Okänd art

Ur Prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Om prostinnan finge säga sitt, efter en längre tids tystnad, så vart det ondskan hon ville orda om. Det vart en tid sedan hon fick sagt, ty tiderna haver varit  sådana och tystnaden kunna säga mer än ord. In bland pergamenten haver främmande ögon varit, så att man häpnar, det äro då för visst och sant, sådana spioner tagan man i kragen, nypa man i örat, om det vore möjligt. Ett rejält nyp hade kännats bra på den sinnliga nivån, sitter prostinna och tänker med huckle och långkjol, hemkommen från handelsboden med kaffepaketet under armen. Den här dagen, sedan hon sopat trappan och satt pannan på spisen, skulle hon, prostinnan, begrunda vidare detta med ondskan. Hon sörpla sitt kaffe så begärligt och vara en kvinna av kraft och beslutsamhet. Ondskan äro ett djur av okänd art, utan händer eller fötter, det mullra i fjärren, en missnöjd rap av en förvirrad själ. Kom an, kom an och mullra så att man begriper, träd fram och var som folk, arma klump. Men ingenting bliva sagt eller vidrört, ty lifvet äro värdefullare än så. Att ge sig på den som hotar, ack nej, så lätt gingo vi icke i fällan.  Vi icke se eller höra, vi taga oss blott en påtår i allsköns ro. Men mina skrifter äro icke läsbara, ty ondskan hava för bråttom, icke kunna läsa det som vara inpräntat mellan raderna, blindskriften, substansen. Nej, ack, du mullrande klump, oss hotar du icke. Och prostinnan vända på klacken och taga itu med göromål av annan art. Klabbarna spraka så vänligt i kakelugnen och när saken hade ordats om en gång för alla, vart den glömd."

29.01.2018 kl. 10:27

Inne i en grotta

Genom snön skriver jag, en hel dag till skänks, jag har börjat älska snöstormar, hur de förhindrar mig att smita iväg. Huset försvinner i drivor som växer och ändrar form, inne i en grotta med små gluggar av ett vitt ljus som pirrar in i märgen, hittar jag sambandet mellan sand och snö. Det är inga avslöjande forskningsresultat, mera en känsla. Att sitta upprätt på stolen och inte dröja vid varje bokstav, utan se bågar skutta som vältränade lamm, en flock på flykt åt samma håll. Jag är så lugn i denna koja, ibland vänder jag tulpanerna åt rätt håll, i förbifarten, dricker ett glas vatten, smält snö smakar rymd, är kosmiskt, sa min mormorsmor. Inga stora bestyr, bara en sväng genom huset. Jag radar alla lexikon och ordböcker framför dörren, små säkerhetsåtgärder under särskilda väderleksomständigheter. 
24.01.2018 kl. 13:31

Kry och galen

Måndagskry och sitter i mitt nya arbetsrum, här vill jag sitta hela tiden, här kan inträffa, efter lite påtryckning både det ena och det andra. Det kan gå långsamt, en osynlig rörelse framåt. Jag nöjer mig med snigelfarten, jag nöjer mig med den här kalla dagen. Det kalla och det gråa måste också bemästras, liksom tröttheten och oviljan. Som att trotsa tyngdlagen. Klockan går fort, en halv sida till skulle göra mig lycklig. Att överraska mig själv än en gång skulle vara som att uträtta ett stordåd. I grannens äppelträd kvittrar sparvarna på sitt egendomliga vis, som vettvillingar just innan de fryser ihjäl. Jag kan höra deras dödssång genom ljudbandet som håller mig vaken. Ve den som somnar i sitt nya arbetsrum. Jag kan göra vad jag vill med mitt liv, men jag väljer att gäspa. Utan Marguerite Duras skulle jag förgås.

Citerar ur Att skriva. "Det finns en skrivandets galenskap som är inuti en själv, en skrivandets rasande galenskap, men det är inte därför man är galen. Tvärtom."

och

"Visste man något om det man kommer att skriva, innan man gör det, innan man skriver, skulle man aldrig skriva. Det skulle inte vara mödan värt."

 

15.01.2018 kl. 14:48

Varje skrivare sitter på varsin ö

Att skriva är en hemlig sysselsättning. Ingen vet vad det egentligen går ut på. Varje skrivare sitter på varsin ö i varsitt land och försöker tolka stjärnbilder. Mycket hänger på de små ingivelserna. Av de stora aha upplevelserna faller jag omkull, bokstäverna hinner inte med, det blir ett drogat tillstånd där förankringen saknas. Jag kan låtsas att jag har allt under kontroll, men det är en lögn. Kanske en vit sådan men i alla fall ingen sanning. När jag inte kommer på vad jag ska komma på stirrar jag ut eller upp, men aldrig åt sidorna. Det skulle vara att snegla på någon annan skrivare. Jag vill inte vara en tjuv som snor andras berättelser. Allt måste man komma på själv, varje nyans och särdrag. Havet skrapar mot stranden, vattnet stiger för var dag, ön är ett klippsprång, det viner i knutarna, en slags sång, ett hemligt tillstånd.
03.01.2018 kl. 11:18

I almanackan

Idag har jag inhandlat en ny almanacka i vilken jag kan pricka in det som jag inte får glömma. Sånt som måste kommas ihåg. Dagar och veckor börjar rutscha iväg. En ny almanacka betyder att ett nytt år har tickat igång. Allt går av sig själv, tiden är hejdlös. Att blicka tillbaka och summera vad det och det betytt eller varit värdelöst hinner jag inte med. Det kan bli så konstiga konklusioner. Hur tänkte jag riktigt då och då. Almanackan hjälper mig att hålla reda på när och var. Dagboken kommer med överraskande avslöjanden. Att samla sig inför språnget är näst intill omöjligt. Ett språng kan vara olika för envar. Jag samlar på ord i en burk av grumligt glas som jag ärvt av min mor. När burken är full och börjar svämma över tar jag mitt skutt. Innan dess stretar och plitar jag, knackar ner lösryckta meningar. Så kallade anteckningar. I almanackan står det: skriv, måndag-söndag.

02.01.2018 kl. 14:30

Trolleri

Det snöar och jag steg upp tidigt, de mjuka dunsarna på fönstret väckte mig, nu vräker snöbyar kors och tvärs, ilar förbi, far iväg med hunden, sliter upp dörren. Jag tänder alla lampor, litar på husgrunden, allt står stadigt, snön är ljudlös. Jag hinner med mycket, allt har sin tid, har en sorts mening. Det finns händelseförlopp, oförrätter, tillkortakommanden, en stor vilsenhet bland människor. Alla kan man inte hjälpa. Igårkväll krattade jag min backe i stickmörkret, det var lustfyllt och fyllde en funktion. Lycka är trolleri vid arbetsbordet. Nu händer det.
12.12.2017 kl. 09:26

Grått

Kråkor lyfter mot skyn, det kan lika väl vara skator eller trastar, stundvis är himlastycket utanför mitt fönster fullt av fåglar som skyndar förbi, störtar fram och tillbaka, himlen är cementgrå, en färg som hör ihop med den här dagen. Grått är vackert, det har börjat blåsa, min utsikt är knapp, jag tittar inte ut, stirrar inåt, rakt på skärmen. Jag välkomnar måndag morgon, tillsammans med Iiro Rantalas Lost heroes, ger jag mig av. Karamellhusen saknar sin färgkraft, invånarna i min stadsdel har hängt ut lampslingor som blinkar, överlevnadsstrategierna är många, hur man motar undan mörkret. Jag är redan någon annanstans.
27.11.2017 kl. 09:43

Undertiden

Tillbaka till sandskogen, doften av kisel, bruset av vågor tar inte slut, havet är kallt och obönhörligt, jag rör mig längs stigar som är kopplade till varandra. Jag skriver på stulen tid, tecknade en fullmakt för mig själv, kommer in på förbjudet område. Där finns ett träsk, det är min övertygelse, att skriva om detta vattenhål, just innan ögat täpps till och vattenytans blick blir glasartad. Det nånting med omgivningen, jag kan måla fritt, eller se det som det är. Hur som helst är mina steg dämpade, att gå på sand hörs inte, jag kan forska utan att bli upptäckt. Just den här årstiden händer det, varifrån kommer detta klarseendet, hela bildgalleriet? Det är torsdag, dagarna har sina förlopp, att bromsa tidens gång är ett lönlöst företag, jag behöver så mycket av detta, förtiden, undertiden och eftertiden. Sandskogen kallar.
16.11.2017 kl. 08:54

Farsdag efter farsdag

Försvunnen, hur jag än letar, lyfter på varje sten, kollar bakom varje hörn. Man måste ha vissa tecken att gå efter, signalement, längd, vikt, formen på hatt, skonummer. Man bör vara noggrann och tålmodig, se upp för allehanda överraskningar, göra specifika efterforskningar. Försvunnen utan ett ord, ett oläsligt, brev fladdrade för vinden, adresserat fel, avsändaren okänd. Inte ett spår efter far, gratulationerna går aldrig fram, farsdag efter farsdag, snart kommer julen, finns det någon snäll pappa. Jag letar ibland i parkerna, längs stränderna, runt storkyrkan, reser över gränserna. Det finns kartor och sjökort, anteckningar från förr, gulnade fotografier, en hel del bevismaterial, en kvarglömd halsduk. Fortfarande försvunnen.
13.11.2017 kl. 15:46

#metoo

 

Du som inte förstår vad ordet nej betyder, ingen har lärt dig det, innebörden liksom, inte heller vet du nånting om utropstecken. Du som tar för dig när jag och mina systrar, kvinnor över hela världen uttalar ordet med utropstecknet efteråt, först ett och sedan flera, samma ord upprepas i olika tonarter, men du förstår fortfarande inte vad vi säger. Du tror att nej betyder ja, att nej är ett lockrop, en kod som ska knäckas av just dig, en hemlig signal som vi sänder ut, ett budskap som betyder att vi är ett stycke kött, ett tygstycke i vinden som man kan ta på, en flagga som kan hissas upp och ner. Mina systrar säger nej till dina händer, du tystar deras mun, du dukar upp ditt bord, lägger upp dina planer, ställer villkor. Vi säger nej! vi vill inte veta av ditt ärende, vi är inte samarbetsvilliga, men du hör ett ja, du hör ett kom. Du gör hur du tycker oavsett. 

Det är synd om dig för det kommer alltid en räkning, ett smutsbyke på posten. Förr eller senare.

 

 

09.11.2017 kl. 11:39

Ett bra soundtrack

Det finns dagar när solen får den okrattade bakgården att se ut som en idyll, ett rent och kärt nöje att betrakta. 100 åriga taxen och jag har varit på promenad runt kvarteret, ett mirakel i sig. Sådana underverk jämte mina möjligheter och omöjligheter, ett gapskratt utan orsak. Dagen när jag räknar in mina barnbarn, ännu har jag full koll. Jag har redan prickat av min lista, den var inte lång, där stod SKRIV och jag skrev. Vad är det som händer, höstar är bra, det är det jag alltid har sagt. Jag har hittat ett bra soundtrack, en gammal rock som jag blev nykär i. Min yngsta dotter håller på att flytta hemifrån, jag vet inte ännu hur det kommer att kännas. Vi är många som står inför en vändpunkt. I min stadsdel håller de på att avlägsna luftkablarna, vad ska ekorrarna sen hitta på att springa längs?
07.11.2017 kl. 11:50

Medan kaffet kallnar

Små kontor inrättar jag, en stol kan räcka, ett bord, en kaffekopp, en trevlig lampa är ett plus, en bra känsla, en sådan som kommer från magbottnen och strömmar ut genom fingertopparna, alla dagar duger, förmiddagar är bäst. Musiken är viktig i vissa skeden, den kan förpassa mig närmare pudelns kärna. Jag har slarvat länge med mitt språng, fegat och låtsats vara upptagen, skyndat förbi, gått runt som katten. Det är ofrånkomligt att jag måste slungas in, jag slungar in mig själv medan kaffet kallnar, den koppen är bara rekvisita. Det här momentet är livsviktigt, allt annat har jag vräkt åt sidan med mina bara händer, jag är stark när det behövs, starkare än man skulle tro. För det mesta är jag en gåta, jag avskyr trender, vill ändå vara uppdaterad, om jag blir tvungen att ta ställning till det förgångna blir jag trött, uttråkad, livet går ju framåt, inte bakåt. Att skriva är det roligaste, när ögonblicket är på kommande, som en lustkänsla. Sen jag burit in all ved.
02.11.2017 kl. 10:06

Machu Picchu

Glimtar från Peru

Vi stiger ombord på ett litet näpet tåg, det är blått med texten Cusco-Machupicchu i guldgult på varje kupé. Vi har den lätta packningen, vi ska inte fotvandra men vi ska ändå röra oss till fots, övernatta och återvända till Cusco. Den lilla kupén är inredd med inkamönstrade dukar på varje bord, vi sitter som i en bekväm restaurangvagn, knappt att vi har installerat oss så blir vi serverade te och smörgåsar av elegant klädda tågvärdar och värdinnor. Panflöjtmusik spelar ur högtalarna varvat med information på spanska och engelska. Tåget rör sig makligt genom ett bördigt landskap, solen skiner och vi fotograferar kor och getter, små svarta grisar genom kupéfönstret. Vi har rest i flera dagar, vi har väntat i många år, ett helt liv har vi varit beredda. Min bästa vän och jag, henne som jag helst av allt vill resa med. Nu sitter vi i det lilla tåget som följer ett smalt spår närmare målet. Avståndet är inte mer än 80 km men tåget tar ändå dryga tre timmar och vi har ju inte bråttom, det här är ju en slags tidsresa. Panflöjterna och trummorna spelar på, det kommer mera te och quinoakex, vi mumsar och tittar ut genom fönstren. Det är en slags lycka, som på ett barnkalas där spännningen och ivern stiger. Ofta följer tågbanan floden Urubamba, landskapet blir allt frodigare, bergen högre och vi färdas längre ner i dalgången. Och sen, tjoff, är vi inne i regnskogen. Hela tåget rullar in i en grön tunnel, lianer hänger ner och klätterväxter klättrar upp, ibland glimtar solen till eller så ser vi Urubambas forsande vatten, men mest är det grönt, vi känner fukten och värmen genom fönstren vi hör fågelskrik och tjatter, genom panflöjtsmusiken, visst, allt är möjligt i Peru! Tåget har inte bråttom, ibland byter det spår, vi backar och väntar, vi har god tid att studera djungelväxtligheten, vi kan höra floden plaska som den gjort i tusentals år.

Vi kommer fram till Aguas Calientes, ett samhälle längst ner i dalbottnen, byggnader som klättrar på var sida om floden Urubamba, vår följeslagare, hotell, restauranger och bosättningar, här tas turisterna hand om innan de beger sig upp till Macchu Picchu. Även min bästis och jag tas hand om, vi är turister som alla andra, vi har gjort en elva dagars upplevelseresa genom Peru, snart stundar kronan på verket, en dröm som följt oss i decennier. Men först ligger vi några timmar i de heta källorna, köper smycken och äter vår quineasoppa. Efter en halv natt står vi i gryningen och köar tillsammans med hundratals andra turister i alla åldrar, vi står intill floden och hoppas få komma ombord på den tredje bussen. Det tar ett par timmar alltmedan det ljusnar och nu skumpar vi uppåt. Det går undan, tåget var långsamt, men bussen är snabb. Den ska hinna med många lass innan dagen är slut. Vägen ringlar sig rakt genom djungeln 600 meter upp, man håller i sig och tittar rakt fram, vi hör till dem som inte går inka leden eller någon annan led för den delen, vi har gjort en andlig fotvandring i flera år. 

Och nu står vi här. 2430 meter över havet. Machu Picchu (som betyder gamla bergstoppen) ruinerna av inkastaden som återupptäcktes  år 1911. Vi är ovan molnen som osar runt, skingras och under vår vandring med den snabbfotade guiden blir himlen blå och solen börjar gassa på terrasseringarna, byggnaderna, trapporna, soltemplet, lamorna och alpackorna som rör sig fritt, alla omgivande berg, vi är närmast solen och inkakungen Patchacuti står klädd i guld och ser nöjd ut med sitt verk. Vi är också nöjda, fast mest lamslagna och övermättade, vi fotograferar och dricker vatten, suckar och stönar och sjunker slutligen ner på en stenavsats från inkarikets storhetstid på 1400-talet, vi är ordlösa och bara sitter stilla. Än i denna dag. Min bästa vän och jag.

31.10.2017 kl. 11:35

En hög med skit

Och där stod hästen, varifrån kommer dessa djur? Är det så att jag drömmer om dem i hemlighet, förbjudna tankar. Vad ska jag skriva om, undrar jag och så står hästen där. Den här gången är det ett brunt, stadigt sto. Ett frustande och släng med manen, hovskrap i sörjan för det har snöat, i Finland kan det bli vinter i oktober. Men hästen mumsar frusen fallfrukt bland löv och is och ser oberörd ut. Det är just det som är så tilltalande, kravlösheten, stoet gör inga anspråk, tränger sig inte in, smygtittar inte in genom mina fönster, ropar inte på uppmärksamhet. Hon står där, brun och snäll och snart är hon försvunnen, bara går sin väg, släpper en hög med skit och svassar ner längs stigen, rakt genom häcken, nå, det må  nu vara hänt. Jag tar den ångande högen tillvara för nästa års gödsling, en viss sinnesnärvaro ändå. Jag ville berätta om en resa men hästen hann före. Så kan det gå ibland. 
29.10.2017 kl. 19:06

Franska streck

Ofta finns det för lite tid, för smala utrymmen, rymden visar sig inte, månen går upp och ner, jag hinner inte blinka. Krassen har intagit hela verandan, den vet vad den håller på med, den gör vad den gör oavsett mig, vi har inte ett beroende förhållande, jag litar på den, den blommar för att det är en livsstil, ett positivt tänkande i flammande färger. När jag springer förbi, hinner jag med ett leende. Mycket är en suddig rörelse, ett vinddrag, jag har försökt landa på hög hastighet, tvingat mig ner ur mitt blåa luftrum, det spänner i ryggen, det som är fantastiskt är uttröttande. Ge mig några tråkiga veckor med stirr ut genom fönstret, så kommer jag att ha nånting att berätta. Men först packar jag för det stora äventyret, jag ska inte iväg av rastlöshet, allt har planerats i decennier, jag landar och lyfter samtidigt. Det finns listor att pricka av, sådana listor är den enda litteratur jag ägnar mig åt för tillfället, franska streck skrivna för hand. Plockar en hafsig bukett av ringblomma och luktärt, böjer mig ner över ett nyfött barnbarn. Det duggar när jag ger mig av och jag blir plötsligt helt lugn.
01.10.2017 kl. 08:59


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften