Kolonnett

Det är en mycket lovande onsdag så jag återgår, utan omsvep, till kolonnerna.  De är bekanta och finns omnämnda mellan raderna, de fungerar som utgångspunkter för en berättelse. Jag kan inte räkna dem alla, de står uppradade i en passage i vilken jag kan röra mig framåt, liksom dröjande. Jag vet allt om fristående vertikala stöd som består av skaft, bas och pelarhuvud, även kallat kapitäl. Där byggnaden slutar tar skogen vid och tvärtom, alla stammar är medräknade. Stigarna löper kors och tvärs och jag går vart jag vill, uterum blir innerum med ett spjälverk som utgör ett randigt ljusintag tvärs över kolonnerna. Dem som jag har utforskat i dagar och nätter, den symboliska betydelsen, räfflorna som är tecknade ur minnet, flera skissblock av antika utformningar, joniska, doriska och korintiska detaljer. Jag betraktar skuggorna som faller snett, två stackars hundar i ljusgröna tröjor. I mitt lexikon står: En liten kolonn kallas kolonnett.  
27.03.2019 kl. 10:58

Kenguruvin

En fönsterplats är ibland det som behövs. Jag kliver ut ur min skrivgrotta, den som är innesluten i ett förlamande material.  Nu vid ett ljust fönster som vetter ut mot en rondell, bussar spårvagnar och bilar, mänskor som går hukande i kylan. Det är inte kallt men mänskor hukar sig ändå för kylan tränger in och gör dem otåliga. De skyndar framåt utan att flanera, de spanar in ett vindskydd, ett varmt café. Att frysa är det värsta, det vänjer man sig aldrig vid. Jag tittar på bilarna, spårvagnarna, bussarna och mänskors otåliga ansiktsuttryck. I caféet klättrar kastanjevin upp längs en vägg, det hörs flöjtmusik och röster som jag egentligen inte hör, sånt som inte stör mig hör jag sällan. Jag äter en varm banankaka och sörplar mitt kaffe. Att skriva är det lättaste utom när det är det svåraste. Mitt liv är inne i en obehindrad fas. Jag har döpt detta ställe till dagens kontor. Jag kan gå när jag vill och aldrig komma tilllbaka. Ännu stannar jag en stund, orden flyter fram under kastanjevinet. Det är en växt som hör till familjen vinväxter och kommer ursprungligen från Vietnam. Den växer kraftigt och får långa klättrande rankor. Kallas även kastenjeranka eller kenguruvin. 
12.03.2019 kl. 14:42

Man blir som tokig

Stolar och bord byter plats, mattor hänger på vädring, jag ställer narcisser i krukor på fönsterbrädet, öppnar fönster och ser på snön som sjunker, lyssnar på en ivrig bofink. Det doftar jord och smältvatten, våt sand. Lånehunden drar iväg med mig på hala gator, vi kan gå hur långt som helst, ända bort till havet, strandstigarna, över broar, längs fälten. Det finns mycket landsbygd i staden där vi bor. Jag vet att våren är på väg, vindriktningen är sådan. Ibland skiner solen och man blir som tokig. De ommöblerade rummen fylls med ett gult sken, narcissernas knoppar sväller och slår ut när som helst. På eftermiddagrna skriver jag rätt obehindrat. Jag skriver om barns skyddsfärg och kroppspråk, om att de är som små djur i en fors av oförklarliga händelser. Alltmedan solen vandrar omkring i vårt hem.
26.02.2019 kl. 11:10

I mitt laboratorium

Snön vräkte ner, snett upp ifrån och ner, en vit prickig gardin, ett tyst fall, inget kan vara mera ljudlöst, fönsterblecken fylldes sakta upp, stigarna, vägarna, mellanrummen mellan husen. Allting blev vitare och mjukare för varje timme, lyktstolparna hade roliga hattar som blev högre och roligare allteftersom. Hela denna vintermånad drack jag mycket kaffe. Det behövdes för att motverka tröttheten på min egen noggrannhet, allt som jag iakttog och lade på minnet, alla ord som jag inte lyckades uppfinna. Jag vandrade runt i mitt laboratorium, skrev etiketter, torkade damm, tittade på snön som föll. Det fanns gråa skuggor och blåa timmar som avlöste varandra, januarimånad var lång, som ett helt liv, lyckan hade kommit för att stanna oavsett hur det hade gått till. Kanske tröttheten var posttraumatisk, sådant kan man läsa om i olika tidskrifter. Kaffet smakade bäst på förmiddagarna. Till slut spände jag på skidorna och orienterade mig genom det vita och tysta till ett apotek för att fylla på vitaminförrådet, vinden blåste ner snö från taken, det var som att skriva en novell. Om allt detta ville jag berätta.
29.01.2019 kl. 10:31

Alla vita ark

Skrivandet är som en ballongfärd, med eller utan lustgas. Pappret är vitt som snö, skärmen en glimrande farkost, den glimrar på stället, på något sätt redo, en modern skulptur i ett rum fullt med ljus. Det finns många papper, staplade dokument med ord, jag avundas de orden, vem har skrivit dem? Kan sådana ord kopieras, smugglas in i nya filer? Jag tänker på blomknoppar, väntar på resultat  från laboratoriet, tänk om allt är kolesterolets fel. Ibland flyttar kontoret, tar sin skärm och går, alla vita ark, hela penalen, inte hörlurarna att förglömma. Anteckningarna flockas, varje marginal har mönster av slingor och blad, det doftar smält snö på ylletyg, våta skor och kardemumma, kaffet gör mig svimfärdig. Kontoret drar från café till café, in bland mänskor. 

21.01.2019 kl. 10:26

Tulpankonst

Hur jag än stretar kan jag inte förmå mig att släppa taget om gåtfullheten. Jag vet att öppenhet och vilda avslöjanden är dagens melodi. Men det uppstår ett motstånd, i vilken ända ska jag börja? Så jag sätter mig att stirra på tulpanbuketten mitt på bordet istället och om den vill jag avslöja nånting. Över huvudtaget funderar jag på hela bestyret med tulpaner, hur allt går till, och framför allt varför.

Att stirra på en tulpanbukett som befinner sig i sitt nästintressanta skede, det vill säga när stjälkarna har börjat orma sig neråt eller hit och dit, lite vågat börja öppna sig, blotta sitt innadöme, kan inspirera mig mycket eller i alla fall skänka mig någon slags sinnlig lycka i förbifarten.  Snacka om att avslöja allt, att öppna sig nästan, med långsamhetens olidliga tjusning. För att tulpanen som den ser ut i sin klassiska form, blomman som en avlång skål, ett vinglas utan fot, eller ett slutet vinglas utan fot, ska uppnå sitt intressantaste skede, fodras tålamod och kunskap.

För tulpanen vill nånting mer.  Så här går det alltså till:

Du kommer hem med ditt blompaket. Du har blivit tillsagd att snitta stjälkarna och sätta hela paketet i en bunke med vatten. Tulpanerna säljs lätt saftspända och med torra stjälkar. Du får göra hur du vill, men så här gör jag ( i samråd med tulpanerna så klart). Jag öppnar genast paketet, girigt. Jag har valt ut vasen, inte för hög eller låg, en som stöder men som också ger möjligheter till avancerade formationer. Vasen får ca 10 cm iskallt vatten. Sen skalar jag av alla andra blad utom det sista som ligger närmast blomman. Det är ju inte för bladen man köper en tulpanbukett. Eller? Bladen vissnar, torkar ofta längst ut och ger ett trist, rentav deprimerande intryck, knycker dessutom energi (så kallade energitjuvar) av den begynnande tulpanartisten. Så bort med bladen - en befrielse. Tulpanerna hänger och slänger nu lite i vasen, innan de karpar upp sig. Sen börjar vårt samarbete. Vattnet byts ut och stjälkarna snittas varannan dag. Tulpanerna står som stela soldater ett par, tre dagar. Sen släpper hämningarna, avslöjandena är på kommande. Jag ger dem en uppmuntrande nick nu och då, berömmer och hejar. Efter fem dagar börjar ormdansen, det slutna vinglaset öppnar sig. Jag väntar ivrigt. Byter vatten och snittar, lyckas få in ormarna tillbaka i vasen utan att våldföra mig på formationerna. Sen har det nästan gått en vecka. Jag fyller bara på vatten för avslöjandets stund har randats. Och nu händer det, vinglasen har blivit skålar, har blivit fat, har blivit blommor med sex kronblad. Samt innanför, kära vän, en ring av någon färg, gul eller vilken det nu råkar vara, och innanför den ringen, gåtfullheten själv, sex ståndare och pistillen i mitten. Vilken överraskning, även tulpaner har ett innanmäte. En sådan vardagslycka. Fram med pastellerna!

 

 

11.01.2019 kl. 09:34

I köket

Allt gick bra i det gröna huset, det doftade av god mat, amaryllisarna höll just på att slå ut, varje dag brann levande ljus på matbordet, en samlingsplats och arbetshörna, allt hände fortsättningsvis i köket. Jag bodde ännu kvar i allra högsta grad, gick från rum till rum med saker i händerna, mina dagliga promenader med en bok i hörlurarna, många timmar av text som flöt in via en utvald röst. Ibland läste jag mina egna texter högt för mig själv. Ibland skrev jag, det kunde ske oförhappandes som av misstag, i förbifarten eller när jag gick i det lilla skogspartiet invid motorvägen. Orden kunde falla rätt och göra mig ivrig så till den milda grad att jag skyndade hem för att teckna ner dem, flera sidor. Men dörren till arbetsrummet var svår att få upp, det var nånting med handtaget. En vacker dag, kanske nästa år  skulle det smörjas och tämjas, få gjort liksom, undersöka mekanismen, det var tanken. Under tiden gick dansen i köket medan pastavattnet kokade, snön låg vit på taken och ljusen brann ner. Det gröna huset putade av förnöjsamhet och jag bodde ännu kvar i allra högsta grad.
21.12.2018 kl. 09:11

En sådan dag

Havet bestod av de största vågorna, de kastade sig in i hamnarna vid kusten men i karamellstaden nådde inte vinden in, den gick vilse i labyrinterna. Husen stod tätt och tidvis nymålade, en stadsdel med en ständig doft av linoljefärg, nyanser från en speciell färgkarta från början av 1900-talet. Jag tittade ut och begrundade allt jag såg, sista fredagen i november. Det fanns inte så mycket att se på men jag stod ändå i fönstret en god stund för det var just en sådan dag. Det låg lite snö på taken, träd och buskar slog mot varandra, den gamla vindflöjeln gav ifrån sig ett gnisslande ljud. En gammal man stretade fram med två kassar utsträcka från kroppen, en slags balansgång. En kvinna i päls rastade sin pyttelilla hund, en vit tofs i vinddraget. Det var inga särskilda tankar som drabbade mig, förmiddagen blev till eftermiddag i ett skönt förlopp, jag hade inga planer på att åstadkomma ett underverk. Huset och jag hade ett samförstånd, jag vred upp den gamla väggklockan och bryggde mig en kopp kaffe.  På något sätt var jag hemskt lycklig.
30.11.2018 kl. 12:51

Stackars kulturprofiler

Den stora kulturprofilen, vistas i slott och rör sig på de stora arenorna, omfamnar prinsessor och litteraturpristagare, har den rätta blicken och de målmedvetna händerna, har sitt anseende, den finfördelade makten, en tratt av diamant genom vilken var och en av vikt ska silas ner, var och en av kött och kvinnligt blod, framför allt köttet. Den stora kulturprofilen täljer guld, täljer och täljer tills guldet blir till stenflisor och leken är slut och ändå förnekar kulturprofilen allt. Den stora kulturprofilen har aldrig gjort ett enda misstag.

Den lilla kulturprofilen har samma händer och blick som sin storebror, han har också ett visst anseende och makt för till exempel i en landsortskommun finns det inte så många att välja emellan. Och en kulturprofil, liten eller stor har alltid en inre och yttre övertygelse, ett sätt att greppa projekt, greppa kvinnor om midjan med de där händerna, bara en nuddning, bara ett meddelande så ordnar sig allting. Greppet är ändå så fast att det även innehåller en tyst överenskommelse. Ge och få är kulturprofilernas motto. När den lilla kulturprofilen åker fast för sitt tarvliga beteende, blånekar han.

En kulturprofil känner ingen skam, den som går på torra land och tillhör någon annan, den är inte igenkännbar. Kulturprofilen har enligt sig själv hög moral, han kan se ut över folket och skilja agnarna från vetet, de vackra från de fula, de som har snygga rumpor och de som borde skjutas. I kvinnohavet träffar alltid kulturprofilen rätt utom när han trampar i klaveret. Han är ändå upphöjd och tolererar inga motgångar. Även den lilla kulturprofilen täljer tills flisorna strittar. Han tycker att den stora kulturprofilen har gått för långt, han läser om honom i tidningen och skakar på huvudet. Allt medan han ruvar han på hämnd sedan han blivit utestängd från sina uppdrag.

Den stora kulturprofilen skakar galler och bryr sig katten i frivilliga brandkårens sommarteater som aldrig blev av. Enligt kulturprofilen är det orättvist och grundlöst att inte få glida runt på arenorna som förr med fingret instucket under någons kjol. Och den lilla kulturprofilen surar fortfarande i denna dag.

06.11.2018 kl. 13:49

Min far

Jag drömmer om min far, han blåser omkring i de södra stadsdelarna. Det är inte där han vill bo, men det är där han blåser omkring. I något skede börjar det bli dags att fånga in honom. Havet är ett grått djur, stränderna höjer och sänker sig, vinden har bestämt ökat, det är just en sådan dag. Innan skymningen tar jag mig samman, allt måste ske mycket diskret och med minsta möjliga dramatik. Jag styr upp honom i vind och revar med osynliga trådar. Det är den enda åtgärd jag känner till. Det finns en viss envishet i hans flaxande, kanske är han missnöjd med adressen eller vindens hastighet. Man skulle ha kunnat skicka in en reklamation till särskilda instanser, men min far gillar inte blanketter. Han ropar nånting ur sitt luftrum, hans hals är bar och lyser som en vit krage. Kanske det inte alls är min far utan helt någon annan, det är fullt möjligt att jag har misstagit mig. 

 

30.10.2018 kl. 10:44

En organisk skyttegrav

Jag formar och formar om, skriver om en organisk skyttegrav. Men jag reglar inte mitt hus eller hyr en vakthund. Det här är inte ett minfält, utan edens lustgård med höstanemoner och de sista luktärterna, min trappa är ett ställe att vistas på obehindrat. Mellan taken och de stora lönnarna finns stjärnhimlen och ibland en måne med sitt skarpaste sken. Vem som än smyger runt om nätterna blir upptäckt. Det finns flytande palats och opublicerade diktsamlingar, barnbarn med tindrande ögon. Lyckan är rödkindad och välkommen, den ägnar jag mig åt.

24.10.2018 kl. 10:26

Genom stan

Löven får göra hur de vill, singla vackert och filmatiskt ett och ett eller alla på en gång medan stormen rasar. Jag tar hand om dem, krattar och skrattar. Det är det jag gör medan klorofyllet är på rymmen tillbaka in i stammar och grenar. Tänder ljus och väntar på skymningen, väntar på morgonen,  varje timme är som ett liv av händelser. Hösten klär karamellstaden, gränder och gator, portar och verandor. Min egen port låter vänta på sig, på nåntig gott väntar man aldrig för länge. Kaffet är ett slags livselixir efter nattliga hostattacker. Att hosta och skratta samtidigt är en våghalsig kombination. Mitt hus är en kärleksborg, kom alla in, soppan står på spisen. Att sätta skrattet i halsen kommer inte på fråga, hur skulle det gå till egentligen? Det mesta är underförstått, cirklarna sluter sig en efter en. Jag går med mitt manus genom stan, mänskorna är vackra, de klär sig i granna kläder, slänger med sina halsdukar. Alltig sker här och nu.
09.10.2018 kl. 10:47

Ett ställe att fnissa på

Det finns berättelser om min far. Jag lyssnar gärna på dem. På senaste tid har det varit mycket skratt, sådant som får mig att kikna när jag går eller springer eller sitter i spårvagnen. Från karamellstaden tar jag mig behändigt in till centrum. Jag ställer mig på hållplatsen under lindarna. Ett ställe att fnissa på. Min far var en rolig man. Nu är han försvunnen, men en gång i tiden var han skämtsam. Det vill jag minnas. Jag färdas vidare in mot stan och sen återvänder jag. Det är snart höst, jag har tagit mina älskade kängor i bruk, de som förde mig upp till Machu Picchus topp för snart ett år sedan. Jag sprätter med benen och andas in syret som kom med regnet. Idag är det soligt och gatorna glänser där jag skuttar fram. Jag kan iaktta transparenta klot som höjer och sänker sig, mängder av ord som lösgör sig, berättelser. Mycket mer och inget mindre.
13.09.2018 kl. 10:49

Små explosioner

Jag bor i en karamellstad, alla husen putar och blänker, äpplena är präktiga och dunsar till marken. Det är ingen myt att frukter faller långsamt som om de ångrade sig i samma sekund som greppet släppte.  Marken blir ett oregelbundet mönster av självlysande klot, det doftar ruttet och sött. Invånarna i denna stadsdel ställer fram korgar med fallfrukt utanför sina grindar. Med en hälsning om att förbipasseranden ska förbarma sig över skörden. Ibland snubblar man över dessa korgar och lådor när man kommer springande med musik i hörlurarna. Överallt skänkes plommon och äpplen bort. Mitt krikonträd dog i vintras, det var ett beslut det hade tagit utan min inrådan. Det var synd, men livet går vidare. Jag har en veranda som jag kan dricka kaffe och utfodra barnbarn på. Ännu är det sommar och det hörs prat och skratt från trädgårdarna. Det har börjat grönska igen sen regnet gjorde sitt, dammet har lagt sig och en skön återhämtning är på väg. När jag är rikigt lycklig tvättar jag lakan och hänger ut på tork. Alltmedan jag skriver, överallt hörs små explosioner, någon form av energi som har frigjorts.
29.08.2018 kl. 11:57

Bordsfläkten

När min mor dog lämnade hon efter sig en bordsfläkt av märket Honeywell. Det var värmebölja i julimånad och fläkten snurrade dag som natt. På hemmet där hon bodde var fönstren svåröppnade, endast små gallerförsedda sidoventiler kunde man ha på glänt.  Mor hade ett stort behov av frisk luft. Hon vädrade ofta, doften av god mat, lavendelpåsar, eight hour cream och mäntysuopa trollade bort röklukten av gauloises cigaretterna på ett oförklarligt sätt. Oavsett sjukdom muttrade hon över de stängda fönstren, behovet av frisk luft kvarstod, hon slet och rev i sidoventilerna och hötte med sin käpp. Men sen kom Honeywell in i hennes liv och hon låg på sin divan med slutna ögon och ett saligt leende på läpparna.

Värmebölja, bordsfläkten snurrar på, den rör sig i en halvcirkel fram och tillbaka och blåser skön sval luft i mitt ansikte. Jag tänker på min mor och somnar utan åthävor.

 

31.07.2018 kl. 13:33


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

01.03, 23:54Man blir som tokig av IdalottaSyssa
13.09, 12:28Bordsfläkten av Frida
09.08, 16:33Glad påsk av Live life
25.05, 14:59På sin bak av minna lindeb