Spiselkransen

 

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

"En brefvskrifvare kunna man taga mig för, ty nu ståtar åter kuverten på spiselkransen. Visst hade den lilla hyllan ofvan eldstadan en skönhet i sin förenklade nakenhet, en slags sakral hyllning till kakelugnar som icke vara beprydda med allehanda föremål och pappersansamlingar. I månader haver jag betraktat  utan glädje, utan sorg den avskalade och rätt ensamma hyllan där endast belysningen från vårsolen haver gjort sina krumsprång. Icke att jag en enda gång haft i åtanke att varken skrifva eller erhålla brefv, allra minst uppbevara dem på en sådan ögonfallande plats. Sådana tider voro skjutna in i det förgågna. Och glädjeruset över alla ord som brann upp, ska vi icke förglömma. Gällande detta haver stjärnorna och jag ett hemligt förbund. Men nu således haver kuvert präntade med mitt namn, åter staplats på spiselkransen. Samt att postiljonen allt oftare kunnat göra sig ärenden förbi min port, så innerligen visslande. Allt detta kunna man betrakta som en slags vändpunkt. Med lugna rörelser taga jag in kvistar av fagertry och syrén. Och porslinet gnida jag så skinande rent. Ty man kunna då aldrig veta om ett besök äro i antågande."

28.05.2014 kl. 12:03

Stjärnehav

 

Ur en annan tid kan ibland komma ett inlägg. Det är inget jag kan styra med. Bara följa och förmedla. 

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

"Där uti skogen ville jag vandra, i sippornas stjärnehav, under skyar av grönska, under träden som ännu släppa igenom ljuset, längs stigarna som ringla sig och leda ingenvart. Jag vara en dröjande, tänkande qvinna, haver inget mål, tager vindarna som de komma. Ur marken stiga jordens sötma, i denna skira katedral äro det fågelsången som lyfter. Men jag stå med fötterna stadigt, hålla mig i grenarna, de små bladen, stockarna och stenarna och djupet som vara så lockande. Faller om jag faller, går om jag går. Stigarna kunna föra mig vart som helst. Inget behöva jag kunna hava visshet om. Små bestämda spjut tillhörande liljekonvaljernas härar, vara radade i tusental. Allt detta haver jag betraktat och tagit mig igenom. Skogen följa mig till gläntorna och sluta sedan sina gröna rum. Åt alla håll breda landskapet ut sig som oskrivna blad. Åt alla håll."

 

 

 

 

28.04.2014 kl. 12:38

Finaste linjer

 

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Jag taga mig an nödvändiga ting, sådana som bör utföras och genomdrivas, omskakas, vädras och läggas tillrätta. Det äro inget mer än detta. Att allting fortgår, månvarv och solbelysta ängar, molnens hastighet och regnskvättar. Med pensel och färg måla jag de finaste linjer över ett ägg i sänder, det äro som en högtidlig stund där jag kunna glömma mina galopperande hästar. Vad som helst kunna jag fösa åt sidan med järnvilja. Barnen bjuder jag in att sitta kring bordet. Från Blåkulla komma de mest dråpliga hälsningar. Spiselkransen äro en liten hylla ovan eldhärden för uppbevarande av sådant  som icke får komma bort. Den äro i dagens läge så rysligt blankputsad och tom, en riktig glädje att skåda. Jag vända mig icke om. Aldrig ett ord må undslippa mig. Jag målar mina ägg, det äro exakt vad jag haver för mig."

 

17.04.2014 kl. 15:07

Det sista brefvet

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

Brefvet hade anlänt, för det är så brefv gör. Postiljonen hade överräckt det och lyft på mössan sin och trampat vidare visslande. Ty det vart en varm och vacker dag och värt att vissla varje minut om så arbetet tillät. Postiljonen vart en visslare han, oavsett väder och vind. Men den här dagen vart det nästan ett drillande. Och fåglarna blevo som tokiga. Solen stänkte sina strålar över prostinnan och hennes trädgård. Hon hade väntat på sitt brefv. Hon hade glatt sig och snurrat runt som en fjolla, men inte öppnat. Kaffe skulle hon ha och en bit av fikonpajen som rykte på spisen. Hon ville sitta på trappan i all sköns ro och sprätta upp långsamt. Ty detta var ingalunda det första. På spiselkransen i nätta högar låg vart och ett i sitt kuvert med stämplar och frimärken och den bakåtlutade stilen. Hon hade räknat dem alla. Hon hade hållit dem och radat dem och staplat dem. Hon hade läst dem. De vart till henne. Orden hade snirklat sig och kråmat sig och flutit stilla fram, de hade berättat och förtalt och beskrivit och undrat. De hade lyft henne högt och lagt henne bland molnen.

Och hon prostinnan hade skrivit sina svar och sprungit till posten med håret som en kvast och kappan som ett segel. Veckorna hade sålunda förflutit och månaderna hade vårat till sig. Och nu togo hon fram vad hon hade i förklädesfickan. Hon drack av sitt kaffe med hjärtat som den mjukaste av kattor. Trappan vart varm och hon läste.

Men ack, vad voro nu detta? I brefvet hade orden hakat upp sig, flytet vart som motströms. Hon vart kall, hon vart het, hon kunde icke se, hon kunde icke förstå. Att nu fanns det inget att tillägga, stod det, inget att bygga på, att detta borde hon begripa att avståndet icke kunna gynna en sådan förbindelse, att detta vart det sista brefvet från honom till henne.

Hon satt i solen så stilla. Hon satt där en evighet, det vart som ett skott, ett slag, hon läste igen och igen och lät tårarna trilla. Men sen vart det fart på prostinnan. Icke ett ord till! Icke en rad. Icke i hennes hus, på hennes trappa. Hennes sol och hennes trädgård. Icke!

I kvällningen flammade elden, hon kastade in brefv efter brefv, elden vart glupsk och röken puffade uppåt. Där blicka stjärnorna stumma, intet kunde de tillägga utan bara se på när prostinnan vild och beslutsam brände brefven, vartendaste ett.

Så vart sagan all. Prostinnan smällde fast dörren med sotiga händer och tyckte, vid närmare eftertanke,  att spiselkransen kommo mera till sin rätt utan papper och skräp.

02.04.2014 kl. 16:00

Prostinnans trasmatta

 

Ur Prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Visst äro solen bländande och stärkande. Ingen snö så långt ögat når, man undrar om detta äro en synvilla, en inbillning, en overklighet, ett spratt som äro oss spelat bakom vår rygg. Eller kunna vi njuta och tro att ingen bestraffning äro i antågande? Jag togo krattan och fick bort löv och kvistar, allting äro så blottat och i startgroparna. Som lifvet självt, ett uppvaknande, en klar blå himmel som tagen ur en tavla, allting bara skälva av förväntan. 

Kaffet på trappan äro som sammetsdrycken vid hovet. Jag sitta som på en tron och breda kjolarna kring, vippa med kängorna och vända näsan mot solen. Dörren lämna jag på glänt för det gula att flöda in, trasmattans ränder äro som berättelsen om mitt liv. Alla färger finnes där, de mörka och de ljusa, mest de ljusa, de blåa och gröna samt smala linjer av rosa och vitt. Nyskurat, nydammat, nygammalt. Lifvet äro märkligt, så fullt av glädje och hemligheter att hjärtat ville spricka."

27.03.2014 kl. 11:46

I mitt hjärta

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Att snön hafver lagt sig kring knopparna, kunde icke bekomma mig. En sådan oro kunna jag icke hänge mig åt, åfven om knoppar och blad höra till mina skyddslingar vilka jag i alla tider vakat öfver och vårdat. Snön ligga nu som en krans kring allt som lockats fram, isen hård och obarmhärtig, vinden vina genom märg och ben. Detta hafver hänt och intet kunna jag göra åt det. Våren finnes på fönsterbrädet, i mitt hjärta, bland mina skrifter. Solbelysta, hemliga. Jag äro som under en kupa af sällsamt lugn. Och snön smälter nog. Det hafver den gjort i alla tider."

18.03.2014 kl. 19:29

Likt äppelblom

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

"I detta ljus haver jag svårt att besinna mig och se det som ett naturligt förlopp, årstiderna som glida in i varandra likt en livsrytm.  Detta att icke behöva bruka så mycket fotogen och kunna sitta vid fönstret med skrifterna allt längre in på eftermiddagarna, kunna jag icke se enbart ur en nyttig synvinkel. Någonting annat vilja flöda genom mig, som en kraft jag icke kunna värja mig emot. Allting vilja jag slösa med. Bläck och papper, ljus och glädje. Icke enbart tänka på byket vid brunnen, veden bak husknuten, potatisen i källaren eller brödet som jäser. Att befinna mig någon annanstädes haver blivit som en del av min tillvaro i vilken jag flödar fram, nästan lättsinnigt kunde man tycka om någon hade blifvit tillfrågad. Icke frågar jag någon om lov att drömma mig som ett frimärke i luften, på väg, på väg. Mina skrifter haver fått en annan tyngd som haver en lätthet, icke det dova, ur mulden eller trånga andningskanaler. Alla brefv haver blifvit besvarade, jag skicka dem likt fjärilar ut i världen, nej, likt vita duvor, likt äppelblom. Allt detta haver jag förtjänat."

26.02.2014 kl. 09:08

Rosenkindade riddare

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

"Stugan min synes full av ljus, som vore rummen uterum, som vore jag någon annanstädes, icke av denna världen. Ändå så förankrad i ett nu som icke tynga eller hänga över min takås. Stugan pusta av lättnad och bara skina i sin enkelhet. Alla skrifvter äro som nyponmarmelad på brödet, de tala för sig själv, haver ett ärende. Det droppa från takkanten, lukten av jord har nu nått mig, denna vinter hålla oss icke i ett järngrepp minsann, den läcker löften och man kunna nästan inte hålla sig. Skotten springer fram på pelargon och streptokarp, bladen sträcka på sig, de små och de gröna. Dagarna vilja icke räcka till, inte ens nätterna vara mig till lags, men någon trötthet känna jag icke av. Jag samla mina kjolar för varje steg, med den lilla knycken, promenera jag fram, landskapet höja och sänka sig likt diset. Aldrig kan man ana vad som stiger ur dimman, aldrig är man rädd att bege sig. De små barnbarnsknytena hålla jag intill mig och lyssna på deras stora tankar. Om jag vispa in en äggula i vetemjölsgröten bliva den som guld och små riddare bliva så rosenkindade och mätta. Och allt detta för att brefven hade blivit skrifvna och besfvarade och skrifvna åter samt takdroppet icke att förglömma."

10.02.2014 kl. 10:15

Belåten

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Gott och väl haver det gått fyra årstider, sedan jag sprungo mig fri, voro mångalen, återtogo min qvinnlighet och släppte in ljuset. Här badar jag nu, vällustigt i solgatans värme och varje stund på dagen haver en mening. Mina skrifter flyga kring och skrifva sig själva, icke behöfver jag röra ett finger. Icke behöfver jag bränna upp postlådor eller granska om yxan äro på plats. Icke känna jag en enda despot, så långt näsan räcker finnas inga svarta rockskörtar i sikte. Icke haver jag stärkt en välsignad krage på år och dar. Att draga till postkontoret i virvlande snörök, äro en daglig glädje. Av glädje blifva man mätt och belåten, med snirklande underskrift kunna man förtälja det mesta."

23.01.2014 kl. 10:26

Ved

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

" Prosten stodo frustande på trappan. Det ångade ur hans mun, han hade stora likheter med ett lok i antågande, svettpärlor fruso fast i hans panna. Allt detta togo jag ur mitt bakersta minne och voro icke tvungen att göra så noggranna iakttagelser. Famnen hans voro full av ved. Icke mycket fingo han sagt, ord hade icke varit honom lika kära som vedklabbar. Veden voro som hans innersta väsen, den staplade sig likt osorterade tankar slumpade och ohuggna. Yxan skulle vara vass och vädret torrt och kallt, då stod det härliga till och allting blevo hugget. Trappan voro nu min och icke hade jag beställt någon ved, klabbat kunde man få på annat håll. Det hade frusit på rejält, stugvärmen satte i gång att rymma sin kos, så jag fingo sagt som saken var, att någon ved behövde jag då icke. Prosten stodo som förstenad med yxan i bältet, glimmade likt ett vapen och klabbarna fortfarande utsträckta, min stugvärme på rymmen, men intet hade jag att tillägga. Dörren drogo jag igen utan smäll, den bara ville klicka sig fast, omsluta mig, aldrig på tiden blevo jag kvar att lyssna på stegklamp,  någon rädsla eller skam förmådde jag ej ta på mig. Allt detta voro en dröm, i salig tisdags gryning, ur vilken jag vaknade, ett tecken på styrka. Nu återstodo brefvhögen på spiselkransen. Den skulle allt få sig en åthuting den med. Ty icke äro prostinnan någonting att leka med."

14.01.2014 kl. 09:05

Kosmiskt brödbak

Ur Prostinnans bekännelser och betraktelser:

Brödet bör bakas med omsorg, en bröddeg kan man inte slarva med. Icke hava tankarna på annat håll och knåda med blott en hand. Båda händerna äro av vikt. De skola samsas, fördela ingredienserna, leda in klokskap och ömhet och en diktrad eller två, ty ett bröd består icke av mjöl och vatten allena utan av ting som sammanföres, rent kosmiskt. Resonerar hon där hon står med uppkavlade ärmar. Hon taga mjölet och siktar in det i skålen. Mängden äro aldrig precis, det finnes icke något utskrivet på exaktheter och mått. Allting föds ur händerna, de som haver den kosmiska anknytningen. Som livet, på ett ungefär, det som kännas rätt. Mjölet, det halvgrova som doftar vete och sol. Jästen på bottnen, skummande likt en organism, en hemlig kraft. Och så mjölet tag om tag, en mjuk omrörning, ej för snabb, lugnet och bestämdheten, rörelsen runt. Jästen, vattnet och lite av mjölet. Aldrig glömmer hon saltet. Och när hon har stött kummin och fänkål i mortel, kryddar hon mera. Med varsamma händer och vänlighet. Aldrig baka ett bröd i ilskan. Så för hon in höger hand och vänder på degen, den mjuka, den vetedoftande och jästiga. Vänder och vrider, båda händerna nu, att blanda in mjölet rätt. Lyssna och avläs, inte mer mjöl än degen förmår taga emot. Och sedan täcka med randig handduk att vänta på jäsning. Allt medan ugnen blifva varm.

 

07.01.2014 kl. 14:17

Prostinna på vift

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

Att kjolen kunde svänga så kring benen. Av sig själv kunde man tycka och av egen kraft. Osynliga vindar varma som efterbastu röra sig närmast marken, nästan oförskämt gäckande, fnyste prostinnan och log i mjugg där hon gick i känga och rock samt hatt, gick raskt med röda rosor på kinder och hals, gick mot byn. Fälten låg som gröna bilder omlott med plöjda åkrar, allt var synligt och avskalat, skulpterat och utmejslat, dikeskanten, skogsranden och trädtoppsfransen. Stenar som gröna björnungar sida vid sida, grupper av hemligheter och trolldom, skatljud och trastskvaller, en egendomlig vinter kunde man sammanfatta. Knopparna så svällande och allt det andra, vad skulle man tro? Ingen trötthet här inte. Helst ville hon springa med håret som en kvast, knäppa upp rocken och ge sig att balansera på broräck, klättra i träd, vilket träd som helst, kila in känga i barken och vara ett barn. Men nu mot byn i sävlig takt, litet raskare än vanligt, men ej småspringande, för guds skull. Hatten satt som den skulle och kjolen likt ett yrväder. Till byn, till byn, var hon tidig, var hon sen?  Hatten rätt, kängorna i lerstänk? Vettskrämd men makligt fram, in genom dörren med pingla. Doft av värme och kaffe. Så mötet.

02.01.2014 kl. 14:10

Som det enklaste ting

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Brefven voro flera till antalet, välskrifvna, fulla av överraskningar. Jag läste dem noggrannt i skenet av stormlykta och brasa. Lågorna färgade pappren orangegula, det voro som att läsa magi, som att tyda ett annat språk. Jag följde med de rundade vokalerna, konsonanterna som vilja snirkla sig, ordföljden som drogo iväg med mig. Alldeles stel i ryggen blevo jag av iver att läsa ord för ord. Jag lade brefven åt sidan och togo mig an andra sysslor. De mörknade allt mer, ingen flinga på marken, allt flera lyktor ville jag tända och plira in i mörkret, som om där funnes ett svar, ett ansikte. Alla sysslor gjorde jag i jämn takt, kanske något snabbare, rentav raskt, kanske att kjolen frasade till när jag snodde runt. Kanske att jag lekfullt böjde mig ut genom fönstergluggen, kanske stannade jag vid spegeln och såg dagen sjunka in, måhända ett glitter? Postiljonen gjorde så en paus och hade inget att ge mig, bara lyfte på hatten glatt och jag glatt tillbaka en hälsning. Men undrande. Brefven kunna icke komma i oändliga strömmar utan ett enda svar. Så jag togo gåsfjäder och det tunnaste av papper och snirklade mitt brefv. Det togo hela kvällen, brasan brann ut, glöden dansade lågmält. Jag visste icke om det hade varit för mycket av det ena eller det andra. Så högaktingsfullt och artigt och med den lekfulla knorren. Ack, den ville jag ångra och bliva alldeles till mig. Men brefvet tog postiljonen hand om som det enklaste ting i världen. Som det enklaste ting i världen satte jag mig sedan att vänta. Det vart stjärnhimmel och en måne. Och jag som icke längre lystra till prostinnan, hade blifvit en annan."

16.12.2013 kl. 15:31

Enaktare om överlevnad

Jag: Här stormar det och viner i knutarna, golven lutar och möblerna skälver, liksom vibrerar! Ja, surrar, om du förstår?

Prostinnan: Det må jag då säga!

Jag: Tavlorna klickar, flygeln fiser, det ena klagande lätet efter det andra. Jag har en puls uppifrån och ner!

Prostinnan: Det där med pulsen känner jag igen.

Jag: Hundarna är utmattade av mitt minspel!

Prostinnan: Ha ha ha, det var det roligaste!

Jag: Telefonen är het som...

Prostinnan: Mitt stryklod. Så som du haver talat och talat hela dygnet!

Jag: Alla ljud ringer i mina öron samtidigt, jag skuggboxas och fräser, en rak höger där, jag går i cirklar, revbenen ömmar, hjärtat nästan stannar.

Prostinnan: Visst äro det för djävligt! Den prosten, den prosten.

Jag: Allting dånar genom en kupa av suddigt glas.

Prostinnan: Vi äro så trötta men får ingen ro.

Jag: Hyperpigga för satan. I en skyttegrav med gevären laddade.

Prostinnan: Han haver betett sig, men icke var det oväntat!

Jag: Nu smäller det!

Prostinnan: Inte ett uns dynga mer kunna vi tolerera. Inte ett uns!

Jag: PANG!

Prostinnan: Lindblomste haver alltid varit bra mot upprördhet.

Jag: Hit med en kopp!

Prostinnan: Allt kommer att bli så bra. Redan imorgon skratta vi hjärtligt åt dessa dansande möbler och tavlornas kullerbyttor. Vi skratta oss fördärvade och bliva så fria.

Jag: Lovar du?

Prostinnan: På hedersord.

Jag: Vem var den där prosten egentligen?

Prostinnan: Inte en blekaste aning. Jag känner icke någon sådan.

Jag: Det var det jag tänkte. Att nog lät det obekant.

                             ridå

 


 

22.10.2013 kl. 13:46

Prostinnans etiketter

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Att besinna sig haver fallit på min lott, att hava överseende och låta vattnen rinna under broarna, det är sådant som förväntas av mig, att jag ur ett nermosat äpple, må stiga upp till överlevnad och blomning som om ingenting hade hänt. Detta haver varit mitt öde sedan barnsben och icke haver det blivit annorlunda med tiden, den tiden som krälar sig fram ömsom sakta, ömsom fort. Alltmera tycks dock dagarna vara ämnade för mitt eget välstånd och vara breddade med allehanda lustbetingade stänk i vilka jag omfamnar mina skrifter och berusningen däri. Sådana lyckorus sätta jag på burk och dekorera med de vackraste etiketter att sedan taga mig en nypa när behofvet vara trängande. Ty ännu cirklar svarta korpar kring när jag minst anar det och mörkt bliva det i mitt bröst och icke ett uns överseende vilja jag hava i sådana stunder. Min heder äro en dyrköpt vara som jag haver för avsikt att kräva igen oavsett alla vatten som rinner förbi prostens hus.  Ännu kan det finns  helande ord, men dem kunna icke prosten stava till, ty han och Gud haver ett hemligt förbund med särskilda budord skrifvna enbart för prästerskapet. I detta förbund ingår jag icke och detta kunna vi alla vara så innerligen tacksamma för."

25.09.2013 kl. 08:39


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

13.09, 12:28Bordsfläkten av Frida
09.08, 16:33Glad påsk av Live life
25.05, 14:59På sin bak av minna lindeb
10.05, 21:04Mitt liv av Nadja