna strömmat till. Allt det som jag borde komma ihåg. Minns ingenting. Kristallkulan likt en dammig prydnad. Det är dina skrivna ark, sa hon som vet. Du har skrivit dem själv, det ordnar sig. Och dina ark? frågade jag. Hon hade inte beklagat sig, sa hon. Hon hade hittat öppningen, knackade vilt varje kväll och natt. Jag skriver aldrig på natten, sa jag. Förmiddagen är det enda som gäller. Måste allting alltid vara på ett visst sätt, frågade hon. Vi drack av kaffet. Jag sa: det är klart, det behöver det inte. Sen gick jag hem och skrev fast det var sent. En sådan vän.
18.03.2015 kl. 12:31

Vässar mina pennor

Inte det att jag skulle ha fastnat, trasslat in mig eller varit lat. Det som ska fångas in är på kommande, det virvlar kring som gumman på kvasten, runt skorstenar, in och ut i stratossfärerna, ovanför och undertill. Jag bara inväntar, bådar min tid, vässar mina pennor, spelar mina symfonier, hänger ut byket. Våren pulserar, jag springer längs upptrampade stigar, i gränder och över gator. Allting är bestämt i förväg, kloten har satts i rullning. 
17.03.2015 kl. 13:16

Bekännelser, betraktelser

 Prostinnan:

 

"Över stock och sten, genom eld och vatten, vattenblänk och djupa sjöar, hjärtformade klippor och ljuset som bländar, ingenting sådant, onej, inga lockrop, jag betackar mig, jag äro orubblig vid mitt stup, inte en endaste millimeter, varken framåt eller åt sidorna, jag faller icke, jag blott lutade mig en aning, sågo allt som flimrade, en grön gröt och en fånig rosenbeströdd väg, skyltar åt alla håll, kom hit, stod det, du utvalde, du, himmelska, du.

I dagar och nätter gick jag undan, rak i ryggen med mina korgar och skrifter och kaffet som svalnade på trappan, dammet som glittrade. Och nya brefv kommo ideligen, kuvert efter kuvert som jag slutligen sleto upp. Vem är han som inte ger sig och förbryllar mig mot bästa vetande, mot alla lagar och förordningar, hur jag än tiger och låtsas som ingenting? Ett hjärta kan börja bulta utan tillåtelse, ränna sin egen väg likt en dirigent av stora mått, dallra i vårsolen, ack om vi finge några mulna dagar, om vi icke hade varit så förtjusande, icke viskat ett litet kanske. Sådana ord borde förbjudas och här står jag vid mitt stup. Jag säger: kom inte hit, se upp, se upp. Så snirklade orden in sig i varandra och förfulades fast koltrasten vart som tokig. Ingenting sådant, jag betackar mig. Jag blott lutade mig en aning. Och viskade kanske .Sedan revo jag brefven och värmde på kaffet. Det äro vad som blevo gjort minsann."

16.03.2015 kl. 15:29


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

01.03, 23:54Man blir som tokig av IdalottaSyssa
13.09, 12:28Bordsfläkten av Frida
09.08, 16:33Glad påsk av Live life
25.05, 14:59På sin bak av minna lindeb