Min stad

Ut i mängden, strömma längs gator, här går jag och äger hela staden. Min stad är ett rum för alla, vi är mänskor som trängs och luktar kropp, vi andas luften och asfalt, vi har ett mål eller inte. Det är skönt att vara chef och dirigera trafiken, takten på stegen och ordningen i leden. Jag speglar mig i skyltfönstren, en käck kärring med korgen på svaj, samma korg i olika tappningar allt sedan 70-talet. Vissa ränder går aldrig ur, mycket har hänt, uret och skuret, LIFVET. Här går jag och mår. Min stad, mina måsar, mina alléer och boulevarder, torg och köpcentrum, kvarter och parker, havet. Jag är ingen främling, den här staden är inget fynd. Vi är inte alltid ense, idag är vi det. Jag går fram utan att dröja, det är inte min grej att hasa omkring och leta efter lyckan. Det mesta är föränderligt. Marsch, framåt, vi intar Esplanaden, den norra och den södra och parken där emellan, vi ställer upp oss, och gör våra formationer, alla är med, de halta, lytta, poliser och vanliga drönare, barnen är bäst, de är modigast och sätter igång. Vi har ett fantastiskt soundtrack och koreografin är ledd av en staty som får liv. En sådan dag när lindarnas grönska är tung och våra danssteg smattrar. Helsingfors.
02.08.2016 kl. 08:34

Den vettlösa familjen

Och spejarna, de som hade vingbredd och den skarpaste blicken, svävade över holmarna och skären, såg allt, hörde allt. Varje tecken på fara, annalkande farkost, siluetter i natten, intrång, anfall, gränsöverskridning skreks ut. Vassen väste, tallarna till att susa och skaka av sig kottar, det började strömma och forsa i sunden, det blåste upp och blev stilla, molnen en svart vägg, regnet skymde sikten.

Allt detta skyddade mig och mina gelikar,  hoppen och skutten på hällarna som mindes fotsulorna, fotsulorna som aldrig glömmer hällarna, barfotabarnen, livsnjutarna, rakt ut mot horisonten eller inne i vikarna.

Och himlen var blå med vita tussmoln högts upp, vi dansade på klipporna, hoppade som delfiner i vattnet, urberget brummade och gitarrerna slog ackord efter ackord. Varje kväll var skyhimlarna vattrade på olika sätt, och solen föll alltid ner som ett klot i vårt hav.

Detta är en berättelse om överlevnad. Jag vill bara tacka livet. Och min vettlösa och sprudlande familj.

 

01.08.2016 kl. 13:01

Narcissist, narcissist, javisst!

Varning på nätet:

De kan finnas var som helst, rakt fram för dej, bakom en lyktstolpe, i toppen av en gran, ligga för ankar i en vik, stå vid ett vattenbryn, ligga i bakhåll, inne i ditt huvud, under ditt skinn, mellan dina artärer, inne i ditt blodsystem, i varje cell. 

De kan reglera din puls, de kan fjärrstyrningens alla mekanismer, de har en trollstav och ett elakt grin som blänker änglalikt, de kan gulla in sig i dina nervbanor och åka karusell på din bekostnad.

De tar ifrån dej hela din nyckelknippa, de installerar kameror i dina hus och bilar, de tömmer dina konton, de är aldrig anträffbara, de drogar dej med ett vokabulär om kärlek som de har lärt sig utantill på nätet, de bestraffar och belönar, de ritar hjärtan i luften och skickar tickande paket, de hotar.

De gråter som små barn, kastar sig på marken och skriker, vill bli tröstade och omvandlade, de lyfter upp dej på piedestalen från vilken du inte får stiga ner, du står där tills du blir en piedestal själv, du kommer aldrig loss, du vinglar på toppen av din fantastiska gestalt, orörlig, inne i en bubbla som blivit uppblåst av ett skimrande material, de gör allt för dej för att kunna rymma på egna upptåg.

De har en underjordisk verkstad full av vapen och bilder, ett galleri av offer som ler mot kameran, de väljer och vrakar, prickar av och laborerar, de skickar meddelanden över hela världen, samma fraser om evig lycka och gnistrande segel, de gör allt och ingenting, dina nervbanor trasslar ihop sig, medan signalerna ljuder och piedestalen gungar.

Du bryter dig loss och springer hals över huvud, men du blir fasttagen och omhuldad, injicerad, in i dina ådror flyter knarket och ni svävar i ett himmelrik där djävulen själv bjuder på champagne och du är så vacker och lyckan är så total, alla fjärdar spegelblanka, din hjärna och ditt hjärta tar strid, ditt alarmsystem är frånkopplat, du är besegrad.

En vacker dag vaknar du ur baksmällan och tar dej samman, du formulerar ett brev,  tar din hatt och försvinner.

Du gråter för att du saknar djävulen och ruset, du väntar bävande på en hemlig ort.

Det är då hoten kommer, hämnden och räkningen, slaskhinken, orden som piskar, det är då de hugger och bits, de drakliknande och sjuka, dem som du ska akta dej för.

 

 

 

 

 
26.07.2016 kl. 10:54

I Dalsbruk

Fjärden glittrar och här sitter jag bland blåeld och vild fänkål, en upphöjd kulle med sprött gult gräs, kullen kunde vara gotländsk eller skånsk eller sydfransk, fast nu råkar den vara en strandremsa i Dalsbruk, Finland, och bra så för någon annanstans vill jag inte vara. Fjärden heter Bruksfjärden och kullen är ett gränsland mellan grannen och oss, just på den mittlinjen har jag placerat ut ett bord och några stolar i det spröda gräset med den glittriga utsikten rakt framför och åt sidorna och längre ut där dimman vällde fram igår. Skärgården är en del av mina mornar, dagar och nätter, ut bland kobbar och skär, genom sund och över flador. Morgondopp, smultronstrån, buketter med nässelklocka, johannesört och röllika, allt från den samma kalkrika kullen/mullen och de torra bergssprickorna och vägkanterna, kvällshimlar som blir fotograferade och vidarebefordrade, båtar som kommer och går, den lilla plåtjuvelen som skvalpar vid bryggan, redo för äventyr. Jag spejar ut över dagens hav i silverdis, det har mojnat efter flera dagars blåst, hängmattan flaxar inte lika vilt, sinnena jazzmättade och tillfreds. Vassen prasslar. En dag såg jag en huggorm. Sommar.

10.07.2016 kl. 10:37

Midsommarläsning

 

 Ur enaktaren Förrädaren i paradiset

 

Hon: Om jag skulle omskriva mitt liv och utesluta kantigheterna, hoppa över sveket, skammen och förintelsen, bara ta det fria fallet och kittlingen i magen, skratten och pärlorna, så skulle jag själv vara en förrädare, en plastblomma, en trist galning.

Han: (med darr på rösten) Jag lovar dej guld och gröna skogar.

Hon: Lyssnar på hans beskrivningar om guldet och jag bländas och förblöder. Alltid samma guld, samma skog.

Han: Ännu finns det tid. Jag ger dej allt.

Hon: Jag vill inte ha allt, bara en flisa sanning. Håller på att omskriva mitt liv, fattar du inte. Det fanns ingen  skog, inget guld. Inte som mycket som en gruva. 

Han: Allt som blänker är guld. Du.

Hon: Jag är ingen trist galning heller.

Han: (nånting orhörbart, kanske en snyftning)

Hon: Från morgon till kväll stålsätter jag mig. Det är en heltidsyssla. Jag håller på att bli bra på sådana sysslor. Vissa dagar känner jag mig som en surfare, jag surfar på min egen kraft, staplar energier på varandra, en smörgåstårta av olika hållbara material. Det finns också skyddsglasögon till hands, en mjuk vårdande påse för själen. Men vad ska jag göra med hjärtat?

Han: Mitt hjärta är ditt.

Hon: Jag reste hundratusen kilometer för att slippa ta itu med sådana frågor. Nu omskriver jag mitt liv, väjar för de där orden. Jag har skaffat en harnesk.

Han: (försöker komma till tals)

Hon:  (avbryter) Du vet ingenting om mina svackor. Jag avskyr guld och skogslukt. Dina livsfarliga stigar, ravinerna ur vilka du räddade mig i sista stund, för att jag skulle stå i evig tacksamhetsskuld. Fy fan för evigheten.

Han: (med utsträckt hand) Min skogskvinna. Kom.

Hon. Jag surrar fast dej vid din egen skampåle, det är det jag gör.

Han: (ropar förtvivlat) Men det är mot lagen!

Hon: Jag är ingen hjälplös plastblomma. Jag är grym! Bara så du vet. (går)

 

24.06.2016 kl. 10:41

Allting är blånande

Mas de la Croix, Grasse:

Jag slår upp mitt fönster och där ligger dalen i efter-regnet-skimret, varmt sprayade olivträd, pinjer, cypresser och apelsinträd. Det doftar våta pinjekottar och rosmarin, oleanderns blommor hänger tunga. En förtvivlad tupp gal, hundar skäller och bilar tutar längs de slingriga vägarna. Här på olivterassen tillbringar jag några dagar i förnämt sällskap av slanka barnbarn som skjuter skarpt med vattenpistoler.  Vi som vuxit ut ur pistolåldern, höjer våra glas med det blekrosa, iskalla rosévinet och betraktar varje nyans i dalgången och bergen runt omkring. Allting är blånande och förväntansfullt som en akvarell. Den här tavlan har alltid sett ut på samma vis, bara inramningen varierar lite. Jag är avspänd och solid som ett terrakottafärgat tak lagt med provencalska enkupiga takpannor. C'est ca!

16.06.2016 kl. 17:08

Lycka

Så bär jag min lycka över åker och äng, nerför stupet och upp mot ljuset, molntussar och mygglarver, allting finns, jag tar mig själv och går med lyckan som är en skön överlevnad, genom skog, mot hav, längs vägar, vart som helst. Att styrkan alltid håller, att just innan stupet; bara ett lugnt kliv så är riktningen där. I veckan ordnar jag med rosor som böljar ur vaserna från festen, flickan med den vita mössan är nöjd, jag byter vatten och snittar stjälkar, det brusar i huvudet på ett skönt sätt, jag kan bli vild av ett sådant brus. Om nya vindar kan jag inget veta, varje prognos är i själva verket oviss. Det är det som är det bästa. Men min sjunde barnbok har precis kommit ut. Den handlar om en höglandsko som gör en viss luftfärd. Alla har vi gjort märkliga luftfärder och lyckats landa. Jag öppnar boken och läser. Så bär jag min lycka.
08.06.2016 kl. 22:48

Lagom till festen

Sjung om studenten, syrenklasar, fagertry och porslinsblomma, sjung för full hals om gränder med skuttande barn, skolavslutningar, sommaren runt hörnet, vattenbryn, maskrosängar, källvatten, sjung om mammorna som bakar och papporna som klipper gräs, eller sjung tvärtom, papporna som skuffar in rabarerberpajerna i ugnen och mammorna som sliter med tältet på backen, för säkerhetsskull, sjung och tralla, för ännu finns det tid. Och fast bilderna förändras, slutar matcha, målar jag nya landskap i vilka vi ingår, varenda en, oavsett katastroferna, jag viftar med penseln, kraftiga drag, målar så tårarna strittar, nu tammefan ska det levas, i en berså, ute på havet, varenda sekund, sjung. Först rabarberpaj och potatissallad, skål och dottern med vita mössan, dottern i trädgården, alla är här, sen när gräset är klippt, alla är här som en blommig mur full av kärlek, här kommer ingen ondska in, här festar vi som alltid, tunnor med vin och gapskratt, sjung och vråla. Så slår den blåa bergvallmon ut, lagom till festen.

02.06.2016 kl. 10:07

I siluett

Ur loggboken:

"Några sjömil väster om hemliga viken, kursen ut mot öppet hav, det hade mojnat, lugnet före stormen, gasten hade kastat loss, kaffet puttrade i pentryt, att serveras med mjukt knäckebröd i sittbrunnen, babord och styrbord, att sitta böjd över ett sjökort, att göra sig ett ärende fram och tillbaka längs relingen, luta sig mot masten och tänka klart, hålla sig i stagen, hålla ut på däcket. En liten slör från sydväst, hurra, upp med storseglet, hurra för tystnaden, knäckebrödet oätet, kaffet kallnar, kapellet är nyköpt, som en vit pastill, focken knarrar som aldrig förr, seglet pustar och skymmer solen, däcket är mjukt som flanell, där sitter gasten och pysslar med fendarna, rullar trossar och rep, öglor och spiraler, alltid redo, att se förrädaren i siluett, akter ut kallnar kaffet, föröver ligger havet, några utspridda kobbar som inte har en aning, stormvarning vrålar tärnan, båten går upp i vind och halar seglen, motorn brummar bestämt, kaffet i sjön. Det hade blåst upp, havet hade blivit grönt, en nyans att anteckna, matrosen hade fått insyn i navigeringen, som av misstag, och havet blev allt grönare. Sista anteckningen kommer från kölsvinet, det som hade blivit undangömt och illaluktande. Det som hade börjat läcka. Vad var det jag sa, skrek tärnan. Sen gick månen upp, men det gav matrosen fan i."

 

25.05.2016 kl. 09:03

Första maj

Fjärdarna är spegelblanka, båtfolket har vaknat, solen, himlen och gröna kullar, gula och röda hus, stränderna, klipporna, vågklucket, sköna vindar. Första maj i Dalsbruk. Jag ställer mig och ser ut över havet, mest ligger jag i soffan och hostar upp föremål ur lungorna. En heltidsgöra på andra veckan. Kaffekopp med näsan mot solen och vinden i håret, gör mycket, en kort stund bara, skärgården har sina lockelser och båten är startklar. Men just nu Elena Ferrante, Min fantasiska väninna, en underbar läsupplevelse, just en sådan jag längtat efter länge. Och ett duntäcke. 

01.05.2016 kl. 19:41

De konstigt klädda barnen

 

De har gått ut på natten, utstyrda i udda klädpaltor, månen skiner för det gör den alltid i barnböcker. Rund och gulorange balanserande på taket med ett vänligt leende och kanske med en sådan där glimt i månögat. Vi följer de konstigt klädda barnen på sin färd över gården. Barnen är små och rultiga, de håller varandra i handen, de rör sig som två uppvridna dockor utan fötter. De har gått här förr. Varje natt, står det på första sidan. Natten är här och de har gått ut. Deras ansikten lyser under schalar och mössor, lager på lager. Man kan aldrig veta hur kall natten är. Allting har de gjort själva; vaknat, klätt på sig och gått ut. Staden ligger tyst, det är vårvinter eller sen höst. En lämplig dos av ödslighet, några gatlyktor, skuggor som ser ut som roliga figurer. Allting kan betraktas uppifrån, kanske från takkanten där månen rullar av och an. Detta är inte en skrämmande berättelse, men barnen är rysligt små och husen är höga och undrande.

27.04.2016 kl. 12:15

I det snöfallet

Det snöade på motorvägen. Allt var prickigt och svartvitt, jag körde för att komma fram, det var angeläget för jag var febrig och halvdöd. Men att köra i det snöfallet just den dagen, med det soundtracket, i den sinnnesstämningen, blev en hänförande förmiddag. Jag ska säga som det är, insikter är inget att förakta. Att nu är det dags att släppa. Bara ta det som det är, här och nu, men också imorgon och sen och varför inte igår. Du förstår, det här inlägget handlar om relationer. Jag körde min bil, motorvägen var grå som bly och sikten prickig, musiken vrålade och jag tog mig genom tunnlarna med hackhosta och rinnande näsa. Men så övertygad och nästan frälst, hämtad ur en from, biblisk berättelse. Visst var jag rörd till tårar, för det var en viktig grej jag kommit på, med lite hjälp av snöflingor och Coldplays senaste album. Nu ska jag leva mitt liv utan ett visst mått av försiktighet. Jag gör som min far sa till mig en gång: "Följ ditt hjärta så blir det nog bra." 

26.04.2016 kl. 16:09

Man borde vara nöjd

Slungad tillbaka, till våren i sin linda, en stel vind, några frusna scillor i knopp. Solhud och sanden mellan tårna, den höga blåa himlen, bergen och havet som en avlägsen gårdag. Här och nu, en skön tröja, energi. Jag vecklar ut manuset i sin helhet, betraktar det och gör mina beslut. Sporadiska anteckningar som flutit fram sävligt och häftigt och inte alls. Det som komma skall, det som inte är, det som helar, förlöser kanske, eller sätter punkt. Ringen som aldrig slöts/sluts. Jag är ingen ålderstigen kvinna, men heller ingen ungdom fast sinnet kan vara barnsligt och uppsluppet, och det ena med det andra. Själva jaget har en trötthet, in i roten tveksam med det mesta. Har skrivit mig in i ett hörn. Jasminen överlevde min frånvaro, allting har blivit väl omskött. Och man borde vara nöjd. Jag vill ändå uppleva nånting större. Ett huvudlöst flyt. Men texten knorrar och klickar och jag har svårt att vara rättfram. Det som borde vara mitt varumärke är min svaghet. Så jag börjar från början och skriver om. Skriver mig ut. Kanske.

14.04.2016 kl. 10:45

Lite som sköldpaddan

Näst sista dagen i Puerto de Mogan:

Hamnen är vårt hem, vi har bekanta som vi hälsar på, vi slänger iväg fraser på spanska, italienska, franska, engelska. Vi lovar att återkomma, vi prutar och berömmer, bästa restaurangen i stan, bästa vinet, bästa fisken. Lite ljug pryder tal, höjer stämningen, att bara vara översvallande i största allmänhet. Skratta sig genom kvällspromenaderna, beställa ännu ett glas vin, dricka kaffe i skuggan av ett parasoll längst ut på piren. Betrakta mänskorna och havet. Atlanten den stora som gungade under och kring oss en hel måndag. Våra nyfunna vänner som i en blinkning kändes som våra bröder och bästisar, tog oss ut i sin segelbåt . Och bergen reste sig som jättar ur havet, vågorna röt och slog upp mot kusten, men havet var ändå omslutande och vänligt. Ett sakta guppande med prasslande segel. Och sen skymten av ett skölpaddshuvud. En av de där enorma hundraåringarna som lever i havet. Men några delfiner eller hajar syntes inte till. Man kan inte få allt. Istället tid att tänka eller låta bli. Lite som sköldpaddan, visa sig eller inte, ge fan i att vara till lags. Mitt liv just nu: kaffe i solen och några snäckor i en rad. Inget mer, inget mindre.

12.04.2016 kl. 13:36

Mest stirrar jag på havet

Dag fem i Puerto de Mogan.

Vi slingrade oss iväg genom dalgångar, raviner, över bergspass,  ner och upp, än havet, än månlandskap, gröna sluttningar, svarta stenväggar, blånande toppar, hisnande höga, urgröpta grottor, kaktusdalen, apelsinlunden, palmskogen, de mjuka sluttningarna, stränderna med bumlingar, stenar, sand, laguner, sjöar, storm och stiljte. Vi befinner oss på en kontinent som tar fem timmar att runda om man är snabb. Byarna med sockerbitshus, byar med karamellhus, byar i blått.  Alla jättehotell och trista turistghetton ignorerar vi och ser åt andra hållet. Vi är förmer, vi återvänder till de små anpassade gränderna, till båtvarvet under vår balkong, fiskrestaurangen och klippporna i havet. Jag skriver en stund varje dag, mest stirrar jag på havet. Det finns alltid nånting att komma underfund med. En vacker dag är man klokare.  Längst ut en segelbåt mot horisonten. 

10.04.2016 kl. 13:39


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

13.09, 12:28Bordsfläkten av Frida
09.08, 16:33Glad påsk av Live life
25.05, 14:59På sin bak av minna lindeb
10.05, 21:04Mitt liv av Nadja