Samtal om livet

Tidiga mornar sitter jag i köket och skriver. Solen går upp mellan karamellhusen och lägger sig på köksbordet. Vi har ett samtal om livet. Om ekorrarna som rusar mellan lyktstolparna. Om att förhålla sig till klimatförändringen. Det är inte ett långt samtal för solen vill vidare, upp på väggen och till nästa rum. Jag sitter kvar och lyssnar på brasan. Skriver listor inför påsken: lammstek, ägg, mynta, rosmarin, grädde. Räknar tallrikar och bestick, så där på ett ungefär. Sen återgår jag till de där raderna, de som blev nedtecknade mellan sömn och vakenhet, de som ska bära långt, vidare till nånting som kommer sen. Vad det nu skulle kunna vara.

22.03.2016 kl. 07:52

Tack Österbotten

Jag skrev några böcker för barn, en skön bunt som ryms i min famn när jag stiger in i klasserna. Eleverna tittar på mig blygt, nyfiket, sitter tysta och väntar. Jag tar dem alla i min famn och berättar om hur allting gick till. Från den första sidan, den första berättelsen, djungelspöken, blomflickor, päronbusar, farmor som somnar klockan tre, vårpirr, att vissna och födas på nytt, låtsaskompisar, kor som räddar busslinjer, förtrollade hattar och magiska stenar till den sista berättelsen som ännu inte finns mellan två pärmar. Sen kommer frågorna; hur blev du författare, vad är din favoritfärg, har du hund, hur gammal är du, vad har Tanten med papperspåsen i sin papperspåse, kan du skriva en bok om en häst, gillar du fotboll? och slutligen ett gruppfoto. Klass efter klass, kaffe i lärarrummen, alla tindrande ögon, måltider i slamrande matsalar, välkomsord, avskedstal, lokalbladet. I korridorerna hänger bilder av karaktärer ur böckerna, sydda handdockor, berättelser skrivna för hand, barnen vimlar kring, blygheten har släppt, kan du inte stanna hela dagen?

Jag kör vidare till nästa ort Vörå, Nykarleby, Pedersöre, Kronoby, Karleby. Små byskolor där det doftar hemlagad mat till stora nybyggen med ljusintag från taket och ljuddämpade matsalar. I varje skola finns en egen kultur, ett eget liv, lärare, elever, personalen i köket, jag antecknar varje stund, lyssnar och berättar. I varje skola det varmaste av mottaganden. Jag kör längs vägar i regn, snöfall och sol, landskapet är platt med utslängda lador, husen är röda och gula i två våningar, ljuset är liksom ljusare.

En hel vecka av kärlek och energi. Saga Blom och Betty sitter trötta på bakbänken och tänker på nya äventyr. Jag säger tack Österbotten!

15.03.2016 kl. 09:21

De har sett månen

 

Ur sporadiska anteckningar:

"Mot kusten kör hon för att lyssna på islossningen, det lilla knaket intill stranden, ljuden från fjärden som svallar fritt, en blå linje längst ut. Och holmarna som väntar på sommaren. Huset är vänt mot havet. Rödmålat med vita knutar, pelargoner i fönstren och en kvast vid trappan. Allt detta är en liten tröst. Hon öppnar dörren och stiger in i vänligheten, snart kommer hennes älskade. De ska mötas för att skiljas. De sitter i brasvärmen och dricker kaffe som varken smakar kallt eller varmt. Kärleksdrycken ur udda koppar. De har räknat dagarna till våren, de har spejat mot havet och burit in ved. De har sett månen som ett smycke och soluppgångarna. De har vandrat längs stränderna. Det är sådant man gör. Stunden är alltid den rätta, stunden har varit deras bästa vän. Dagar och nätter att minnas. Nu är det huset som förmedlar, håller i dem när de samtalar, allt detta händer nu, det som aldrig skulle hända. Allt visste de utan att förstå. Han och hon. Deras ihoptrasslade hjärtan, snår av hopp och förtvivlan, att alltid finnas där för varandra, att aldrig riktigt komma ända fram. Kaffet, brasan, de sista orden. Skratt och gråt. Huset gör vad det kan, rummen ropar: öppna alla fönster och se ut, allt detta som var som gjort för er. Vad håller ni på med?

Hon sopar trappan och knäpper nya bilder. Längst ut svallar havet fritt, en blå linje." 

 

13.03.2016 kl. 07:08

Läppstift och takdropp

Tillbaka till Café Aalto, nu är jag som hemma, men slipper disken och hundarna. Här mumlas det som under ett behärskat coctailparty, stilla vinddrag av servitrisernas diskreta betjäning mellan borden. Intill en blinddate på gång, några bekanta längre bort som jag inte låtsas om. Jag är bra på att leka frånvarande, uppslukad av mitt jobb. Här skriver jag på nånting som ingen vet om. Inte ens jag själv. I flera veckor har jag repat mig och repat mig från virusens kletiga klor, nästan frisk och sen tillbaka i dyn. Nu får det räcka, sa jag och tog min tunnaste läderjacka och flydde sjukstugan, den förhatliga. Man måste shoppa läppstift, se på människor, trängas i en buss och återvända till caféet. Det är det man måste. Att skriva är ett märkligt tidsfördriv. Det liksom finns och är försvunnet. Sitter på tungan, spänner kring nagelbanden, svävar mellan sömncykler, överrumplar alltid när papper och penna saknas, glöms bort, in i det djupaste djupet och sen retfullt kittlande, solklart. På detta café kan jag andas djupt. Paret intill dricker vin och blir rödkindade. Idag är jag ihärdig, det hör ihop med vändpunkten, läppstiftet och takdroppet.
01.03.2016 kl. 12:48

På vinden

Under bästa skrivpasset för mig och pluggpasset för yngstingen röjer vi på vinden. Vi gör det för att ett minne har dykt upp av något föremål som vi just samma förmiddag är tvungna att leta upp. Vi kryssar och stånkar mellan lådor och påsar. Ett helt liv står staplat på, under, bredvid och längst in, på fuktiga ikealådor har det skrivits med svart tusch; fragile, ditten och datten, diverse, barnkläder, olika grejer osv. Varje låda och påse måste dras fram, öppnas och gås igenom. Ett helt liv, spädbarnskläder, stickade plagg från 70-talet, spel, skålar med stenar från fjärran länder (varför sparar man på sånt?) en gunghäst, två söndriga gitarrer, barnteckningar, en mexikansk service, handmålade glaslyktor från olika dagisperioder, dockkläder, alltmöjligt, kastruller och lampor. Och sedan de utflugnas lådor, en bra vind för förvaring av barnkammarrekvisita, kasetter och affischer, uråldrig elektronik, pysselgrejer, sånt-man-inte-behöver-just-nu-men kanske-sen. Plus alla skor. Skor, skor, skor. Och skidor. Men föremålet hittas inte. För utmattningen hinnner före och längtan till ljuset och värmen och ordnade förhållanden. Att ett sådant förmiddagspass.
24.02.2016 kl. 12:25

Inget vårpirr

Det är mycket vår i luften, ett slags bedrägeri, en fälla. Fåglarna, redan hitflyttade,  vippar på sina grenar och drillar, ljuset är betagande, just ett sådant aprilljus när det sjunger i gränderna av smältvatten och de sista halsdukarna flaxar i blåsten. Hopp och förtvivlan, det är vad det är. Jag skriver i långsam takt, fel text, fel årstid, fel energi. Fast glad ändå, liksom lättsinnig och tankfull, inte i stunden alls. Det ena huset ropar på det andra. Jag bär porslin och staplar ved, knipsar av pelargonsticklingar, kör längs brunvåta landsvägar. Yngstingen pluggar till realen, har körkort, håller på att flyga ur boet. Fönsterviva och campanula trängs i köksfönstret. Nånting måste man göra åt denna varken-eller-känslan. För vårpirret vågar man sig inte på ännu, nej gudbevars!
23.02.2016 kl. 16:07

Hej Dalsbruk!

Vips, så sitter jag vid köksbordet med tulpaner i vas och kaffet rykande, sträcker mig vant efter en sked i besticklådan, rör runt i koppen, smaskar på en bulla, lyssnar på radio Vega och alla lampor brinner. Vips, är bordduken utbredd, lite skrynklig efter flytten men vit och blå, sommarfin, havet utanför är inte sommarfint men vinterstiligt. Gråvit is som blänker och är hemlighetsfull i mörkret. Helt nära intill och tyst. Det lyser vänligt ur grannens fönster. Hej, Dalsbruk, här är vi nu!
19.02.2016 kl. 18:55

Just den här dagen

I ett solbelyst rum läser jag Dödgrävarens dotter av J C Oates. Nånting annat kan jag inte göra, fast jag har försökt. Något bättre finns inte nu. Himlen är blå och fönstren grådaskiga, solen går runt längs väggar och tavlor, lägger sig på pianotangenterna, vandrar över mitt ansikte. Jag läser och väntar på tillfrisknandet. Det som ska komma som en störtflod av energi, inte bara i tanken utan också i armar, ben och hjärnan. Att vara försatt i denna nånslags influensavirus, utan förvarning, bara pang, så ligger man där, är påfrestande för nerverna och någon mening i detta står inte att finna. Men Dödgrävarens dotter är underbar och med solen på min kind läser jag utan avbrott. Rosorna i sin vas slokar inte, fram växer nya blad och kronbladen slår ut efter tio dagars moget övervägande. Då och då stiger jag upp, snittar stjälkarna och byter ut vattnet som ska vara rikligt och varmt. Sådana sysselsättningar och sedan återgå till den stora litteraturen.

Just den här dagen hade jag gärna druckit kaffe i huset vid havet, vattnat pelargonerna som häpna blivit ställda vid sina nya fönster, packat upp knivar och gafflar, hälsat på grannarna. Eller så hade jag tagit en promenad längs stranden och fotograferat isen och örnarna och solen mellan holmarna, alltmedan den kreativa ådran börjat svälla helt obehärskat. Så till den milda grad att jag fått slänga kamera och wetextrasa och bara skriva av mig och ur mig vid utsiktsbordet som står där som det var tänkt. 

Men jag bidar min tid under en pläd och läser vidare på sid 97.

 

 

16.02.2016 kl. 13:08

Brev

På jakt efter den saknade länken, den springande punkten, den förlossande meningen, det belysande argumentet, står att finna i lådor med gamla brev (brefv). Kuverten är ombundna med silkesband eller gamla snören, ligger packade i askar som luktar förr-i-tiden. Arken är gulnade och bläcket är svart. Skrivstilarna är omsorgsfulla och lutande som grafiska konstverk. Ju äldre brev desto mera ordning; datum, ort, avsändare, mottagare. Sorterade korrespondenser. Någon har redan gjort jobbet. Jag behöver bara ta för mig. Sedan finns det andra lådor med brev som ligger huller om buller, saknar mottagare, underskrift, datum och ort. Inga buntar eller silkesband. Allt är ihoprört med, vykort, gamla kvitton, skolbetyg, fotografier, spridda anteckningar utan början eller slut. Skrivstilarna är oläsliga. Någon måste göra jobbet. Men är man på jakt, så är man. Jag säger bara; mera kaffe!
27.01.2016 kl. 15:45

Cirklar och pilar

Jag gömmer mig på ett café. Det är ett hemligt arbetsrum. Här rör sig folk med brickor i händerna, pratar och surrar, nån sorts musik. Inget som stör eller tillför. Mitt manus blir noggrant betraktat från alla håll. Jag är betraktaren och manuset har näsan i vädret. Vi får ingen kontakt. Men jag är ihärdig och ritar cirklar och pilar. Tangenterna knäpper lågt i sorlet. Glas klirrar och det doftar misosoppa. Jag skriver om en pojke som har för stora fötter. Sen skriver jag om en robot som är blyg. Det regnar ute. Snön sjunker ihop och rinner ut på gatorna. Folk klafsar fram och stretar med sina paraplyer. Tiden går alltid väldigt fort. Plötsligt har det gått tre timmar.
26.01.2016 kl. 12:05

Snart är vi där

Ibland säljer jag torp som jag samlat på mig. Lägger ut ladugårdar på nätet. Jag går genom rum som doftar gammal tapet, ibland dröjer jag på nötta trösklar och gråter en skvätt. Tänk att trösklar kan bli en så kära. Snötyngda trädgårdar är som hemligheter. Jag ger sådana trädgårdar vidare. Att gå i arv och förvaltas av någon annan. Den sista bilden är tagen genom rimfrosten på ett fönster.

Ofta sitter jag i bil och färdas längs landsvägar. Min älskade sitter bredvid mig. Hus och skog och skyltar med främmande och bekanta ortsnamn krymper i backspegeln, vägen är rak och gnistrande. Vi kör mot kusten. Vi har hört att havet är fruset och sträcker ut sig mellan holmar och skär. Vi har fått rapporter om örnar på isen. I tankarna närmar vi oss och snart är vi där. Huset är rött med präktiga vita knutar. Vid fönstret ut mot havet ska vi ställa ett bord. Där kan jag sen sitta och glo, kanske skriva om den mogna kärleken. Ibland byter man ut det ena mot det andra. Alltmedan det snöar och lyckan är som ett  förvånat och spralligt litet djur.   

25.01.2016 kl. 15:00

Det lilla knäppljudet

Jag har inga fiender. Inte ens ridån mellan mig och skrivflödet är jag i strid med. Jag gluttar ner för stupet och kan höra forsen som skvätter och brusar men jag är helt nöjd. Eller rätt nöjd. Jag är en flitig person som sitter i rävsax, men några fiender har jag inte. Min mor hade en lång lista på sånt som hon föraktade och avskydde. För säkerhets skull. Nej, inget sådant. Jag plockar sakta bland lådor med sinnesintryck och reflektioner. Lyssnar på bruset från forsen, längtar ingenstans. Det snöar och dagarna går fort. Aldrig har jag tråkigt, är varken instängd eller utestängd. Att skotta snö är en värdefull sysselsättning. Omgivningen betraktar jag i en nyfunnet långsamt tempo. Det är visserligen inte sant, men i den här åldern kan jag unna mig några vita lögner. Det gröna huset i utkanten av Helsingfors är vitpudrat och näpet tillsammans med de andra karamellhusen. Jag är så innerligen utvilad, men jag tänker inte slösa med min energi. Det lilla knäppljudet som hörs när bitar faller på plats ackompanjeras av bruset från den imaginära forsen. Att sådant den här gången.

18.01.2016 kl. 13:32

Nuet

Prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Allt jämt hålla jag mig inom skaklarna och se tiden an så som det anstår en mogen qvinna. Icke vara jag ängslig, icke vara jag blind af eufori, utan blott i enkelhetens namn förankrad i nuet. Detta vara nytt och omtumlande att icke vara en framtidens spekulant eller en betraktare af det förgångna, att icke draga alla dessa paralleller hit och dit. Detta haver varit min läxa och på den punkten haver jag varit flitig. Dock kan jag unna mig mina egna visioner om hur saker och ting kunna tänkas arta sig, allt inom harmonins ramar, ty detta äro det viktigaste. Nu pröfvar jag icke längre mitt eget tålamod, ty av sådant kan mänskan bliva trött och uppgiven. Visst haver utmattningen grinat runt hörnet under denna kärlekens galoppfärd, ty rimlighet och måtta äro eftersträfvansvärt även för en gammal som för en ung. Men dagarna haver nu klarnat som buljongen i grytan och kaffepannan haver gjort sitt i ur och skur. Nu äro min trappa hård och kall av den stränga kylan, så jag håller mig inomhus närmast brasan med min kopp, det goda kaffet som stärker kropp och själ. Och skrifterna vara så oändligt lockande. Lifvet äro en underbar gåta"

07.01.2016 kl. 10:01

Däremellan kommer faster

Det nya året och pang, vinter! Och ljust. Det svarta träsket blev pudervitt och rimfrost, iskallt. Inget måtta på svängningarna. Men bra med en sådan sväng, nu blir dagarna längre, effektivare, det sluttar mot vår. Så ser bilden av året ut för mig; efter nyår en lång nedförsbacke fram till påsk. Men däremellan kommer faster. Och det ena med det andra. Sköna dagar vid skrivbordet. Jag är en hungrig skrivare med travar av ogjort. Sådant är livet, ibland ryms inte allting in, hur man än klämmer och våndas. Nuförtiden trivs jag med mina hemligheter. Det är lite som att vara på rymmen. Ett enkelt sätt att starta om, vända ett nytt blad. Jag plockar in allt som jag behöver och tycker om, resten raderar jag ut. Ingen yoga, mindfullness, temaresor, brottning, mattvävning, maraton, pilgrimsvandringar, vegankost, meditation eller körsång för mig. Men allt det andra. Barnen och kärleken. Och sist men inte minst: stirra ut genom fönstret.
04.01.2016 kl. 10:09

Innerst inne är jag en envis jävel

Idag blir det fiskepinnar och potatismos, barnbarn, inget rödvin, tidig läggdags och en god bok. Tummen upp för mellandagar och ett normalt liv. Året som gick har löpt amok med centrifugal kraft. Ett landsvägsfarande utan like, dansande vinjetter i marginalen, anteckningar skrivna med osynligt bläck, vänta och förväntas, rädda, bli räddad, skratta sig fördärvad, vara mångalen, allt detta. Drabbad av kärleken, tack, så hjärtligt, men när kommer vardagslunket? Jag vill sitta på en sten och bli gammal, rista in mina memoarer, romanen är som en flugsvärm, den ger sig inte. Innerst inne är jag en envis jävel med många udda intressen. Några nyårslöften blir det inte frågan om. Allting handlar om här och nu. En ostsmörgås och en kopp kaffe. Jag älskar mitt liv.

 

28.12.2015 kl. 11:04


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften