Lagom till festen

Sjung om studenten, syrenklasar, fagertry och porslinsblomma, sjung för full hals om gränder med skuttande barn, skolavslutningar, sommaren runt hörnet, vattenbryn, maskrosängar, källvatten, sjung om mammorna som bakar och papporna som klipper gräs, eller sjung tvärtom, papporna som skuffar in rabarerberpajerna i ugnen och mammorna som sliter med tältet på backen, för säkerhetsskull, sjung och tralla, för ännu finns det tid. Och fast bilderna förändras, slutar matcha, målar jag nya landskap i vilka vi ingår, varenda en, oavsett katastroferna, jag viftar med penseln, kraftiga drag, målar så tårarna strittar, nu tammefan ska det levas, i en berså, ute på havet, varenda sekund, sjung. Först rabarberpaj och potatissallad, skål och dottern med vita mössan, dottern i trädgården, alla är här, sen när gräset är klippt, alla är här som en blommig mur full av kärlek, här kommer ingen ondska in, här festar vi som alltid, tunnor med vin och gapskratt, sjung och vråla. Så slår den blåa bergvallmon ut, lagom till festen.

Publicerad 02.06.2016 kl. 10:07

I siluett

Ur loggboken:

"Några sjömil väster om hemliga viken, kursen ut mot öppet hav, det hade mojnat, lugnet före stormen, gasten hade kastat loss, kaffet puttrade i pentryt, att serveras med mjukt knäckebröd i sittbrunnen, babord och styrbord, att sitta böjd över ett sjökort, att göra sig ett ärende fram och tillbaka längs relingen, luta sig mot masten och tänka klart, hålla sig i stagen, hålla ut på däcket. En liten slör från sydväst, hurra, upp med storseglet, hurra för tystnaden, knäckebrödet oätet, kaffet kallnar, kapellet är nyköpt, som en vit pastill, focken knarrar som aldrig förr, seglet pustar och skymmer solen, däcket är mjukt som flanell, där sitter gasten och pysslar med fendarna, rullar trossar och rep, öglor och spiraler, alltid redo, att se förrädaren i siluett, akter ut kallnar kaffet, föröver ligger havet, några utspridda kobbar som inte har en aning, stormvarning vrålar tärnan, båten går upp i vind och halar seglen, motorn brummar bestämt, kaffet i sjön. Det hade blåst upp, havet hade blivit grönt, en nyans att anteckna, matrosen hade fått insyn i navigeringen, som av misstag, och havet blev allt grönare. Sista anteckningen kommer från kölsvinet, det som hade blivit undangömt och illaluktande. Det som hade börjat läcka. Vad var det jag sa, skrek tärnan. Sen gick månen upp, men det gav matrosen fan i."

 

Publicerad 25.05.2016 kl. 09:03

Första maj

Fjärdarna är spegelblanka, båtfolket har vaknat, solen, himlen och gröna kullar, gula och röda hus, stränderna, klipporna, vågklucket, sköna vindar. Första maj i Dalsbruk. Jag ställer mig och ser ut över havet, mest ligger jag i soffan och hostar upp föremål ur lungorna. En heltidsgöra på andra veckan. Kaffekopp med näsan mot solen och vinden i håret, gör mycket, en kort stund bara, skärgården har sina lockelser och båten är startklar. Men just nu Elena Ferrante, Min fantasiska väninna, en underbar läsupplevelse, just en sådan jag längtat efter länge. Och ett duntäcke. 

Publicerad 01.05.2016 kl. 19:41

De konstigt klädda barnen

 

De har gått ut på natten, utstyrda i udda klädpaltor, månen skiner för det gör den alltid i barnböcker. Rund och gulorange balanserande på taket med ett vänligt leende och kanske med en sådan där glimt i månögat. Vi följer de konstigt klädda barnen på sin färd över gården. Barnen är små och rultiga, de håller varandra i handen, de rör sig som två uppvridna dockor utan fötter. De har gått här förr. Varje natt, står det på första sidan. Natten är här och de har gått ut. Deras ansikten lyser under schalar och mössor, lager på lager. Man kan aldrig veta hur kall natten är. Allting har de gjort själva; vaknat, klätt på sig och gått ut. Staden ligger tyst, det är vårvinter eller sen höst. En lämplig dos av ödslighet, några gatlyktor, skuggor som ser ut som roliga figurer. Allting kan betraktas uppifrån, kanske från takkanten där månen rullar av och an. Detta är inte en skrämmande berättelse, men barnen är rysligt små och husen är höga och undrande.

Publicerad 27.04.2016 kl. 12:15

I det snöfallet

Det snöade på motorvägen. Allt var prickigt och svartvitt, jag körde för att komma fram, det var angeläget för jag var febrig och halvdöd. Men att köra i det snöfallet just den dagen, med det soundtracket, i den sinnnesstämningen, blev en hänförande förmiddag. Jag ska säga som det är, insikter är inget att förakta. Att nu är det dags att släppa. Bara ta det som det är, här och nu, men också imorgon och sen och varför inte igår. Du förstår, det här inlägget handlar om relationer. Jag körde min bil, motorvägen var grå som bly och sikten prickig, musiken vrålade och jag tog mig genom tunnlarna med hackhosta och rinnande näsa. Men så övertygad och nästan frälst, hämtad ur en from, biblisk berättelse. Visst var jag rörd till tårar, för det var en viktig grej jag kommit på, med lite hjälp av snöflingor och Coldplays senaste album. Nu ska jag leva mitt liv utan ett visst mått av försiktighet. Jag gör som min far sa till mig en gång: "Följ ditt hjärta så blir det nog bra." 

Publicerad 26.04.2016 kl. 16:09

Man borde vara nöjd

Slungad tillbaka, till våren i sin linda, en stel vind, några frusna scillor i knopp. Solhud och sanden mellan tårna, den höga blåa himlen, bergen och havet som en avlägsen gårdag. Här och nu, en skön tröja, energi. Jag vecklar ut manuset i sin helhet, betraktar det och gör mina beslut. Sporadiska anteckningar som flutit fram sävligt och häftigt och inte alls. Det som komma skall, det som inte är, det som helar, förlöser kanske, eller sätter punkt. Ringen som aldrig slöts/sluts. Jag är ingen ålderstigen kvinna, men heller ingen ungdom fast sinnet kan vara barnsligt och uppsluppet, och det ena med det andra. Själva jaget har en trötthet, in i roten tveksam med det mesta. Har skrivit mig in i ett hörn. Jasminen överlevde min frånvaro, allting har blivit väl omskött. Och man borde vara nöjd. Jag vill ändå uppleva nånting större. Ett huvudlöst flyt. Men texten knorrar och klickar och jag har svårt att vara rättfram. Det som borde vara mitt varumärke är min svaghet. Så jag börjar från början och skriver om. Skriver mig ut. Kanske.

Publicerad 14.04.2016 kl. 10:45

Lite som sköldpaddan

Näst sista dagen i Puerto de Mogan:

Hamnen är vårt hem, vi har bekanta som vi hälsar på, vi slänger iväg fraser på spanska, italienska, franska, engelska. Vi lovar att återkomma, vi prutar och berömmer, bästa restaurangen i stan, bästa vinet, bästa fisken. Lite ljug pryder tal, höjer stämningen, att bara vara översvallande i största allmänhet. Skratta sig genom kvällspromenaderna, beställa ännu ett glas vin, dricka kaffe i skuggan av ett parasoll längst ut på piren. Betrakta mänskorna och havet. Atlanten den stora som gungade under och kring oss en hel måndag. Våra nyfunna vänner som i en blinkning kändes som våra bröder och bästisar, tog oss ut i sin segelbåt . Och bergen reste sig som jättar ur havet, vågorna röt och slog upp mot kusten, men havet var ändå omslutande och vänligt. Ett sakta guppande med prasslande segel. Och sen skymten av ett skölpaddshuvud. En av de där enorma hundraåringarna som lever i havet. Men några delfiner eller hajar syntes inte till. Man kan inte få allt. Istället tid att tänka eller låta bli. Lite som sköldpaddan, visa sig eller inte, ge fan i att vara till lags. Mitt liv just nu: kaffe i solen och några snäckor i en rad. Inget mer, inget mindre.

Publicerad 12.04.2016 kl. 13:36

Mest stirrar jag på havet

Dag fem i Puerto de Mogan.

Vi slingrade oss iväg genom dalgångar, raviner, över bergspass,  ner och upp, än havet, än månlandskap, gröna sluttningar, svarta stenväggar, blånande toppar, hisnande höga, urgröpta grottor, kaktusdalen, apelsinlunden, palmskogen, de mjuka sluttningarna, stränderna med bumlingar, stenar, sand, laguner, sjöar, storm och stiljte. Vi befinner oss på en kontinent som tar fem timmar att runda om man är snabb. Byarna med sockerbitshus, byar med karamellhus, byar i blått.  Alla jättehotell och trista turistghetton ignorerar vi och ser åt andra hållet. Vi är förmer, vi återvänder till de små anpassade gränderna, till båtvarvet under vår balkong, fiskrestaurangen och klippporna i havet. Jag skriver en stund varje dag, mest stirrar jag på havet. Det finns alltid nånting att komma underfund med. En vacker dag är man klokare.  Längst ut en segelbåt mot horisonten. 

Publicerad 10.04.2016 kl. 13:39

En ny dag

Man börjar sin dag på en takterass. Det har bara blivit så att man i gryningen är tvungen att sitta insvept i en filt och vänta på att solen klättrar över bergskammen. Den gör det långsamt och eftertänksamt. Havet är blågrått och skrynkligt, några ljusröda moln och berget som en vägg mellan solen och hamnen. Men sen flödar det på utan hejd, det börjar myllra i gränderna, fiskarna lastar fångsten ur sina båtar, takterassen är en utkiksplats. Idag är det marknad och min dotter och jag  springer mellan stånden med färggranna hattar och kjolar, souvenirer och smycken, vi rör oss snabbt med havet i tankarna och solen i ryggen. Vi springer över de kupade broarna, längs kajerna, under skyar av bougainvillea, det är morgon och en ny dag med blå himmel breder ut sig. Sedan tar jag mitt skrivpass och dottern sitt solpass. Ibland vinkar vi till varandra genom det lilla näpna badrumsfönstret, men i det stora hela är vi två självständiga individer i ett angenämt klimat. Dag två i Puerto de Mogan.
Publicerad 08.04.2016 kl. 12:32

På en balkong

Det går an att sitta på en balkong och skriva med ringduvan, fet och gurglande i jakarandaträdet intill, turister släntrande i gränden, fiskarna i gång med sina jätteryssjor, havet bakom vågbrytaren, små barn i klänningar och shorts, några lätta moln, båtmänskor som filar och målar, hamnen med guppande master. Ett sådant hopp till öarna i Atlanten, alltid solbeströdda och givmilda, ge oss värme och ro, ge oss denna vecka att komma igen. Min yngsta dotter som är en yppig dam med ett studentbetyg i fickan, ligger vid poolen, det är där man ska ligga när man har förtjänat det. Balkongen är ett utsprång mot hamnaktiviterna, det doftar fernissa och salt, himlen och havet, det blåa mot det blåa. Jag kan höra vågorna genom sorlet av rop på spanska, där som flygfiskarna drar fram i stora stim. Allt detta och kaffekoppen inte att förglömma. Första dagen i Puerto de Mogan.
Publicerad 07.04.2016 kl. 12:27

Persikafärgad

Kom tillbaka från skärgården och fann våren i trädgården. Vintergäck, snödroppar och hundskit. Knappt hann jag bära in smutsbyket och matresterna innan jag började svepa krattan och få jord och gräslukt i näsan. Alla grannar hängde vid sina staket, barn sprang i gränden med öppna rockar, nu är våren här! Sen tog jag mitt kaffe på trappan, satt i en persikafärgad belysning, ett biblisk sken medan vinden knappt rörde sig mellan karamellhusen. Och så koltrasten. En sorts lycka utskuren ur en större helhet. 
Publicerad 29.03.2016 kl. 11:05

Samtal om livet

Tidiga mornar sitter jag i köket och skriver. Solen går upp mellan karamellhusen och lägger sig på köksbordet. Vi har ett samtal om livet. Om ekorrarna som rusar mellan lyktstolparna. Om att förhålla sig till klimatförändringen. Det är inte ett långt samtal för solen vill vidare, upp på väggen och till nästa rum. Jag sitter kvar och lyssnar på brasan. Skriver listor inför påsken: lammstek, ägg, mynta, rosmarin, grädde. Räknar tallrikar och bestick, så där på ett ungefär. Sen återgår jag till de där raderna, de som blev nedtecknade mellan sömn och vakenhet, de som ska bära långt, vidare till nånting som kommer sen. Vad det nu skulle kunna vara.

Publicerad 22.03.2016 kl. 07:52

Tack Österbotten

Jag skrev några böcker för barn, en skön bunt som ryms i min famn när jag stiger in i klasserna. Eleverna tittar på mig blygt, nyfiket, sitter tysta och väntar. Jag tar dem alla i min famn och berättar om hur allting gick till. Från den första sidan, den första berättelsen, djungelspöken, blomflickor, päronbusar, farmor som somnar klockan tre, vårpirr, att vissna och födas på nytt, låtsaskompisar, kor som räddar busslinjer, förtrollade hattar och magiska stenar till den sista berättelsen som ännu inte finns mellan två pärmar. Sen kommer frågorna; hur blev du författare, vad är din favoritfärg, har du hund, hur gammal är du, vad har Tanten med papperspåsen i sin papperspåse, kan du skriva en bok om en häst, gillar du fotboll? och slutligen ett gruppfoto. Klass efter klass, kaffe i lärarrummen, alla tindrande ögon, måltider i slamrande matsalar, välkomsord, avskedstal, lokalbladet. I korridorerna hänger bilder av karaktärer ur böckerna, sydda handdockor, berättelser skrivna för hand, barnen vimlar kring, blygheten har släppt, kan du inte stanna hela dagen?

Jag kör vidare till nästa ort Vörå, Nykarleby, Pedersöre, Kronoby, Karleby. Små byskolor där det doftar hemlagad mat till stora nybyggen med ljusintag från taket och ljuddämpade matsalar. I varje skola finns en egen kultur, ett eget liv, lärare, elever, personalen i köket, jag antecknar varje stund, lyssnar och berättar. I varje skola det varmaste av mottaganden. Jag kör längs vägar i regn, snöfall och sol, landskapet är platt med utslängda lador, husen är röda och gula i två våningar, ljuset är liksom ljusare.

En hel vecka av kärlek och energi. Saga Blom och Betty sitter trötta på bakbänken och tänker på nya äventyr. Jag säger tack Österbotten!

Publicerad 15.03.2016 kl. 09:21

De har sett månen

 

Ur sporadiska anteckningar:

"Mot kusten kör hon för att lyssna på islossningen, det lilla knaket intill stranden, ljuden från fjärden som svallar fritt, en blå linje längst ut. Och holmarna som väntar på sommaren. Huset är vänt mot havet. Rödmålat med vita knutar, pelargoner i fönstren och en kvast vid trappan. Allt detta är en liten tröst. Hon öppnar dörren och stiger in i vänligheten, snart kommer hennes älskade. De ska mötas för att skiljas. De sitter i brasvärmen och dricker kaffe som varken smakar kallt eller varmt. Kärleksdrycken ur udda koppar. De har räknat dagarna till våren, de har spejat mot havet och burit in ved. De har sett månen som ett smycke och soluppgångarna. De har vandrat längs stränderna. Det är sådant man gör. Stunden är alltid den rätta, stunden har varit deras bästa vän. Dagar och nätter att minnas. Nu är det huset som förmedlar, håller i dem när de samtalar, allt detta händer nu, det som aldrig skulle hända. Allt visste de utan att förstå. Han och hon. Deras ihoptrasslade hjärtan, snår av hopp och förtvivlan, att alltid finnas där för varandra, att aldrig riktigt komma ända fram. Kaffet, brasan, de sista orden. Skratt och gråt. Huset gör vad det kan, rummen ropar: öppna alla fönster och se ut, allt detta som var som gjort för er. Vad håller ni på med?

Hon sopar trappan och knäpper nya bilder. Längst ut svallar havet fritt, en blå linje." 

 

Publicerad 13.03.2016 kl. 07:08

Läppstift och takdropp

Tillbaka till Café Aalto, nu är jag som hemma, men slipper disken och hundarna. Här mumlas det som under ett behärskat coctailparty, stilla vinddrag av servitrisernas diskreta betjäning mellan borden. Intill en blinddate på gång, några bekanta längre bort som jag inte låtsas om. Jag är bra på att leka frånvarande, uppslukad av mitt jobb. Här skriver jag på nånting som ingen vet om. Inte ens jag själv. I flera veckor har jag repat mig och repat mig från virusens kletiga klor, nästan frisk och sen tillbaka i dyn. Nu får det räcka, sa jag och tog min tunnaste läderjacka och flydde sjukstugan, den förhatliga. Man måste shoppa läppstift, se på människor, trängas i en buss och återvända till caféet. Det är det man måste. Att skriva är ett märkligt tidsfördriv. Det liksom finns och är försvunnet. Sitter på tungan, spänner kring nagelbanden, svävar mellan sömncykler, överrumplar alltid när papper och penna saknas, glöms bort, in i det djupaste djupet och sen retfullt kittlande, solklart. På detta café kan jag andas djupt. Paret intill dricker vin och blir rödkindade. Idag är jag ihärdig, det hör ihop med vändpunkten, läppstiftet och takdroppet.
Publicerad 01.03.2016 kl. 12:48


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften