Ordnat kaos

Svårt, näst intill omöjligt att samla in flocken av vilsna tankegångar, läxan som blivit ogjord, ropa sig hes och styra in hela sig i ett fokus, att nu måste det ske, näst intill omöjligt. För dagen är ju lång och snart kommer stunden men inte ännu. Förmiddagen är som en vidsträckt räcka av möjligheter, knappt att tolvslaget är synligt, där i fjärran, jag skuggar ögonen och tjafsar vidare för ännu hinner jag. Mellan klockan åtta och tolv går jag runt i min trädgård, ett evigt stirrande på varje perenn som artar sig, grubblar över någon ros som inte övervintrat, varför? Och ett helt krikonträd ser stendött ut, det får bli ett klängstöd för piprankan, hittar jag på. Går runt och är nöjd intill bristningsgränsen över den lilla gräsmattan, den lilla plätten som förvildat sig, hur jag låter det ske, revsuga och förgätmigej, maskros, några borttappade tulpaner, narcisser, ormöga, gemsrot, pärlhyacinter, utblommad scilla i miljontal och till och med lommegräset som ett rart inslag, allt huller om buller, låt dem hålla på till synes utan kontroll. För sen när jag gjort läxan och det är kväll med häggdoft intill storkning plus näktergalen, då får även trädgården veta hut, jag drar upp gränser och får ett ordnat kaos. Som mitt liv. Ett ordnat lyckligt kaos. Läxan fodrar kaffe på verandan dit jag flyttat. Gatorna har spolats rena just dagen till ära jag tänker att allt kommer att bli så bra, så bra.

Publicerad 17.05.2018 kl. 10:51

Mitt liv

Jag skrev, drack kallt kaffe, slafsade i mig pastakuddar stående med svamp eller spenat för att variera, dessa förgrömmade luncher som alltid avbryter allt, hungern som ett djur i anfallsställning, en sån som stör, stör ej, mest stör jag mig själv, den mest störande, det kalla kaffet och sidorna som sakta fylls ut. Jag har en karta att rita färdigt, det finns områden jag inte känner till, vet inte hur allting slutar, för slutet närmar sig, det är ofattbart, det kalla kaffet smakar gudomligt, det förskönar och ger mig lust, ännu några dagar, kanske någon vecka. Punkt. Jag gillar långa meningar, långa promenader, ett långt liv, fast jag vill fatta mig kort, skriva den kortaste romanen. Ett sådant hemskt ord, romanen. Artikel låter bättre, eller manus, eller pjäs eller förord. Medan jag slafsar i mig min lunch utan njutning tänker jag på om slutet är början, eller tvärtom. Innan trädgården börjar förföra mig, störtar jag tillbaka till min plats från vilken jag har utsikt över romanen som är skriven i guld, det är bara ett test, var inte oroliga. Jag lyssnar på Chopin, Lars Danielsson eller Iiro Rantala, soundtracket till scenerna. Bara några stänk som jag stänker omkring mig i ett halvt års tid, innan det tog det hundra år. Jag är helt lugn, min kropp ber för sitt liv att slippa löprundorna, men jag är envis och grym. Idag har jag skrivit en hel sida. 
Publicerad 07.05.2018 kl. 14:33

Forma vårmunnen till en strut

Det finns rum där jag kan tänka, de består av klorofyll och jord, fladdrande skuggor, där finns tak och golv, men inga väggar, många fönster, flera ingångar, det ena rummet leder till det andra. Att tänka är att skriva, det går lätt, mulljorden innehåller organisk substans, jag har en fröbank, färdiga gångar för maskar, hela tiden är jag i rörelse för att inte tappa ett enda ord. Jag glömmer lätt vad jag gjorde förra året eller förra veckan, dessa gröna rum påminner mig, textsjok blommar upp på oväntade ställen, flera kapitel utströdda. Den här årstiden kan överraska mig om den vill, forma vårmunnen till en strut och blåsa föhnvindar hitåt, här saknas kommatecken, förord, efterord, kraftord, synonym för smältvatten.
Publicerad 25.03.2018 kl. 09:48

Gissa den som kan

Det är lämpligt med snöras från taket, droppljud och vattenpölar, jag behöver denna blötsnö, som på beställning, det är bara att skriva rakt av, klippa in regnet, ett osynligt stril rinner in mellan raderna, sidorna blir uppblötta, svårlästa, det dryper och skvätter. Jag vill inte skoja bort allvaret, det är lätt hänt att hela scenen är ett svepskäl, en slags gåta, sätt igång och gissa den som kan. Idag ska jag skriva om döden. Tisdagar är sällan lika bra som måndagar, men det får duga, väderleken är som sagt på min sida. Jag får inte göra nånting roligt, inte plantera om pelargonerna eller teckna, när jag går ut ur detta rum är jag en förrädare, nån som försöker smita undan. Att skriva är det svåraste, i sanningens namn rentav plågsamt.
Publicerad 13.03.2018 kl. 09:10

Sniglars favoritdryck

Det är måndag, jag vaknar när det är ljust, det känns som om jag försovit mig, gjort en lättsinnig start på veckan. Att stiga upp klockan fem är alltid en lockande tanke, att vara i förtid, överraska texten, smyga in ett inlägg, den där länken som fattas, bara rafsa ner den utan åthävor. Klockan fem, innan det ljusnar, mitt i natten med oborstade tänder och hundarna stocksovande. Texten ligger på skrivbordet, en bunt papper, numrerade sidor, de kunde vara flera. Jag kommer sakta igång,  långsam som en snigel, jag behöver kaffe, sniglars favoritdryck, blicken rymmer ut mot gränden. Arbetsbordet är placerat så att jag ser delar av ett rött, ett grönt och ett gult hus. Till höger om mig finns ett litet fönster i ögonhöjd, mot gatan, ett bygge med maskiner som bullrar, det har bullrat så länge att det kommer att kännas tomt och ensamt när byggubbarna packar ihop och ger sig av. Vi är alla arbetare, det ska jobbas, snart är bygget klart och gatan tystnar, det är bara jag som aldrig blir färdig. Jag har min bunt, jag läser det som blev skrivet i förrgår, en evighet sen. Shostakovich's preluder leder mig in, varje dag är ett mirakel.
Publicerad 12.03.2018 kl. 09:27

I buken på en förgiftad val

Det finns ett hus som står och är övergivet, det är kallt inifrån ut, skorstenen är en död klump, fönstren har frostat igen, rummen är mörka grottor med föremål som är svåra att känna igen, ficklampans ljuskägla slukas av inomhusdimman, tjälen värker upp till taket, där dinglar en skamsen kristallkrona, golven har slutat knarra, det är ett förbjudet område, en riskfylld zon, inne i buken på en förgiftad val, ett kvarglömt plagg, en hatt med sorglig profil. När en solstrimma halkar in av misstag,  blänker mässingshandtagen som förr, en skälvning går igenom kristallerna i taket, pianot harklar sig och gör sig redo, en sekund eller två innan dunklet tar över, den döende valen andas tungt. Med porträttet av mormorsmor syende vid brasan rusar jag ut, vi baxnar av den friska luften, vi är räddade och ser oss inte om.
Publicerad 27.02.2018 kl. 07:48

Ett koncentrat

Jag satte mig på en olivterass i Södra Frankrike och skrev. Några dagar under förmiddagarna när det först regnade och sedan klarnade upp, en sval kyla över de blånande bergen, det eviga landskapet med cypresser, pinjer, tegeltak, havet långt borta, en juvel i dagens färg, de gamla olivträden, fårade och envisa, blad av silver som glittrade vid varje anblick, en uråldrig tavla och fågelläten, solvärme. Jag fick ihop en sida per dag, en tärning av buljong om du frågar mig, ett koncentrat av spretande trådar, sammansatta till en A4 som fick duga. Ljuset föll in genom fönsterdörrarna, lade sig på golvet av nött tegel, ett evigt material, även i min frånvaro ligger ljuset där. Nu saknar jag den där stunden av finurlighet, lättsamheten i texten i rummet, byggnaden som en hemlighet på en avsats högt över havet, infogad, älskad. Jag övar mig i att återvända och omvandla, fortsätta att skriva helt enkelt.
Publicerad 12.02.2018 kl. 12:20

Kärleken likaså

Jag har börjar teckna kolonner, svartvita streck, hämtar vinklar och gömställen ur minnet. Ett innerum likväl som ett uterum. Just nu kan jag inte tänka på annat än den där vinterträdgården, en vägg av glas och ett golv av tegel, hibiskusträd, citron, lavendel, vinranka. Det finns en slags lycka i tuschpennans sprittande framfart, när jag ritar frigör sig tankarna, jag hämtar fönster från ett gammalt torp, ett kärlekshus. Fönster består huvudsakligen av karmar, bågar, spröjsar, hakor, gångjärn, glas.  Det är bara gamla fönster som räknas. I det här fallet, för torpet är gammalt och kärleken likaså. Ur detta vandrar kolonner och mjuka krukor, ljuset strömmar in från väster, ett utmärkt väderstreck. Allt detta medan jag tecknar en rund kittel av koppar där jag satt som barn. Kitteln snurrades runt, runt, än i denna dag.
Publicerad 02.02.2018 kl. 10:43

Inne i en grotta

Genom snön skriver jag, en hel dag till skänks, jag har börjat älska snöstormar, hur de förhindrar mig att smita iväg. Huset försvinner i drivor som växer och ändrar form, inne i en grotta med små gluggar av ett vitt ljus som pirrar in i märgen, hittar jag sambandet mellan sand och snö. Det är inga avslöjande forskningsresultat, mera en känsla. Att sitta upprätt på stolen och inte dröja vid varje bokstav, utan se bågar skutta som vältränade lamm, en flock på flykt åt samma håll. Jag är så lugn i denna koja, ibland vänder jag tulpanerna åt rätt håll, i förbifarten, dricker ett glas vatten, smält snö smakar rymd, är kosmiskt, sa min mormorsmor. Inga stora bestyr, bara en sväng genom huset. Jag radar alla lexikon och ordböcker framför dörren, små säkerhetsåtgärder under särskilda väderleksomständigheter. 
Publicerad 24.01.2018 kl. 13:31

Varje skrivare sitter på varsin ö

Att skriva är en hemlig sysselsättning. Ingen vet vad det egentligen går ut på. Varje skrivare sitter på varsin ö i varsitt land och försöker tolka stjärnbilder. Mycket hänger på de små ingivelserna. Av de stora aha upplevelserna faller jag omkull, bokstäverna hinner inte med, det blir ett drogat tillstånd där förankringen saknas. Jag kan låtsas att jag har allt under kontroll, men det är en lögn. Kanske en vit sådan men i alla fall ingen sanning. När jag inte kommer på vad jag ska komma på stirrar jag ut eller upp, men aldrig åt sidorna. Det skulle vara att snegla på någon annan skrivare. Jag vill inte vara en tjuv som snor andras berättelser. Allt måste man komma på själv, varje nyans och särdrag. Havet skrapar mot stranden, vattnet stiger för var dag, ön är ett klippsprång, det viner i knutarna, en slags sång, ett hemligt tillstånd.
Publicerad 03.01.2018 kl. 11:18

I almanackan

Idag har jag inhandlat en ny almanacka i vilken jag kan pricka in det som jag inte får glömma. Sånt som måste kommas ihåg. Dagar och veckor börjar rutscha iväg. En ny almanacka betyder att ett nytt år har tickat igång. Allt går av sig själv, tiden är hejdlös. Att blicka tillbaka och summera vad det och det betytt eller varit värdelöst hinner jag inte med. Det kan bli så konstiga konklusioner. Hur tänkte jag riktigt då och då. Almanackan hjälper mig att hålla reda på när och var. Dagboken kommer med överraskande avslöjanden. Att samla sig inför språnget är näst intill omöjligt. Ett språng kan vara olika för envar. Jag samlar på ord i en burk av grumligt glas som jag ärvt av min mor. När burken är full och börjar svämma över tar jag mitt skutt. Innan dess stretar och plitar jag, knackar ner lösryckta meningar. Så kallade anteckningar. I almanackan står det: skriv, måndag-söndag.

Publicerad 02.01.2018 kl. 14:30

Grått

Kråkor lyfter mot skyn, det kan lika väl vara skator eller trastar, stundvis är himlastycket utanför mitt fönster fullt av fåglar som skyndar förbi, störtar fram och tillbaka, himlen är cementgrå, en färg som hör ihop med den här dagen. Grått är vackert, det har börjat blåsa, min utsikt är knapp, jag tittar inte ut, stirrar inåt, rakt på skärmen. Jag välkomnar måndag morgon, tillsammans med Iiro Rantalas Lost heroes, ger jag mig av. Karamellhusen saknar sin färgkraft, invånarna i min stadsdel har hängt ut lampslingor som blinkar, överlevnadsstrategierna är många, hur man motar undan mörkret. Jag är redan någon annanstans.
Publicerad 27.11.2017 kl. 09:43

Undertiden

Tillbaka till sandskogen, doften av kisel, bruset av vågor tar inte slut, havet är kallt och obönhörligt, jag rör mig längs stigar som är kopplade till varandra. Jag skriver på stulen tid, tecknade en fullmakt för mig själv, kommer in på förbjudet område. Där finns ett träsk, det är min övertygelse, att skriva om detta vattenhål, just innan ögat täpps till och vattenytans blick blir glasartad. Det nånting med omgivningen, jag kan måla fritt, eller se det som det är. Hur som helst är mina steg dämpade, att gå på sand hörs inte, jag kan forska utan att bli upptäckt. Just den här årstiden händer det, varifrån kommer detta klarseendet, hela bildgalleriet? Det är torsdag, dagarna har sina förlopp, att bromsa tidens gång är ett lönlöst företag, jag behöver så mycket av detta, förtiden, undertiden och eftertiden. Sandskogen kallar.
Publicerad 16.11.2017 kl. 08:54

Farsdag efter farsdag

Försvunnen, hur jag än letar, lyfter på varje sten, kollar bakom varje hörn. Man måste ha vissa tecken att gå efter, signalement, längd, vikt, formen på hatt, skonummer. Man bör vara noggrann och tålmodig, se upp för allehanda överraskningar, göra specifika efterforskningar. Försvunnen utan ett ord, ett oläsligt, brev fladdrade för vinden, adresserat fel, avsändaren okänd. Inte ett spår efter far, gratulationerna går aldrig fram, farsdag efter farsdag, snart kommer julen, finns det någon snäll pappa. Jag letar ibland i parkerna, längs stränderna, runt storkyrkan, reser över gränserna. Det finns kartor och sjökort, anteckningar från förr, gulnade fotografier, en hel del bevismaterial, en kvarglömd halsduk. Fortfarande försvunnen.
Publicerad 13.11.2017 kl. 15:46

Ett bra soundtrack

Det finns dagar när solen får den okrattade bakgården att se ut som en idyll, ett rent och kärt nöje att betrakta. 100 åriga taxen och jag har varit på promenad runt kvarteret, ett mirakel i sig. Sådana underverk jämte mina möjligheter och omöjligheter, ett gapskratt utan orsak. Dagen när jag räknar in mina barnbarn, ännu har jag full koll. Jag har redan prickat av min lista, den var inte lång, där stod SKRIV och jag skrev. Vad är det som händer, höstar är bra, det är det jag alltid har sagt. Jag har hittat ett bra soundtrack, en gammal rock som jag blev nykär i. Min yngsta dotter håller på att flytta hemifrån, jag vet inte ännu hur det kommer att kännas. Vi är många som står inför en vändpunkt. I min stadsdel håller de på att avlägsna luftkablarna, vad ska ekorrarna sen hitta på att springa längs?
Publicerad 07.11.2017 kl. 11:50


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften