Nuet

Prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Allt jämt hålla jag mig inom skaklarna och se tiden an så som det anstår en mogen qvinna. Icke vara jag ängslig, icke vara jag blind af eufori, utan blott i enkelhetens namn förankrad i nuet. Detta vara nytt och omtumlande att icke vara en framtidens spekulant eller en betraktare af det förgångna, att icke draga alla dessa paralleller hit och dit. Detta haver varit min läxa och på den punkten haver jag varit flitig. Dock kan jag unna mig mina egna visioner om hur saker och ting kunna tänkas arta sig, allt inom harmonins ramar, ty detta äro det viktigaste. Nu pröfvar jag icke längre mitt eget tålamod, ty av sådant kan mänskan bliva trött och uppgiven. Visst haver utmattningen grinat runt hörnet under denna kärlekens galoppfärd, ty rimlighet och måtta äro eftersträfvansvärt även för en gammal som för en ung. Men dagarna haver nu klarnat som buljongen i grytan och kaffepannan haver gjort sitt i ur och skur. Nu äro min trappa hård och kall av den stränga kylan, så jag håller mig inomhus närmast brasan med min kopp, det goda kaffet som stärker kropp och själ. Och skrifterna vara så oändligt lockande. Lifvet äro en underbar gåta"

Publicerad 07.01.2016 kl. 10:01

Däremellan kommer faster

Det nya året och pang, vinter! Och ljust. Det svarta träsket blev pudervitt och rimfrost, iskallt. Inget måtta på svängningarna. Men bra med en sådan sväng, nu blir dagarna längre, effektivare, det sluttar mot vår. Så ser bilden av året ut för mig; efter nyår en lång nedförsbacke fram till påsk. Men däremellan kommer faster. Och det ena med det andra. Sköna dagar vid skrivbordet. Jag är en hungrig skrivare med travar av ogjort. Sådant är livet, ibland ryms inte allting in, hur man än klämmer och våndas. Nuförtiden trivs jag med mina hemligheter. Det är lite som att vara på rymmen. Ett enkelt sätt att starta om, vända ett nytt blad. Jag plockar in allt som jag behöver och tycker om, resten raderar jag ut. Ingen yoga, mindfullness, temaresor, brottning, mattvävning, maraton, pilgrimsvandringar, vegankost, meditation eller körsång för mig. Men allt det andra. Barnen och kärleken. Och sist men inte minst: stirra ut genom fönstret.
Publicerad 04.01.2016 kl. 10:09

Innerst inne är jag en envis jävel

Idag blir det fiskepinnar och potatismos, barnbarn, inget rödvin, tidig läggdags och en god bok. Tummen upp för mellandagar och ett normalt liv. Året som gick har löpt amok med centrifugal kraft. Ett landsvägsfarande utan like, dansande vinjetter i marginalen, anteckningar skrivna med osynligt bläck, vänta och förväntas, rädda, bli räddad, skratta sig fördärvad, vara mångalen, allt detta. Drabbad av kärleken, tack, så hjärtligt, men när kommer vardagslunket? Jag vill sitta på en sten och bli gammal, rista in mina memoarer, romanen är som en flugsvärm, den ger sig inte. Innerst inne är jag en envis jävel med många udda intressen. Några nyårslöften blir det inte frågan om. Allting handlar om här och nu. En ostsmörgås och en kopp kaffe. Jag älskar mitt liv.

 

Publicerad 28.12.2015 kl. 11:04

Hus

Fjärde advent och kaffebricka i sängen. Härifrån har jag utsikt och insikt. Jag blickar bakåt och framåt, bläddrar bland hus och torp, fotograferar gamla trappor, äppelträd i siluett, lador på sned, öppna landskap i omlott. Hus kan avla av sig, trilla ur fickorna, ropa på mig. Längs vägar, i gläntor och skogsbryn, vid sjöar och åar finns byggnader med putande fönster som blinkar när jag färdas förbi. Det finns många vägar och stigar, gamla telefonledningar dragna genom luften, stolpar på sned, hemliga jordkällare, en bastu med sotiga väggar, rior, utedass, övergivna ladugårdar, verandor. Allt plockar jag med mig, vildrosor, gärdsgårdar, bärbuskar, blomsterrabatter, mossbelupna tegeltak, insjunkna skorstenar. Sådan är jag, inte frimärken, men hus.

Sedan mötte jag havet när det hittade på att ligga inbjudande och årtidslöst, en strand några meter från en rödvit fasad. Det var en eftermiddag i november. Jag såg ut över vattnet med ryggen mot huset. För det var säkrast så. I det ögonblicket.

Sådana ögonblick är väldigt korta. Om ni förstår vad jag menar.

Publicerad 20.12.2015 kl. 08:22

Här

 Det har gått en tid. Dagen har ljusnat och kaffet smakar gott. Livet är en underbar gåta i vilken jag gissar mig fram. Allt som står till buds har gjort mig till en bättre människa. En dag ska jag skriva om kärleken. Huset har en mjuk tystnad. Ord och bilder rusar fram, jag blir vimmelkantig av farten. Äntligen! Fåglarna i blåsten, november är egentligen en vacker månad. Det har varit födelsedagar och skivsläpp, bokkkalas, barnboksparad, textsamtal och joggingturer. Här i gröna huset med kakelugn och hundsnark, andra koppen kaffe och en hel dag vid skrivbordet är jag långt borta från ondskan. Och nu: Solen slänger in ett guldur. 

Publicerad 18.11.2015 kl. 08:19

Insugning

Varmt och skönt, kaffe på trappan och solsken i blick, vad är detta för en slags höst? Det är väl bara att sätta båten i sjön och hoppa över vintern. Jag kämpar vid skrivbordet med fladdriga tankar, myggor dunsar mot fönstret och jag bara längtar efter min kratta. Mycket på gång med bokkalas, bilderboksparad och dockteater. Jag anstränger mig att hållas där jag ska vara, i mitt skrivandet, försöker suga in mig själv i den där tratten som kallas flöde. 
Publicerad 03.11.2015 kl. 13:23

Ronya

Fåglar flyger i blåsten, himlen består av två nyanser i grått, gränden är tom, dagens soundtrack heter TIDES, jag lyssnar på min dotter  (hej det går fantastiskt bra att skriva till detta!) som hela den här dagen kommer ut med sin andra skiva, så långt borta och så nära, så främmande och så bekant, hennes röst i varje partikel som singlar kring, musiken är hon, det som hon tror på, det som vi båda är en del av, jag singlar med henne, virvlar vidare, våra liv, vår glädje och sorg, mest glädje, allt. Och guldet på marken. Kärlek!
Publicerad 29.10.2015 kl. 11:32

Ett sådant skratt

Varenda sten ska jag vända på om det så behövs eller så låter jag bli. Ofta har jag varit flitig och gått från det ena storbaket till det andra. Allltid har det varit nån som blivit stolt och glad, jag har gonat mig i glansen, målat dörrar, ramat in barnteckningar, anlagt kinesiska trädgårdar och skrivit med glöd. Passion för det ena och det andra, det totala uppslukandet, hängivelsen, en sorts lycka. Allt har varit av stor betydelse. Ett helt liv. Detta sa jag åt mor vid graven. Medan jag rensade och slet bort ogräs. Det var bara hon och jag på hela kyrkogården och jag pratade utan avbrott. Men nånstans måste man komma med sig själv, sa jag och tryckte ner en rosa calluna i jorden. Oavsett om jag hittar nånting under stenarna eller inte. Nu vill jag vara lat, slippa prestera, bara vara drabbad av kärleken på heltid, tillade jag. Och på det viset fortgick jag och berättade allt. Det var en sådan vacker kväll med ljusröda moln och brandgula björkar, luften ångande av en gåtfull värme. Och mor snörpte inte på munnen (hon skulle bara ha vågat). Hon gillade denna insikt. Hon skulle be till heliga Antonius, sa hon, att allt går bra. Det behövs inte, skrattade jag. Och det var just ett sånt befriande skratt som anses förlänga livet.
Publicerad 19.10.2015 kl. 09:59

Urkraft

 

Vid det gröna huset är trädgården en mild koja med en blommande ros som är skär, jag sitter alltjämt på soltrappan och tänker, sommaren tar aldrig slut, men sen när den gör det, är jag inte ett dugg nedstämd, inget av detta håller jag i som om livet gällt, allt får slungas in i virvlar av storm och regn om det så vill, trädgården bli  ett trist hål och rosen skrumpna, jag har sorterat mina papper och hittat en tråd, orden snubblar över varandra, trillar omkring som yra höns, allting har sin tid och kärleken är sannerligen en urkraft, det säger jag då bara!

 
 
Publicerad 15.10.2015 kl. 13:27

Varje morgon

Texten hade ärende och ville komma till tals. Jag hade annat för mig, bar på krukor, eldade bastu, kokade kaffe. Mina dagar var sådana, de hade en visst sorts flöde, de flödade iväg. Jag öppnade dörrar och fönster, lät solen komma och gå hur den ville, körde längs blänkande vägar och lyssnade på böcker, hängde ut lakan. Varje morgon skickade jag korta meddelanden: snart! skrev jag. Och mycket riktigt en dag hade vi det där samtalet. Vi gick igenom mycket, vi var häpnadsväckande eniga. Men så kom vi in på frågan om tidtabeller och kapitelindelning. Genast satte tvättmaskinens centrifug igång att bullra och vibrera, hela huset lyfte från sin sockel och så flög vi vår kos hela den dagen med. Idag talar vi försiktigare. Och jag har inget annat för mig än det.
Publicerad 13.10.2015 kl. 11:02

Du med och jag med!

Det nya Förlaget har energi, framåtanda. Ett effektivt flöde strömmar genom alla sociala medier. Det kan ingen missa, ett nytt förlag har grundats i Svenskfinland. Vågorna går höga i ankdammen. Alla måste uttala sig. Också de som inte vill eller förstår. Listor på författare har publicerats. De som hoppar över till det nya förlaget, har namngetts. De som stannar kvar i det gamla säger ingenting, de finns inte på någon lista. Att vara på en lista är nånting extra. Bara en lista fanns, så skulle det kännas bätttre. Låtom oss räkna upp var och en. Vi som är kvar. Skrapa på bottnen och visa musklerna. Ge ett segertecken och le käckt mot kameran. En hel drös med författare . Så långt ögat når vimlar vi och jobbar häcken av oss. Nu finns det plats i korridorerna, vi kan dricka kaffe och vara som en familj, vi hinner läsa våra alster högt för varandra, illustrera varandras böcker, ha det så innerligen skönt. Och så skriver vi listor, så klart. Du med och jag med!
Publicerad 09.10.2015 kl. 14:16

Sömnlösheten

Som jag har fnyst åt sömnlösheten, de sömnlösa som kämpar sig genom ändlösa nätter, timmar av klockslag och tankar. Sov nu bara, det är väl bara att stänga ögonen och vips är morgonen där. Jag menar, kan det vara så svårt? Nu har jag med min hånfulla attityd joinat de sömnlösas klubb. Nu kan jag delta i diskussionerna och lystra till tips och råd. Hur får man sömn?

Natten är en grotta i vilken vi befinner oss. Var och en på sitt håll. Jag har inrett med böcker, elektronik, anteckningsböcker, ett mjölkglas. Sängen är mild och lagom mjuk, luften sval och full av syre, dynan är min bästa vän, men sömnen dröjer. Den kommer inte. Den har övergett mig, tåget stannar aldrig på min station, genom natten rusar tysta lok, inte ett ljud i hela universum, mina ögon på vidgavel. Så jag tänder lampan och dricker min mjölk, tittar på klockan, gogglar tio knep att somna, läser. Äntligen en meningsfull sysselsättning, Onda boken mitt i natten, jag slukar och blir allt piggare. Sedan kan jag alltid göra anteckningar och uttnyttja tiden på ett vettigt sätt. Jag är ju författare, för fan, inte en minut att förlora. Det är just i natt som det gyllene snittet ska formuleras. Femte kapitlet, romanens titel, pärmbilden, jag skriver med knölig stil, flera sidor. Hå hå nu blir jag så trött, dags att sova, släcker lampan och makar ihop mig, guud så skönt det ska bli. Jag räknar får och kattor, hästar, bufflar, flyttfåglar, röda bilar. Dynan är plötsligt stenhård och täcket för varmt, borde jag öppna fönstret, gå på tuppen för säkerhets skull, kanske dricka lite mer mjölk, en smörgås? Be till Gud, jag känner mig enormt frestad? Sova som Pippi L? På sidan, på rygg, på mage, på sidan på rygg på mage. Nej, läsa ännu lite, klockan är ju bara fyra. En frisk mänska klarar sig med tre timmars sömn hur bra som helst. Sådant dör man inte av. Jag blir så sömnig, tung som berg, o, vad sömnig jag blir, o vad jag ska sova gott i två timmar. Men just då skäller en hund i gränden. I den ljudlösa natten skräller ett hundskall, hur är det möjligt? Till all tur kommer morgonen till slut och den är så innerligen välkommen. 

Publicerad 06.10.2015 kl. 10:04

Sida upp och sida ner

Nu har jag samlat och knyckt, stulit och köpslått. Jag har mutat och förhandlat, stoppat grisen i säcken, slängt katten på bordet, slagit huvudet på spiken, gått över ån efter vatten. Varit utanför och innanför, närvarande och bortblåst, grävt i jorden, glupat hav, levt på solglitter,  räddat liv och blivit räddad, gjort oläsliga anteckningar, tappat minnet och levat. Nu är skåpen stuvade till brädden, sida upp och sida ner med skisser, hur man tar tjuren vid hornen, greppet, metoderna för självaktning och framtidsplaner, arbetsmoral, vardagsrutiner. Ord sitter i halsen och vill ut, de är på vippen.  Åh, vad mitt stöldgods blänker. Jag drar ut små lådor med åsnebryggor och lockbeten, musiksnuttar, dofter, förstoringsglas, hammare och spik. Allt går att fixa. Men först ska jag sitta en lång stund och fundera. 
Publicerad 01.10.2015 kl. 10:27

Forskning, fläsksås

I bland är det tröttsamt att tänka på sig själv; sitt skrivandet, sin trädgård, sitt hus, sin förälskelse. Allting kretsar kring detta. Jag behöver ett nytt rum att stiga in i, mappar med hemligheter, lådor med gulnade anteckningar, kuvert med glansbilder, gamla skolbetyg, dödsattester, fotografier, barnteckningar, hälsningar från kriget, dagböcker, brev, illustrationer, kartor och överraskningar. I det nya rummet har jag nu förskansat mig. Jag har byggt barriärer och torn av svarta och vita lådor. Jag är skymd bakom en trave mappar, jag syns inte för alla buntar av brev, överallt har jag lagt ut högar med fotografier, de flesta är svartvita, alla ansikten är vända mot kameran. Varje ansikte har en berättelse. Varje brev är formulerat med eftertanke. Dagboksanteckningar är tättskrivna och fulla med detaljer. Så går jag in i en annan tid, här luktar damm och läderstövlar, spetsöverkast, krut, fläsksås, hemlagad tvål, linneskåp, malmedel, fukt, brasa och kardemumma. Plötsligt har det gått sju timmar.
Publicerad 11.09.2015 kl. 13:22

Små döda barn

Det blev höst. Jag tänder lampor och kokar kaffe. Jag har ett skrivbord men saknar ett arbetsrum. Man kan alltid skylla på bristen av arbetsrum. Man kan skylla på trädgårdar och glitterhav. På ett manus som inte vill samarbeta. När det höstas brukar texter foga sig och ge sig, vi brukar falla in i samma galopp. Vi brukar ge oss av och vara svåra att hejda. Fast jag har en ergonomisk stol, sitter jag på yttersta kanten. Bekvämligheten gör mig slö. Så jag vippar vid mitt städade arbetsbord och tar sats. Himlen är underbart grå, asfalten blänker i gränden. Karamellhusen är inbäddade i grönska, grannen har avundsvärt fina buskrosor. Men jag har ett städat skrivbord.

Egentligen tänker jag på flyktingarna, små döda barn i vattenbrynet, överfulla tåg, stängda gränser. Mänskor som färdas vart som helst för att komma undan krig och elände. Vad kan jag göra annat än sitta på min bak och vara betryckt. Tjata om mitt skrivbord, bläddra i mina papper när jag egentligen vill kavla upp ärmarna och göra nånting. Dela ut mat, sortera kläder, ordna en välgörenhetskonsert, trumma fram ett humanitärt budskap.

 

Publicerad 03.09.2015 kl. 09:52

 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

Ibland träder gästbloggaren Prostinnan fram under rubriken Prostinnans bekännelser och betraktelser.

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften