Kenguruvin

En fönsterplats är ibland det som behövs. Jag kliver ut ur min skrivgrotta, den som är innesluten i ett förlamande material.  Nu vid ett ljust fönster som vetter ut mot en rondell, bussar spårvagnar och bilar, mänskor som går hukande i kylan. Det är inte kallt men mänskor hukar sig ändå för kylan tränger in och gör dem otåliga. De skyndar framåt utan att flanera, de spanar in ett vindskydd, ett varmt café. Att frysa är det värsta, det vänjer man sig aldrig vid. Jag tittar på bilarna, spårvagnarna, bussarna och mänskors otåliga ansiktsuttryck. I caféet klättrar kastanjevin upp längs en vägg, det hörs flöjtmusik och röster som jag egentligen inte hör, sånt som inte stör mig hör jag sällan. Jag äter en varm banankaka och sörplar mitt kaffe. Att skriva är det lättaste utom när det är det svåraste. Mitt liv är inne i en obehindrad fas. Jag har döpt detta ställe till dagens kontor. Jag kan gå när jag vill och aldrig komma tilllbaka. Ännu stannar jag en stund, orden flyter fram under kastanjevinet. Det är en växt som hör till familjen vinväxter och kommer ursprungligen från Vietnam. Den växer kraftigt och får långa klättrande rankor. Kallas även kastenjeranka eller kenguruvin. 
12.03.2019 kl. 14:42

Man blir som tokig

Stolar och bord byter plats, mattor hänger på vädring, jag ställer narcisser i krukor på fönsterbrädet, öppnar fönster och ser på snön som sjunker, lyssnar på en ivrig bofink. Det doftar jord och smältvatten, våt sand. Lånehunden drar iväg med mig på hala gator, vi kan gå hur långt som helst, ända bort till havet, strandstigarna, över broar, längs fälten. Det finns mycket landsbygd i staden där vi bor. Jag vet att våren är på väg, vindriktningen är sådan. Ibland skiner solen och man blir som tokig. De ommöblerade rummen fylls med ett gult sken, narcissernas knoppar sväller och slår ut när som helst. På eftermiddagrna skriver jag rätt obehindrat. Jag skriver om barns skyddsfärg och kroppspråk, om att de är som små djur i en fors av oförklarliga händelser. Alltmedan solen vandrar omkring i vårt hem.
26.02.2019 kl. 11:10

Alla vita ark

Skrivandet är som en ballongfärd, med eller utan lustgas. Pappret är vitt som snö, skärmen en glimrande farkost, den glimrar på stället, på något sätt redo, en modern skulptur i ett rum fullt med ljus. Det finns många papper, staplade dokument med ord, jag avundas de orden, vem har skrivit dem? Kan sådana ord kopieras, smugglas in i nya filer? Jag tänker på blomknoppar, väntar på resultat  från laboratoriet, tänk om allt är kolesterolets fel. Ibland flyttar kontoret, tar sin skärm och går, alla vita ark, hela penalen, inte hörlurarna att förglömma. Anteckningarna flockas, varje marginal har mönster av slingor och blad, det doftar smält snö på ylletyg, våta skor och kardemumma, kaffet gör mig svimfärdig. Kontoret drar från café till café, in bland mänskor. 

21.01.2019 kl. 10:26

I köket

Allt gick bra i det gröna huset, det doftade av god mat, amaryllisarna höll just på att slå ut, varje dag brann levande ljus på matbordet, en samlingsplats och arbetshörna, allt hände fortsättningsvis i köket. Jag bodde ännu kvar i allra högsta grad, gick från rum till rum med saker i händerna, mina dagliga promenader med en bok i hörlurarna, många timmar av text som flöt in via en utvald röst. Ibland läste jag mina egna texter högt för mig själv. Ibland skrev jag, det kunde ske oförhappandes som av misstag, i förbifarten eller när jag gick i det lilla skogspartiet invid motorvägen. Orden kunde falla rätt och göra mig ivrig så till den milda grad att jag skyndade hem för att teckna ner dem, flera sidor. Men dörren till arbetsrummet var svår att få upp, det var nånting med handtaget. En vacker dag, kanske nästa år  skulle det smörjas och tämjas, få gjort liksom, undersöka mekanismen, det var tanken. Under tiden gick dansen i köket medan pastavattnet kokade, snön låg vit på taken och ljusen brann ner. Det gröna huset putade av förnöjsamhet och jag bodde ännu kvar i allra högsta grad.
21.12.2018 kl. 09:11

Stackars kulturprofiler

Den stora kulturprofilen, vistas i slott och rör sig på de stora arenorna, omfamnar prinsessor och litteraturpristagare, har den rätta blicken och de målmedvetna händerna, har sitt anseende, den finfördelade makten, en tratt av diamant genom vilken var och en av vikt ska silas ner, var och en av kött och kvinnligt blod, framför allt köttet. Den stora kulturprofilen täljer guld, täljer och täljer tills guldet blir till stenflisor och leken är slut och ändå förnekar kulturprofilen allt. Den stora kulturprofilen har aldrig gjort ett enda misstag.

Den lilla kulturprofilen har samma händer och blick som sin storebror, han har också ett visst anseende och makt för till exempel i en landsortskommun finns det inte så många att välja emellan. Och en kulturprofil, liten eller stor har alltid en inre och yttre övertygelse, ett sätt att greppa projekt, greppa kvinnor om midjan med de där händerna, bara en nuddning, bara ett meddelande så ordnar sig allting. Greppet är ändå så fast att det även innehåller en tyst överenskommelse. Ge och få är kulturprofilernas motto. När den lilla kulturprofilen åker fast för sitt tarvliga beteende, blånekar han.

En kulturprofil känner ingen skam, den som går på torra land och tillhör någon annan, den är inte igenkännbar. Kulturprofilen har enligt sig själv hög moral, han kan se ut över folket och skilja agnarna från vetet, de vackra från de fula, de som har snygga rumpor och de som borde skjutas. I kvinnohavet träffar alltid kulturprofilen rätt utom när han trampar i klaveret. Han är ändå upphöjd och tolererar inga motgångar. Även den lilla kulturprofilen täljer tills flisorna strittar. Han tycker att den stora kulturprofilen har gått för långt, han läser om honom i tidningen och skakar på huvudet. Allt medan han ruvar han på hämnd sedan han blivit utestängd från sina uppdrag.

Den stora kulturprofilen skakar galler och bryr sig katten i frivilliga brandkårens sommarteater som aldrig blev av. Enligt kulturprofilen är det orättvist och grundlöst att inte få glida runt på arenorna som förr med fingret instucket under någons kjol. Och den lilla kulturprofilen surar fortfarande i denna dag.

06.11.2018 kl. 13:49

En organisk skyttegrav

Jag formar och formar om, skriver om en organisk skyttegrav. Men jag reglar inte mitt hus eller hyr en vakthund. Det här är inte ett minfält, utan edens lustgård med höstanemoner och de sista luktärterna, min trappa är ett ställe att vistas på obehindrat. Mellan taken och de stora lönnarna finns stjärnhimlen och ibland en måne med sitt skarpaste sken. Vem som än smyger runt om nätterna blir upptäckt. Det finns flytande palats och opublicerade diktsamlingar, barnbarn med tindrande ögon. Lyckan är rödkindad och välkommen, den ägnar jag mig åt.

24.10.2018 kl. 10:26

Genom stan

Löven får göra hur de vill, singla vackert och filmatiskt ett och ett eller alla på en gång medan stormen rasar. Jag tar hand om dem, krattar och skrattar. Det är det jag gör medan klorofyllet är på rymmen tillbaka in i stammar och grenar. Tänder ljus och väntar på skymningen, väntar på morgonen,  varje timme är som ett liv av händelser. Hösten klär karamellstaden, gränder och gator, portar och verandor. Min egen port låter vänta på sig, på nåntig gott väntar man aldrig för länge. Kaffet är ett slags livselixir efter nattliga hostattacker. Att hosta och skratta samtidigt är en våghalsig kombination. Mitt hus är en kärleksborg, kom alla in, soppan står på spisen. Att sätta skrattet i halsen kommer inte på fråga, hur skulle det gå till egentligen? Det mesta är underförstått, cirklarna sluter sig en efter en. Jag går med mitt manus genom stan, mänskorna är vackra, de klär sig i granna kläder, slänger med sina halsdukar. Alltig sker här och nu.
09.10.2018 kl. 10:47

Ett ställe att fnissa på

Det finns berättelser om min far. Jag lyssnar gärna på dem. På senaste tid har det varit mycket skratt, sådant som får mig att kikna när jag går eller springer eller sitter i spårvagnen. Från karamellstaden tar jag mig behändigt in till centrum. Jag ställer mig på hållplatsen under lindarna. Ett ställe att fnissa på. Min far var en rolig man. Nu är han försvunnen, men en gång i tiden var han skämtsam. Det vill jag minnas. Jag färdas vidare in mot stan och sen återvänder jag. Det är snart höst, jag har tagit mina älskade kängor i bruk, de som förde mig upp till Machu Picchus topp för snart ett år sedan. Jag sprätter med benen och andas in syret som kom med regnet. Idag är det soligt och gatorna glänser där jag skuttar fram. Jag kan iaktta transparenta klot som höjer och sänker sig, mängder av ord som lösgör sig, berättelser. Mycket mer och inget mindre.
13.09.2018 kl. 10:49

Bordsfläkten

När min mor dog lämnade hon efter sig en bordsfläkt av märket Honeywell. Det var värmebölja i julimånad och fläkten snurrade dag som natt. På hemmet där hon bodde var fönstren svåröppnade, endast små gallerförsedda sidoventiler kunde man ha på glänt.  Mor hade ett stort behov av frisk luft. Hon vädrade ofta, doften av god mat, lavendelpåsar, eight hour cream och mäntysuopa trollade bort röklukten av gauloises cigaretterna på ett oförklarligt sätt. Oavsett sjukdom muttrade hon över de stängda fönstren, behovet av frisk luft kvarstod, hon slet och rev i sidoventilerna och hötte med sin käpp. Men sen kom Honeywell in i hennes liv och hon låg på sin divan med slutna ögon och ett saligt leende på läpparna.

Värmebölja, bordsfläkten snurrar på, den rör sig i en halvcirkel fram och tillbaka och blåser skön sval luft i mitt ansikte. Jag tänker på min mor och somnar utan åthävor.

 

31.07.2018 kl. 13:33

Draken

Blånande berg och en grönskande dal, havet längst bort, pain au chocolat och en balja med kaffe, hettan ligger där ute, med doften av lavendel och pinjebarr, fönsterdörrarna på vid gavel och in kommer vinden som en vän. Jag skriver. Många dagar av sus och dus, att landa från allt annat, smälta och begrunda, andas landskap och berusa sig, skuffa det åt sidan som börjat bränna, det otäckaste, inte förtränga, bara förhala, samlar mig inför sprången och näven i bordet, den ska drämmas så stickorna yr, vilket skönt slag det ska bli sen jag bidat min tid och valt mina ord. Men först suset och duset, vinet och kärleken till barn och barnbarn, havet och bergen och kaffet som kallnar och förskönar. Styrkan är ett djur som kan gömma sig, slinka i väg bland åligganden och märkliga möten, allt som hängt i luften, spindelväv med helvetesränder som inte går ur, hej alla stora och små kvinnor, döttrar och systrar, kraften är som tidvatten, den kommer igen, vi måste sjunga ut, det ligger i tidens anda, draken harklar sig och vill vråla. Att vara en drake på en olivterass, är det bästa, jag solar min svans och blickar ut över dalen. Rosévinet är pärlande och osynligt rosa i ett vackert handblåst glas.
27.06.2018 kl. 11:43

Åldring sökes

Jag skrev på nätet: "åldring sökes att vårda och älska", sedan jag spikat upp plakat längs vägarna, dekorerat skogens träd och fäst lappar med samma förfrågan i butiker och allmänna konstmuseer. Mina armar har legat i kors länge nog, inte av sysslolöshet eller tristess, utan i brist på far. Det borde höra till vars och ens rättigheter att se till en gamling nu och då, dricka ett glas vin, tala minnen, klippa tånaglar och vara någon sorts glädjekälla, vara den som kommer som en fläkt från livet som pågår i bruset och suset, direkt in från gatan som flödar av sol eller ösregn, kommer med favoritbakelserna i en ask från stadens förnämsta konditori, utvalda med största tvärsäkerhet, alltid samma sort för far vill inte frångå sina rutiner, han vet vad han vill. Aldrig att jag skulle vilja göra honom besviken. Jag kan säga, var nu inte så purken, se vad jag har i asken, nu ska vi ha det trevligt, jag kan sitta här hela dagen. Hans vita hår ligger som en vacker lockig krans i nacken, han är en riktig snygging, med glimten i ögat, han berättar om när han var ung, om alla brev han skrev till mor, hon som förjordades allt för tidigt, frid vare över hennes minne, konstaterar vi och tar ett glas portvin, fast läkaren har förbjudit, vi struntar i förbuden och dricker så mycket portvin vi vill. Hela dagen glittrar havet som vi kan se om vi sträcker på oss. Jag håller hans hand och fixar hans naglar, hellre händerna än fötterna, men visst går fötterna också an, herregud det är ju fars fötter. Sen somnar han med sina vita lockar i favoritstolen, somnar med munnen öppen. Jag lägger en filt över honom och diskar våra glas för att vi inte ska åka fast. Sen skriver jag en lapp på bordet: vi ses på torsdag, glöm inte dina piller. Och jag återvänder till bruset och suset, med en lyckokänsla, den mest normala, den mest tillåtna, den som finns i mitt blodsystem, mina gener, mina ådror där blodet rusar fram, mina steg är lätta, jag tänker på min far.

Men fars dörr är och förblir  stängd och reglad, han är inte tillänglig, han svarar inte på mina behov, han vill inte bli älskad. Jag söker vidare, kanske jag får svar, någon åldring som gillar en viss sorts bakelser.

10.06.2018 kl. 11:25

På sin bak

Allt medan man skriver vid sitt bord, scrollar och bläddrar, tar sats för slutscenerna, varje dag en stund, allt medan detta, vill man ge en bit hit och dit, barnbarnen, barnen, syskon, hus, båtar, hav, trädgårdarna, kroppen som ränner gata upp och ner med svetten sprutande, att detta också blivit nånting att ägna sig åt, träna inför lopp, lyssna på poddar, tömma gamla hus, sortera skisser, foton, sängar, stolar, bära ut, bära in, bakluckan full, bakluckan tom, vattna sina rabatter, läsa varje kväll med vidöppna ögon, sluka sidor, sluka ord, sova, vakna, springa, skriva för det är bestämt, man måste bara ta sig samman och få gjort, sådan var min mormorsmor, knappt att man hinner med glitterhavet, det är för vackert, fodrar tid, nu hinner jag inte, först skriva men det är det svåraste fast berättelsen skrivit sig själv, tagit mig dit jag aldrig vågat, tre scener kvar, men innan det ska den gamla hunden får göra sin avslutande resa just nu mitt i det hela, men också det måste man klara och sen sätta sig ner på sin bak vid skrivbordet i det svala rummet ut mot gränden, som gjort för förmiddagsstunder, felet är bara det att förmiddagsstunder är så korta. Och mjölken till kaffet är slut.
25.05.2018 kl. 11:09

Ordnat kaos

Svårt, näst intill omöjligt att samla in flocken av vilsna tankegångar, läxan som blivit ogjord, ropa sig hes och styra in hela sig i ett fokus, att nu måste det ske, näst intill omöjligt. För dagen är ju lång och snart kommer stunden men inte ännu. Förmiddagen är som en vidsträckt räcka av möjligheter, knappt att tolvslaget är synligt, där i fjärran, jag skuggar ögonen och tjafsar vidare för ännu hinner jag. Mellan klockan åtta och tolv går jag runt i min trädgård, ett evigt stirrande på varje perenn som artar sig, grubblar över någon ros som inte övervintrat, varför? Och ett helt krikonträd ser stendött ut, det får bli ett klängstöd för piprankan, hittar jag på. Går runt och är nöjd intill bristningsgränsen över den lilla gräsmattan, den lilla plätten som förvildat sig, hur jag låter det ske, revsuga och förgätmigej, maskros, några borttappade tulpaner, narcisser, ormöga, gemsrot, pärlhyacinter, utblommad scilla i miljontal och till och med lommegräset som ett rart inslag, allt huller om buller, låt dem hålla på till synes utan kontroll. För sen när jag gjort läxan och det är kväll med häggdoft intill storkning plus näktergalen, då får även trädgården veta hut, jag drar upp gränser och får ett ordnat kaos. Som mitt liv. Ett ordnat lyckligt kaos. Läxan fodrar kaffe på verandan dit jag flyttat. Gatorna har spolats rena just dagen till ära jag tänker att allt kommer att bli så bra, så bra.

17.05.2018 kl. 10:51

Mitt liv

Jag skrev, drack kallt kaffe, slafsade i mig pastakuddar stående med svamp eller spenat för att variera, dessa förgrömmade luncher som alltid avbryter allt, hungern som ett djur i anfallsställning, en sån som stör, stör ej, mest stör jag mig själv, den mest störande, det kalla kaffet och sidorna som sakta fylls ut. Jag har en karta att rita färdigt, det finns områden jag inte känner till, vet inte hur allting slutar, för slutet närmar sig, det är ofattbart, det kalla kaffet smakar gudomligt, det förskönar och ger mig lust, ännu några dagar, kanske någon vecka. Punkt. Jag gillar långa meningar, långa promenader, ett långt liv, fast jag vill fatta mig kort, skriva den kortaste romanen. Ett sådant hemskt ord, romanen. Artikel låter bättre, eller manus, eller pjäs eller förord. Medan jag slafsar i mig min lunch utan njutning tänker jag på om slutet är början, eller tvärtom. Innan trädgården börjar förföra mig, störtar jag tillbaka till min plats från vilken jag har utsikt över romanen som är skriven i guld, det är bara ett test, var inte oroliga. Jag lyssnar på Chopin, Lars Danielsson eller Iiro Rantala, soundtracket till scenerna. Bara några stänk som jag stänker omkring mig i ett halvt års tid, innan det tog det hundra år. Jag är helt lugn, min kropp ber för sitt liv att slippa löprundorna, men jag är envis och grym. Idag har jag skrivit en hel sida. 
07.05.2018 kl. 14:33

Forma vårmunnen till en strut

Det finns rum där jag kan tänka, de består av klorofyll och jord, fladdrande skuggor, där finns tak och golv, men inga väggar, många fönster, flera ingångar, det ena rummet leder till det andra. Att tänka är att skriva, det går lätt, mulljorden innehåller organisk substans, jag har en fröbank, färdiga gångar för maskar, hela tiden är jag i rörelse för att inte tappa ett enda ord. Jag glömmer lätt vad jag gjorde förra året eller förra veckan, dessa gröna rum påminner mig, textsjok blommar upp på oväntade ställen, flera kapitel utströdda. Den här årstiden kan överraska mig om den vill, forma vårmunnen till en strut och blåsa föhnvindar hitåt, här saknas kommatecken, förord, efterord, kraftord, synonym för smältvatten.
25.03.2018 kl. 09:48


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

01.03, 23:54Man blir som tokig av IdalottaSyssa
13.09, 12:28Bordsfläkten av Frida
09.08, 16:33Glad påsk av Live life
25.05, 14:59På sin bak av minna lindeb