En dag rymde jag

Jag anlade en kinesisk trädgård. Det tog tusen år. Det var en syssla som upptog min tid redan innan jag föddes. Där kunde man promenera omkring bland lejonstatyer, slå sig ner i små gröna rum med vattenplask och bamburassel, yttervärlden fanns inte, månen var alltid rund, varje blad ackompanjerade ett annat blad, och blomknoppningarna var kopiösa ögonblick. 

En dag rymde jag. Trädgården växte igen, det var rätt åt den. Jag sprang som en vilde längs öppna stränder, rusade fram i vattenbrynet, det fanns inte ett enda rum, inte en enda detalj, bara fjädermoln och havsrök. Jag skrev snabbt ett långt meddelande i sanden som vågorna förde med sig. Jag glupade horisonten, mina lungor vecklade ut sig och svällde likt zeppelinare.

Sen återvände jag till skrivbordet och fortsatte på sidan 98 i vanlig ordning.

23.08.2016 kl. 11:30

Flaskpost

Anteckningar:

 

"Jag hade tänkt att vinden skulle blåsa genom byggnaden, det skulle vara en del av konstruktionen, från havet, genom svalgången och in bland tallarna. Eftersom det är en udde möter vinden vatten inom loppet av någon sekund. Suset som uppstår i barrkronorna är ett ensamt ljud, en sång från urminnet, då när skärgården skapades av någon brutal och kretativ hand. Allting steg och sjönk och blev till evighet. 

Från byggplatsen ser jag vidare över vikar och sund och fjärdar, jag ser allt, glitterhav och krusningen, stormarna når mig utan att välta, solen är min vän.  Om en gardin hittar sin plats, kommer den att utgöra ett segel.

Det är en speciell vind som blåser genom ett speciellt hus. Ljuset faller in överraskningsvis. Utgående från en skiss som kom med flaskpost gör jag ritningarna. Allt som min älskade sa till mig en gång har jag glömt. Varje skalstock, linjal, gradskiva, måttsticka, passare och en fånig burk med sand slängde jag i havet. 

Jag har redan börjat samla drivved till virke."

19.08.2016 kl. 09:16

Små arkitekter

Medan allt det andra sker; de små cellerna som förnyas, hjärtat som bultar jämt, blodkärlens strömningar, hårbottnen som slutat klia, musklerna som slutat minnas, medan allt detta, skriver jag om små arkitekter i förminskade rum. Jag skriver om hur man ska akta sig bland tändstickorna, om himlakroppar och hammarslag. Om det astronomiska. Jag vet allt om vindar och hus och takfönster. Det skriver jag om. När jag sover drömmer jag om okända mänskor som bär väskor med kvarblivna föremål; rakhyvlar, pennskaft, filtar, kartor, oskrivna brev, skor. Idag är det onsdag. Imorgon är det torsdag.

17.08.2016 kl. 12:33

Begär och beslut

Jag tar avsked av krikonträden, dungen som står emellan mig och havet. En liten skog av krokiga och snåriga träd, nu överfyllda av små gröna kulor som mognar om solen är nådig. Dessa krikonträd som förföljer mig, på ställen där jag bott och röjt trädgård. Skotten ur jorden i miljontal, intill förbannelse, ett träd som ser till att det inte går ur tiden. De små gulröda kulorna som smakar plommon fast sötare, som har gjort sitt. Krikon. Vit blomning på våren så man tappar andan. Men ändå: nu ett farväl. Avskedet är avklarat på några minuter. Träden ska bort. Jag har ett större begär efter utsikten än efter frukterna. Jag gör grymma beslut, liar mig fram genom livet. Mycket är självklart. Jag återvinner mark och energi. Orden hopar sig och rusar förbi. Flockar och plogar som styr rakt in. Runt mitt hus hörs hovslag och havet brusar genom krikonträden som faller till marken. Regnet smattrar mjukt. Av avsked blir man stark.
16.08.2016 kl. 19:54

Sådana grejer

Att ge sig in i skrivandet, det som pågått ett helt liv, det som aldrig upphör, har ingen ända, ingen punkt, ingen slutkläm. Jag sitter vid köksbordet och det regnar över min stad, gatorna blänker, träden hänger tunga, det gröna huset är en borg med brasa och rostat bröd. Jag ger mig in och kommer inte ut. Små pauser för andning och kaffe. 

Allting sker mellan raderna. Jag serverar inga braskande nyheter. Famlar bland anteckningar och bråddjup, säger ingenting, drar ut på eländet, ägnar mig åt glädje.

Brasan brinner för det är det som brasor gör. Det är undertonen och strålningen och ljudet av regnet. Det är rosor som har börjat vissna, hemslungad honung, vackra hattar, schalar, korgar, UNICEF, ett renare SKÄRGÅRDSHAV, gåvor från hjärtat och för världen, sådana grejer omger mig och får mig att känna mig som en viktig 60 åring.

Alla väntar på fortsättningen. Jag slänger mera klabbar i kakelugnen. Häller upp ännu en kopp kaffe. Det är just det.

Agneta Pleijel citerar Marguerite Duras i Spådomen: Att skriva är också att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud.

13.08.2016 kl. 10:28

Du prövar mina gränser

Hej Hav, jag försöker beskriva dej, få dej på pränt, avbilda dej, fotografera, men du ändrar dej hela tiden. Du är obeslutsam och egensinnig, du prövar mina gränser, du skiftar, du vänder vågen efter vinden, färg efter humör, du gör allt tvärtom. Jag betraktar dej från morgon till kväll, du tröttar ut mig med ditt vokabulär, dina kontraster, du lämnar mig inte ifred, lockar mig med nya uppvisningar. Silver och guld, svart och grönt, bleckblått, ultramarin, indigo, persiko och rosa. Jag blir vanisinnig, jag stirrar och försöker låta bli. Morgon och kväll och allt där emellan. Jag hör dej och ser dej. Hela tiden för vi ett samtal där jag inte får muntur. Mina penslar och färgtuber, linser och objektiv, räcker inte till, jag står i vattenbrynet och vrålar: låt bli! Du fattar mitt vrål, fast du mallar dig med dina schatteringar, du låtsas oberörd, du vill inte trösta, du är. Plötsligt en turkos fjärd med några skvalpande tärnor och en båt på väg mot ytterskärgården. Och sedan glittret, flera sjömil mässingsblänk. Hav, jag försökte fånga dej, men du fångade mig!
11.08.2016 kl. 08:58

Min stad

Ut i mängden, strömma längs gator, här går jag och äger hela staden. Min stad är ett rum för alla, vi är mänskor som trängs och luktar kropp, vi andas luften och asfalt, vi har ett mål eller inte. Det är skönt att vara chef och dirigera trafiken, takten på stegen och ordningen i leden. Jag speglar mig i skyltfönstren, en käck kärring med korgen på svaj, samma korg i olika tappningar allt sedan 70-talet. Vissa ränder går aldrig ur, mycket har hänt, uret och skuret, LIFVET. Här går jag och mår. Min stad, mina måsar, mina alléer och boulevarder, torg och köpcentrum, kvarter och parker, havet. Jag är ingen främling, den här staden är inget fynd. Vi är inte alltid ense, idag är vi det. Jag går fram utan att dröja, det är inte min grej att hasa omkring och leta efter lyckan. Det mesta är föränderligt. Marsch, framåt, vi intar Esplanaden, den norra och den södra och parken där emellan, vi ställer upp oss, och gör våra formationer, alla är med, de halta, lytta, poliser och vanliga drönare, barnen är bäst, de är modigast och sätter igång. Vi har ett fantastiskt soundtrack och koreografin är ledd av en staty som får liv. En sådan dag när lindarnas grönska är tung och våra danssteg smattrar. Helsingfors.
02.08.2016 kl. 08:34

Den vettlösa familjen

Och spejarna, de som hade vingbredd och den skarpaste blicken, svävade över holmarna och skären, såg allt, hörde allt. Varje tecken på fara, annalkande farkost, siluetter i natten, intrång, anfall, gränsöverskridning skreks ut. Vassen väste, tallarna till att susa och skaka av sig kottar, det började strömma och forsa i sunden, det blåste upp och blev stilla, molnen en svart vägg, regnet skymde sikten.

Allt detta skyddade mig och mina gelikar,  hoppen och skutten på hällarna som mindes fotsulorna, fotsulorna som aldrig glömmer hällarna, barfotabarnen, livsnjutarna, rakt ut mot horisonten eller inne i vikarna.

Och himlen var blå med vita tussmoln högts upp, vi dansade på klipporna, hoppade som delfiner i vattnet, urberget brummade och gitarrerna slog ackord efter ackord. Varje kväll var skyhimlarna vattrade på olika sätt, och solen föll alltid ner som ett klot i vårt hav.

Detta är en berättelse om överlevnad. Jag vill bara tacka livet. Och min vettlösa och sprudlande familj.

 

01.08.2016 kl. 13:01

Narcissist, narcissist, javisst!

Varning på nätet:

De kan finnas var som helst, rakt fram för dej, bakom en lyktstolpe, i toppen av en gran, ligga för ankar i en vik, stå vid ett vattenbryn, ligga i bakhåll, inne i ditt huvud, under ditt skinn, mellan dina artärer, inne i ditt blodsystem, i varje cell. 

De kan reglera din puls, de kan fjärrstyrningens alla mekanismer, de har en trollstav och ett elakt grin som blänker änglalikt, de kan gulla in sig i dina nervbanor och åka karusell på din bekostnad.

De tar ifrån dej hela din nyckelknippa, de installerar kameror i dina hus och bilar, de tömmer dina konton, de är aldrig anträffbara, de drogar dej med ett vokabulär om kärlek som de har lärt sig utantill på nätet, de bestraffar och belönar, de ritar hjärtan i luften och skickar tickande paket, de hotar.

De gråter som små barn, kastar sig på marken och skriker, vill bli tröstade och omvandlade, de lyfter upp dej på piedestalen från vilken du inte får stiga ner, du står där tills du blir en piedestal själv, du kommer aldrig loss, du vinglar på toppen av din fantastiska gestalt, orörlig, inne i en bubbla som blivit uppblåst av ett skimrande material, de gör allt för dej för att kunna rymma på egna upptåg.

De har en underjordisk verkstad full av vapen och bilder, ett galleri av offer som ler mot kameran, de väljer och vrakar, prickar av och laborerar, de skickar meddelanden över hela världen, samma fraser om evig lycka och gnistrande segel, de gör allt och ingenting, dina nervbanor trasslar ihop sig, medan signalerna ljuder och piedestalen gungar.

Du bryter dig loss och springer hals över huvud, men du blir fasttagen och omhuldad, injicerad, in i dina ådror flyter knarket och ni svävar i ett himmelrik där djävulen själv bjuder på champagne och du är så vacker och lyckan är så total, alla fjärdar spegelblanka, din hjärna och ditt hjärta tar strid, ditt alarmsystem är frånkopplat, du är besegrad.

En vacker dag vaknar du ur baksmällan och tar dej samman, du formulerar ett brev,  tar din hatt och försvinner.

Du gråter för att du saknar djävulen och ruset, du väntar bävande på en hemlig ort.

Det är då hoten kommer, hämnden och räkningen, slaskhinken, orden som piskar, det är då de hugger och bits, de drakliknande och sjuka, dem som du ska akta dej för.

 

 

 

 

 
26.07.2016 kl. 10:54

I Dalsbruk

Fjärden glittrar och här sitter jag bland blåeld och vild fänkål, en upphöjd kulle med sprött gult gräs, kullen kunde vara gotländsk eller skånsk eller sydfransk, fast nu råkar den vara en strandremsa i Dalsbruk, Finland, och bra så för någon annanstans vill jag inte vara. Fjärden heter Bruksfjärden och kullen är ett gränsland mellan grannen och oss, just på den mittlinjen har jag placerat ut ett bord och några stolar i det spröda gräset med den glittriga utsikten rakt framför och åt sidorna och längre ut där dimman vällde fram igår. Skärgården är en del av mina mornar, dagar och nätter, ut bland kobbar och skär, genom sund och över flador. Morgondopp, smultronstrån, buketter med nässelklocka, johannesört och röllika, allt från den samma kalkrika kullen/mullen och de torra bergssprickorna och vägkanterna, kvällshimlar som blir fotograferade och vidarebefordrade, båtar som kommer och går, den lilla plåtjuvelen som skvalpar vid bryggan, redo för äventyr. Jag spejar ut över dagens hav i silverdis, det har mojnat efter flera dagars blåst, hängmattan flaxar inte lika vilt, sinnena jazzmättade och tillfreds. Vassen prasslar. En dag såg jag en huggorm. Sommar.

10.07.2016 kl. 10:37

Midsommarläsning

 

 Ur enaktaren Förrädaren i paradiset

 

Hon: Om jag skulle omskriva mitt liv och utesluta kantigheterna, hoppa över sveket, skammen och förintelsen, bara ta det fria fallet och kittlingen i magen, skratten och pärlorna, så skulle jag själv vara en förrädare, en plastblomma, en trist galning.

Han: (med darr på rösten) Jag lovar dej guld och gröna skogar.

Hon: Lyssnar på hans beskrivningar om guldet och jag bländas och förblöder. Alltid samma guld, samma skog.

Han: Ännu finns det tid. Jag ger dej allt.

Hon: Jag vill inte ha allt, bara en flisa sanning. Håller på att omskriva mitt liv, fattar du inte. Det fanns ingen  skog, inget guld. Inte som mycket som en gruva. 

Han: Allt som blänker är guld. Du.

Hon: Jag är ingen trist galning heller.

Han: (nånting orhörbart, kanske en snyftning)

Hon: Från morgon till kväll stålsätter jag mig. Det är en heltidsyssla. Jag håller på att bli bra på sådana sysslor. Vissa dagar känner jag mig som en surfare, jag surfar på min egen kraft, staplar energier på varandra, en smörgåstårta av olika hållbara material. Det finns också skyddsglasögon till hands, en mjuk vårdande påse för själen. Men vad ska jag göra med hjärtat?

Han: Mitt hjärta är ditt.

Hon: Jag reste hundratusen kilometer för att slippa ta itu med sådana frågor. Nu omskriver jag mitt liv, väjar för de där orden. Jag har skaffat en harnesk.

Han: (försöker komma till tals)

Hon:  (avbryter) Du vet ingenting om mina svackor. Jag avskyr guld och skogslukt. Dina livsfarliga stigar, ravinerna ur vilka du räddade mig i sista stund, för att jag skulle stå i evig tacksamhetsskuld. Fy fan för evigheten.

Han: (med utsträckt hand) Min skogskvinna. Kom.

Hon. Jag surrar fast dej vid din egen skampåle, det är det jag gör.

Han: (ropar förtvivlat) Men det är mot lagen!

Hon: Jag är ingen hjälplös plastblomma. Jag är grym! Bara så du vet. (går)

 

24.06.2016 kl. 10:41

Allting är blånande

Mas de la Croix, Grasse:

Jag slår upp mitt fönster och där ligger dalen i efter-regnet-skimret, varmt sprayade olivträd, pinjer, cypresser och apelsinträd. Det doftar våta pinjekottar och rosmarin, oleanderns blommor hänger tunga. En förtvivlad tupp gal, hundar skäller och bilar tutar längs de slingriga vägarna. Här på olivterassen tillbringar jag några dagar i förnämt sällskap av slanka barnbarn som skjuter skarpt med vattenpistoler.  Vi som vuxit ut ur pistolåldern, höjer våra glas med det blekrosa, iskalla rosévinet och betraktar varje nyans i dalgången och bergen runt omkring. Allting är blånande och förväntansfullt som en akvarell. Den här tavlan har alltid sett ut på samma vis, bara inramningen varierar lite. Jag är avspänd och solid som ett terrakottafärgat tak lagt med provencalska enkupiga takpannor. C'est ca!

16.06.2016 kl. 17:08

Lycka

Så bär jag min lycka över åker och äng, nerför stupet och upp mot ljuset, molntussar och mygglarver, allting finns, jag tar mig själv och går med lyckan som är en skön överlevnad, genom skog, mot hav, längs vägar, vart som helst. Att styrkan alltid håller, att just innan stupet; bara ett lugnt kliv så är riktningen där. I veckan ordnar jag med rosor som böljar ur vaserna från festen, flickan med den vita mössan är nöjd, jag byter vatten och snittar stjälkar, det brusar i huvudet på ett skönt sätt, jag kan bli vild av ett sådant brus. Om nya vindar kan jag inget veta, varje prognos är i själva verket oviss. Det är det som är det bästa. Men min sjunde barnbok har precis kommit ut. Den handlar om en höglandsko som gör en viss luftfärd. Alla har vi gjort märkliga luftfärder och lyckats landa. Jag öppnar boken och läser. Så bär jag min lycka.
08.06.2016 kl. 22:48

Lagom till festen

Sjung om studenten, syrenklasar, fagertry och porslinsblomma, sjung för full hals om gränder med skuttande barn, skolavslutningar, sommaren runt hörnet, vattenbryn, maskrosängar, källvatten, sjung om mammorna som bakar och papporna som klipper gräs, eller sjung tvärtom, papporna som skuffar in rabarerberpajerna i ugnen och mammorna som sliter med tältet på backen, för säkerhetsskull, sjung och tralla, för ännu finns det tid. Och fast bilderna förändras, slutar matcha, målar jag nya landskap i vilka vi ingår, varenda en, oavsett katastroferna, jag viftar med penseln, kraftiga drag, målar så tårarna strittar, nu tammefan ska det levas, i en berså, ute på havet, varenda sekund, sjung. Först rabarberpaj och potatissallad, skål och dottern med vita mössan, dottern i trädgården, alla är här, sen när gräset är klippt, alla är här som en blommig mur full av kärlek, här kommer ingen ondska in, här festar vi som alltid, tunnor med vin och gapskratt, sjung och vråla. Så slår den blåa bergvallmon ut, lagom till festen.

02.06.2016 kl. 10:07

I siluett

Ur loggboken:

"Några sjömil väster om hemliga viken, kursen ut mot öppet hav, det hade mojnat, lugnet före stormen, gasten hade kastat loss, kaffet puttrade i pentryt, att serveras med mjukt knäckebröd i sittbrunnen, babord och styrbord, att sitta böjd över ett sjökort, att göra sig ett ärende fram och tillbaka längs relingen, luta sig mot masten och tänka klart, hålla sig i stagen, hålla ut på däcket. En liten slör från sydväst, hurra, upp med storseglet, hurra för tystnaden, knäckebrödet oätet, kaffet kallnar, kapellet är nyköpt, som en vit pastill, focken knarrar som aldrig förr, seglet pustar och skymmer solen, däcket är mjukt som flanell, där sitter gasten och pysslar med fendarna, rullar trossar och rep, öglor och spiraler, alltid redo, att se förrädaren i siluett, akter ut kallnar kaffet, föröver ligger havet, några utspridda kobbar som inte har en aning, stormvarning vrålar tärnan, båten går upp i vind och halar seglen, motorn brummar bestämt, kaffet i sjön. Det hade blåst upp, havet hade blivit grönt, en nyans att anteckna, matrosen hade fått insyn i navigeringen, som av misstag, och havet blev allt grönare. Sista anteckningen kommer från kölsvinet, det som hade blivit undangömt och illaluktande. Det som hade börjat läcka. Vad var det jag sa, skrek tärnan. Sen gick månen upp, men det gav matrosen fan i."

 

25.05.2016 kl. 09:03


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

13.09, 12:28Bordsfläkten av Frida
09.08, 16:33Glad påsk av Live life
25.05, 14:59På sin bak av minna lindeb
10.05, 21:04Mitt liv av Nadja