Machu Picchu

Glimtar från Peru

Vi stiger ombord på ett litet näpet tåg, det är blått med texten Cusco-Machupicchu i guldgult på varje kupé. Vi har den lätta packningen, vi ska inte fotvandra men vi ska ändå röra oss till fots, övernatta och återvända till Cusco. Den lilla kupén är inredd med inkamönstrade dukar på varje bord, vi sitter som i en bekväm restaurangvagn, knappt att vi har installerat oss så blir vi serverade te och smörgåsar av elegant klädda tågvärdar och värdinnor. Panflöjtmusik spelar ur högtalarna varvat med information på spanska och engelska. Tåget rör sig makligt genom ett bördigt landskap, solen skiner och vi fotograferar kor och getter, små svarta grisar genom kupéfönstret. Vi har rest i flera dagar, vi har väntat i många år, ett helt liv har vi varit beredda. Min bästa vän och jag, henne som jag helst av allt vill resa med. Nu sitter vi i det lilla tåget som följer ett smalt spår närmare målet. Avståndet är inte mer än 80 km men tåget tar ändå dryga tre timmar och vi har ju inte bråttom, det här är ju en slags tidsresa. Panflöjterna och trummorna spelar på, det kommer mera te och quinoakex, vi mumsar och tittar ut genom fönstren. Det är en slags lycka, som på ett barnkalas där spännningen och ivern stiger. Ofta följer tågbanan floden Urubamba, landskapet blir allt frodigare, bergen högre och vi färdas längre ner i dalgången. Och sen, tjoff, är vi inne i regnskogen. Hela tåget rullar in i en grön tunnel, lianer hänger ner och klätterväxter klättrar upp, ibland glimtar solen till eller så ser vi Urubambas forsande vatten, men mest är det grönt, vi känner fukten och värmen genom fönstren vi hör fågelskrik och tjatter, genom panflöjtsmusiken, visst, allt är möjligt i Peru! Tåget har inte bråttom, ibland byter det spår, vi backar och väntar, vi har god tid att studera djungelväxtligheten, vi kan höra floden plaska som den gjort i tusentals år.

Vi kommer fram till Aguas Calientes, ett samhälle längst ner i dalbottnen, byggnader som klättrar på var sida om floden Urubamba, vår följeslagare, hotell, restauranger och bosättningar, här tas turisterna hand om innan de beger sig upp till Macchu Picchu. Även min bästis och jag tas hand om, vi är turister som alla andra, vi har gjort en elva dagars upplevelseresa genom Peru, snart stundar kronan på verket, en dröm som följt oss i decennier. Men först ligger vi några timmar i de heta källorna, köper smycken och äter vår quineasoppa. Efter en halv natt står vi i gryningen och köar tillsammans med hundratals andra turister i alla åldrar, vi står intill floden och hoppas få komma ombord på den tredje bussen. Det tar ett par timmar alltmedan det ljusnar och nu skumpar vi uppåt. Det går undan, tåget var långsamt, men bussen är snabb. Den ska hinna med många lass innan dagen är slut. Vägen ringlar sig rakt genom djungeln 600 meter upp, man håller i sig och tittar rakt fram, vi hör till dem som inte går inka leden eller någon annan led för den delen, vi har gjort en andlig fotvandring i flera år. 

Och nu står vi här. 2430 meter över havet. Machu Picchu (som betyder gamla bergstoppen) ruinerna av inkastaden som återupptäcktes  år 1911. Vi är ovan molnen som osar runt, skingras och under vår vandring med den snabbfotade guiden blir himlen blå och solen börjar gassa på terrasseringarna, byggnaderna, trapporna, soltemplet, lamorna och alpackorna som rör sig fritt, alla omgivande berg, vi är närmast solen och inkakungen Patchacuti står klädd i guld och ser nöjd ut med sitt verk. Vi är också nöjda, fast mest lamslagna och övermättade, vi fotograferar och dricker vatten, suckar och stönar och sjunker slutligen ner på en stenavsats från inkarikets storhetstid på 1400-talet, vi är ordlösa och bara sitter stilla. Än i denna dag. Min bästa vän och jag.

Publicerad 31.10.2017 kl. 11:35

En hög med skit

Och där stod hästen, varifrån kommer dessa djur? Är det så att jag drömmer om dem i hemlighet, förbjudna tankar. Vad ska jag skriva om, undrar jag och så står hästen där. Den här gången är det ett brunt, stadigt sto. Ett frustande och släng med manen, hovskrap i sörjan för det har snöat, i Finland kan det bli vinter i oktober. Men hästen mumsar frusen fallfrukt bland löv och is och ser oberörd ut. Det är just det som är så tilltalande, kravlösheten, stoet gör inga anspråk, tränger sig inte in, smygtittar inte in genom mina fönster, ropar inte på uppmärksamhet. Hon står där, brun och snäll och snart är hon försvunnen, bara går sin väg, släpper en hög med skit och svassar ner längs stigen, rakt genom häcken, nå, det må  nu vara hänt. Jag tar den ångande högen tillvara för nästa års gödsling, en viss sinnesnärvaro ändå. Jag ville berätta om en resa men hästen hann före. Så kan det gå ibland. 
Publicerad 29.10.2017 kl. 19:06

Franska streck

Ofta finns det för lite tid, för smala utrymmen, rymden visar sig inte, månen går upp och ner, jag hinner inte blinka. Krassen har intagit hela verandan, den vet vad den håller på med, den gör vad den gör oavsett mig, vi har inte ett beroende förhållande, jag litar på den, den blommar för att det är en livsstil, ett positivt tänkande i flammande färger. När jag springer förbi, hinner jag med ett leende. Mycket är en suddig rörelse, ett vinddrag, jag har försökt landa på hög hastighet, tvingat mig ner ur mitt blåa luftrum, det spänner i ryggen, det som är fantastiskt är uttröttande. Ge mig några tråkiga veckor med stirr ut genom fönstret, så kommer jag att ha nånting att berätta. Men först packar jag för det stora äventyret, jag ska inte iväg av rastlöshet, allt har planerats i decennier, jag landar och lyfter samtidigt. Det finns listor att pricka av, sådana listor är den enda litteratur jag ägnar mig åt för tillfället, franska streck skrivna för hand. Plockar en hafsig bukett av ringblomma och luktärt, böjer mig ner över ett nyfött barnbarn. Det duggar när jag ger mig av och jag blir plötsligt helt lugn.
Publicerad 01.10.2017 kl. 08:59

Citronsaft

Kos

Jag har bytt ut havet mot bergen, balkongen är elegantare men tråkigare, kontoret är inrett med schalar och handdukar, sista dagen på Kos. Skriver om molnen som dyker upp bakom bergen, moln utan ett särskilt ärende, de tussar förbi, slänger skuggbilder på sluttningarna, där det växer någon form av skog, pinjer, olivträd, mullbärsträd kanske. Jag ser vinodlingar, vägar som slingrar sig upp till bosättningar, små vitkalkade hus, byar som jag inte hinner besöka, inte i den här hettan, men en annan gång. I fjorton dagar har jag knarkat hav, nu talar bergen mig till rätta, en vilsam utsikt, hustak med vattenreservoarer, solpaneler, tv-antenner, cypresser, jakaranda, granatäppel, oleander, fikon samt vinrankor, jasmin och bougainvillea som klättrar hejdlöst längs väggar och utsprång. Jag hör barn som leker, några bilar, ringduvor, enstaka cikador. Ett citronträd med stora gula frukter växer inom räckhåll. Min omedelbara längtan efter ett glas citronsaft, stämmer överens med Hippokrates, (läkekonstens fader som föddes och verkade på Kos flera hundra år f. Kr) vederkvickande ordination av citrus för temperturskillnader i kroppen. Han visste vad han talade om.

Publicerad 22.09.2017 kl. 09:50

Grekisk yoghurt

Kos

Ett liv vid havet, ett sådant liv lever jag, på mornarna är luften mild, till och med sval, just vid soluppgången tar jag simturen, går över gatan, ner på stranden och raka vägen ut i vattnet. Några joggare och jag är de enda som är i gång. Strandpromenaden kantas av tamarisk, palm, norfolkgran och platan. Från havet betraktar jag de solkiga hotellen, fasaderna med sprickor efter jordbävningen, jag ser min balkong och mina handdukar, schalar som fläktar. Det runda bordet och stolen väntar. En segelbåt från hamnen kör ut, jag avundas den båten, det gungar ännu under mina fötter efter seglatsen, en längtansfull gungning, havet är beroendeframkallande, detta lifvet. Till frukost serveras grekisk yoghurt, honung, gurka, tomat, ost och färskt bröd. De svensk-grekiska bröderna turas om att servera kaffelatte. Allt går på rutin, jag passar tiderna, uppför trapporna och till balkongen, texten är svårfångad och bräcklig, jag hugger mig in med brunbrända armar och sand mellan tårna, det finns sådant som måste komma på pränt oavsett. Ännu några dagar.

Publicerad 20.09.2017 kl. 08:39

En liten balkong

Kos

På en balkong med havet rakt framför, det omtalade blåa och besjungda Egeiska, Turkiets kustremsa ser jag tydligt, vita sockerbitshus och de karga bergen som försvinner i ett dis, segelbåtar far ut och kommer in. Jag skriver med en skön blåst kring benen. Balkongen är liten och lämplig, skugga på förmiddagen då när jag behöver tänka. I eftermiddagssolen trampar jag iväg på min hyrda cykel. Jag kan cykla vart som helst ut till de ändlösa stränderna på norra sidan, göra vad jag vill, äta nektariner i solnedgången eller guppa i vågorna,  ingenting eller allt. Ta en ouzu under Hippokrates platan, fotografera katten vid mina fötter, träffa bekanta som av en händelse går förbi i skymningen. Fontänen med det uppfriskande källvattnet har rasat till följd av jordbävningen i somras. På hotellet kände man av en liten darrning igår, ett litet efterskalv. Jag trodde det var en lastbil som dundrade förbi. Men havet svallar lugnt och jag har svårt att föreställa mig tsunamin och omkullfalllna kolonner. Här och nu. I Finland har en liten gosse kommit till världen, mitt tredje barnbarn. En sådan lycka.

Publicerad 18.09.2017 kl. 11:44

Göran Schildt Regatta

De Dodekanesiska öarna ligger i det Egeiska havet. Det är ett blått hav som med en självklar kärleksfullhet kan beskrivas och hyllas enligt följande:

Likt Safir som heter Sappiheiros på grekiska och betyder blå sten. Som Turkos som av inkafoket användes för sin skyddande och andliga egenskap. Som Lapis Lazula som är en lasursten under benämningen azur dvs azurblå, ur vilket färgpigmentet ultra marin utvanns.

I allt detta har jag befunnit mig, den färgskalan, de blåa ädelstenarna med insprängt solglitter och silverdis, ljudet av vågor, saltet, hettan, skratt och sång. Hela havet stormar, hela havet ligger blankt. Det finns segel i olika kulörer, oftats vita, fyllda med vind, eller fladdrande slaka. Många båtar som seglar åt samma håll, det fanns alltid ett mål, alla måste komma fram. Det hörs rop och slag, vi gippar och girar, revar och skotar, kryssar, länsar, hissar, upp i vind, genuan ut, storseglet och spinnakern, stagen sjunger och vimplarna slår. Alla flaggor från olika länder, gast och matros, skeppare och besättningar i matchande klädesplagg.

Många dagar och nätter i en sittbrunn med österbottningar, det skrattande storytelling folket, livsnjutare med stor kärlek för hav och segling, retsina och ouzo.

Göran Schildt regattan 2017 är en vänskapsregatta till minnet av författaren som föddes för hundra år sedan och som delvis var bosatt på Leros. Regattan ordnades för åttonde gången och blev ett minne för livet.  Starten skedde traditionellt från Leros till Lipsi-Samos-Patmos-Leros. Hela seglatsen började och slutade på Kos och omfattade sex dagar.

Safir. Turkos. Lapis Lazula. Ultra marin. Kärlek.

 

 

 

 

Publicerad 16.09.2017 kl. 11:07

Barbacka

Det är hästen som återvänder, jag tänker ofta på det vackra djuret, den varma kroppen under min hand, länden, manken, flanken, bringan, mulen, ögonen. Om det stod en häst i min trädgård en morgon, under äppelträdet, mumsande i sig fallfrukt, med svansen nyborstad och hängande rakt ner som ett vänligt vattenfall, inte en hare eller en igelkott eller en ekorre eller en ringduva, utan en häst, så skulle jag bara säga jaha, så bra. Och sen rida barbacka genom karamellstaden, min häst och jag. Hovarna klapprar i gränder och på gator, vi tar då och då en genväg mellan husen, längs stigar, in i hemliga trädgårdar och sen ut på den stora boulevarden som heter Pohjolagatan, där som spårvagnarna en gång drogs av hästar. Min häst har inget namn, vi ska snart skiljas, men nu galopperar vi fram. Jag minns hur man håller sig kvar utan sadel, hur hästens öron pekar rakt fram av iver och glädje, hur manen fladdrar och pälsen ångar.  Snart är vi framme. Det har varit en rolig dag.
Publicerad 31.08.2017 kl. 12:36

Ibland skriver jag

Det fanns en lista att pricka av, den stacks i min hand när jag var liten, en lapp som skrynklades och slätades ut, tapetmönster med hemliga tecken, ett ljudband. Min mor skrev ett brev och tackade mig i förtid, före tiden var mogen, då innan hon visste att jag skulle läsa om henne en dag. Och listan skulle återfinnas  och omskrivas till ett poem, jag skulle födas på nytt flera gånger. Jag gör numera som jag vill, följer oskrivna lagar, lyssnar på lockrop. Ibland skriver jag och fördjupar mig i det som allting handlar om. Att det är sensommar gläder mig, att årstiderna har sina förlopp. Det ena följer på det andra. Jag är alltid lika förväntansfull. 
Publicerad 30.08.2017 kl. 10:48

Hästar som tappar bort sig

Det finns alltid en strid som pågår, små jordbävningar, hundar som springer och gömmer sig, hästar som tappar bort sig, barn som tack och lov är ofödda. Det finns bilder av mänskor, ansikten som delvis är bekanta, sådana som har oroliga hjärtan och ögon av sten. Jag har träffat många vilsna katter, de vet inte vart de ska ta vägen, vilket parti de ska rösta på. Ondskan kan finnas rakt bakom dig, som en elektrisk urladdning, en sällsynt åskboll. Allt går inte att förklara, jag tror att jorden är förorenad i en av mina rabatter, hur jag än gödslar eller låter bli, planterar om och pratar vänligt så är växtkraften bedrövlig. Det skulle aldrig falla mig in att ge upp.

Publicerad 23.08.2017 kl. 11:43

En blyg bänk

 

Jag har en bänk i trädgården. Det är en speciell sorts bänk, inte en sådan som man kan sitta på. Genom springor, längs arm och ryggstöd slingrar sig krasse, ormar med eldfärgade blommor. Hela bänken är överbemannad, den är i krassens våld, det finns mycket passion och iver, lust, en målmedveten uppvaktning. Några bortglömda frön och så denna glöd, detta svärmeri. Den krassen vet vad den vill, den är överallt, runda blad och mjuka stänglar, tränger fram, kryper in, snurrar runt, ljusgröna närmanden, röda, orange flammor, en lek, ett gult fnitter. Den bänken, den bänken, så blyg och stilla, sliten och livlös, nu och här översållad och belyst, betagen.

 

 

Publicerad 22.08.2017 kl. 10:14

Skrivkramp, förlåt!

Det är oundvikligt, havet är för silvrigt, utspilld ädelmetall, jag kan inte se ut, sådana hav kan inte beses, inte förhäxa mig denna dag, inte nu, när jag håller på att återvända till texterna. I morse var det så grått och underbart, ett lugn och en förhoppning förde mig till arbetsbordet, jag velade länge, bytte fot och kokade kaffe, fick liksom rampfeber, vacklade runt, nöp torra blomblad, lyssnade på regnet eller efterregnet, det där ljudet som stannar i luften och vibrerar, men ändå var jag målmedveten och lugn. Efterlängtat lugn, ett sinnestillstånd som jag kämpar så hårt för, det där noll tillståndet, en ljudlös tomhet och sen energi som har laddats under natten, en natt av sömn, inte av allt som strömmar i mitt liv, utan medvetslösheten.

Allt gott, jag vid skrivbordet, med dokumentet på skärmen. Därefter inträffar ingenting. Att skriva är en börda, det svåraste, allt har fastnat, jag kan inte ändra eller flyta vidare, jag bara tittar på raderna. Det går ett par timmar, de dyrbaraste, dem som jag har väntat på och skjutit upp, bett om ursäkt för, förklarat och förklarat för mig själv, ljugit och varit lättsinnig. En lögnerska och en fjäril utan mål i sikte. Men gud vilken längtan efter en återförening, försoning, att försonas med sin text. Ge den en liten chans.

Och allt är havets fel, silverbrickan i mitt högra synfält, längst till höger, helt nära, jag är för svag och vilseledd. Så jag stänger laptopen med en smäll och försjunker  i Sirkka Turkkas dikter. Vilken lycka, vilken fulländad förmiddag, sådan poesi, prova själva!

Publicerad 02.08.2017 kl. 12:23

Till mina barn

Kristallkulan var tung, jag bar den med armarna utsträckta, jag hade just lärt mig att gå, alla applåderade, farmor korkade upp en flaska champagne. Allting var så fantastiskt, en sommarvind som drog genom alla årstider, vi åt smultron till alla måltider, och gardinerna var tunna och fläktade som maneter. Jag bars fram och tillbaka genom höga vackra rum, händer rörde vid mig, jag satt i knäet på tanter och farbröder, guppade upp och ner, jag tittade på händer som höll i mig, på nagelbanden och lyssnade utan att förstå. I kristallkulan var det kaos, jag såg allt, skammen och skulden, folk som dog och försvann, sådana som grät i smultronbacken eller gömde sig bakom gardinerna som slutat fläkta, all smärta gick genom mig och vibrerade i rosetterna som var fastsatta med gummiband i mitt tunna hår. Jag visste vad som skulle ske, en filmserie med tusen avsnitt, det fanns ingen stoppknapp, kulan flimrade och jag bar den med mig.

Vad jag vill säga: älska era barn villkorslöst, låt dem gå sin egen väg, ta er samman och trösta dem och bli inte en börda för dem. Banna dem inte för deras styrka eller svaghet. Bara älska dem som de går och står. Jag är så lycklig för de barn som blev mina, som sprattlade i kristallkulan och formade mitt liv. Aldrig överger jag er. 

 

Publicerad 14.07.2017 kl. 10:23

Mairea

Många timmar av stirr in i tallskogen, rödbruna pelare utplacerade i blåbärsriset som lyser fosforgrönt. Allt blänker, regnet har upphört, det ljusnar, flimrar till nån sorts solstråle som träffar varje stam snett uppifrån, ett pelarrike så långt ögat når, det gröna bländar, ett grönt moln ur vilket kolonnerna sticker upp. Dem skriver jag om, dag ut och dag in, dricker mycket kaffe och sover dåligt. Det finns stigar som jag kan utantill, de leder mig alltid nånstans, dit jag vill gå. Den rödbruna färgen är återkommande, skriver jag. Pelarna som flyttade in i byggnaden, alla flätade med stor omsorg, in marscherade tallskogen och ställde sig på inprickade ställen, trappor formades och himlen störtade ner genom taköppningar. Än i denna dag. Jag synar kameleontbuskens rötter som ormar sig kring ett balkongstöd alltsedan mitten av förra seklet, pipranka, klätterhortensia, vildvin, japansk träddödare kastar sig upp för väggar, längs pergola och utsprång. Det är tyst, hela skogen tiger, någon enstaka fågel drillar. Hela detta ställe är mitt för en dag. Jag springer upp och ner i trapporna och minns allt.

Publicerad 13.06.2017 kl. 10:37

Kolonnerna!

De gröna kolonnernas färd, vi reser långsamt, kappsäckar och tillhörigheter, allt som ska med, allt som ska lämnas bort, jag får ingen hjälp, hurdana råd skulle jag ens ta emot, att resa är tröttsamt, jag blir så sömnig mitt på dan, hinnor av ett stilla varande, liksom insnärjd. Minsta lilla vindpust sliter sönder min resplan, hur en kolonn tar sig fram, från antiken till ett stenrös i Finland. Hur allting blir. Här i detta hus på landet i staden med ryggen rak på stolen, blicken som irrar på skärmen, tåget dunkar, jag lyssnar på gitarrsolon ända in i benmärgen, alltmedan jag transporterar kolonn efter kolonn via Centraleuropa, de mossbelupna och förföriska, dem som allting handlar om, de ska fram, det har jag bestämt, bas, skaft och kapitäl, de joniska, de doriska, de korintiska. Jag slänger dem i forsen, det går snabbare, nu blir det fart på, jag är ingen skrivare, jag är en stockflottare. Forsen hittar jag på nätet, den ingår i ett arkitektoniskt sammanhang, en ritning, åar och floder slingrar sig genom tusen sjöars land. Hur allting blev. 
Publicerad 30.05.2017 kl. 11:18

 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

Ibland träder gästbloggaren Prostinnan fram under rubriken Prostinnans bekännelser och betraktelser.

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften