Okänd art

Ur Prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Om prostinnan finge säga sitt, efter en längre tids tystnad, så vart det ondskan hon ville orda om. Det vart en tid sedan hon fick sagt, ty tiderna haver varit  sådana och tystnaden kunna säga mer än ord. In bland pergamenten haver främmande ögon varit, så att man häpnar, det äro då för visst och sant, sådana spioner tagan man i kragen, nypa man i örat, om det vore möjligt. Ett rejält nyp hade kännats bra på den sinnliga nivån, sitter prostinna och tänker med huckle och långkjol, hemkommen från handelsboden med kaffepaketet under armen. Den här dagen, sedan hon sopat trappan och satt pannan på spisen, skulle hon, prostinnan, begrunda vidare detta med ondskan. Hon sörpla sitt kaffe så begärligt och vara en kvinna av kraft och beslutsamhet. Ondskan äro ett djur av okänd art, utan händer eller fötter, det mullra i fjärren, en missnöjd rap av en förvirrad själ. Kom an, kom an och mullra så att man begriper, träd fram och var som folk, arma klump. Men ingenting bliva sagt eller vidrört, ty lifvet äro värdefullare än så. Att ge sig på den som hotar, ack nej, så lätt gingo vi icke i fällan.  Vi icke se eller höra, vi taga oss blott en påtår i allsköns ro. Men mina skrifter äro icke läsbara, ty ondskan hava för bråttom, icke kunna läsa det som vara inpräntat mellan raderna, blindskriften, substansen. Nej, ack, du mullrande klump, oss hotar du icke. Och prostinnan vända på klacken och taga itu med göromål av annan art. Klabbarna spraka så vänligt i kakelugnen och när saken hade ordats om en gång för alla, vart den glömd."

29.01.2018 kl. 10:27

Sicken slitgöra

ur Prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

"Jag som icke vara en prostinna, ej heller en kaptenska i den bemärkelsen, sitta nu åter på trappan och speja in i framtiden som den kunde utvisa sig bland buskar och floxbestånd. Kaffet haver blivit malet och serverat på fat och slurpet till att höras ända bort till bortre grannhuset. Trappan äro gjort av synbarligen präktigt trävirke, gudarna vete vilket, ty detta hus haver jag tagit i besittning när det föllo mig in utan vetskap om virkets beskaffenhet. Mången kunna tycka att finnes det då ingen ända på denna erövringsodyssé, hus och män som komma i min väg. Hur kunna jag veta svaret på detta, ty svar äro det tråkigaste. Allt haver jag gjort, räddat förlista skepp och rastlösa själar, sicken slitgöra! Stugorna haver jag lystrat till, skottat uppförsbackar jämte reparerat skorstenar.

Här gnida jag mina kängor i eftermiddagssolen, skorna till att blänka och sina. Jag ger mig av längs vägar, stärkt av kaffet och lifvet, alla vägar leder nånstans. Inget haver jag att ångra, inget får mig på knä. Kjolarna svänger i sensommarfläkten, svalorna flyger lågt. Lycka äro att leva."

 
25.08.2016 kl. 11:55

Nuet

Prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Allt jämt hålla jag mig inom skaklarna och se tiden an så som det anstår en mogen qvinna. Icke vara jag ängslig, icke vara jag blind af eufori, utan blott i enkelhetens namn förankrad i nuet. Detta vara nytt och omtumlande att icke vara en framtidens spekulant eller en betraktare af det förgångna, att icke draga alla dessa paralleller hit och dit. Detta haver varit min läxa och på den punkten haver jag varit flitig. Dock kan jag unna mig mina egna visioner om hur saker och ting kunna tänkas arta sig, allt inom harmonins ramar, ty detta äro det viktigaste. Nu pröfvar jag icke längre mitt eget tålamod, ty av sådant kan mänskan bliva trött och uppgiven. Visst haver utmattningen grinat runt hörnet under denna kärlekens galoppfärd, ty rimlighet och måtta äro eftersträfvansvärt även för en gammal som för en ung. Men dagarna haver nu klarnat som buljongen i grytan och kaffepannan haver gjort sitt i ur och skur. Nu äro min trappa hård och kall av den stränga kylan, så jag håller mig inomhus närmast brasan med min kopp, det goda kaffet som stärker kropp och själ. Och skrifterna vara så oändligt lockande. Lifvet äro en underbar gåta"

07.01.2016 kl. 10:01

Yxan i stubben

Prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

" Under en mjölkvit himmel färdas jag, mellan böljande rågåkrar och grönlila fält, fram och åter, en förtvivlat vacker flygfärd, ett landskapsrus, en fast hand. Icke minns jag längre något annat än detta. Doften av nyklabbad ved, yxan i stubben och bastubad, oförskämt välgörande, kvastarna smäller och källvattnet vara så isande att en död kunna väckas till liv. I skuggan av lönnarna och apelträden, dukas det alltid till kaffe för två. Där sitter man sedan som vore allting uttänkt i förväg, framtrollat av någon spådam. Solfläckarna vara på vandring kring händer och fat, ögonen kisa och berättelsera kring detta vara fjärilslika, organiska. Sådant är av återkommande art och för var gång bliva nattsömnen djupare, som ett barns. Sedan går färden till kusten och glitterhafvet, medan himlen blånar och hafvet vara som ett stulet smycke. Och med eftertryck vilja jag hava det sagt: icka vara jag längre någon prostinna. Kaptenska klingar bättre och seglen äro så bländande vita."

 

12.08.2015 kl. 13:17

Kärleken är en grön hydda

Prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

"Denna försommar kunna jag icke hänge mig åt fågelsången, icke frälsas av syrenklasarna eller det begynnande guldregnet.  Magnoliaträdet som i fjol gav mig sådan andnöd när jag tjuvtittade på det att jag icke kunnat begripa vidden av dessa vita fjärilars skönhet, icke veta ut eller in. Nu vart det bara en fladdrig sky av rosetter under vilka jag glida, som på tussar av moln, fåglarna till att kvittra utan urskiljning, sammelsurium, ljud, o sång, o allt. Detta kunna då ingen förvänta sig, detta rus som icke fodra någon inramning, icke någon förhöjning eller ackompanjemang, bara ett varande i det som icke låter sig beskrivas. Här äro jag icke gammal eller ung, bara någon annan som hafver svepts med. Att äfven jag skulle drabbas och taga hela trappan och trädgården, ängarna, fälten, stränderna och hafvet i besittning för danssteg och vådliga krumbukter, vårskrik och sommarsång. Att jag som en gång varit prostinna med vintnande knogar nu bara flyga likt maskrosfjun, så oändligt mycket mera lefvande. Att kärleken hafver sådan lätthet och sådan tyngd och allt som dallrar kring, en grön hydda, ett kapell i vilket jag kunna vara utvald, just denna evighet på jorden. Livet äro en vacker betraktelse."

01.06.2015 kl. 15:55

Danssteg

Prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

"Jag haver betraktat tranedansen, lärkan haver jag hört och myrornas virrvarr haver jag sett jämte dimmornas framfart öfver åkrar och fält. Luften har kunnat beskrifvas som förförisk, rik på jordens hemligheter som jag dragit in i bägge lungorna i djupa tag. Stått likt en fjolla och sniffat i kvällningen, balanserat på kullfallna trädstammar. Det ljuset, det ljuset, skrek jag och kokade kaffe så det stod härliga till. O, detta kaffedrickande så kinderna bränner och kallsvetten bryter fram. Veden haver börjat komma in i snygga fång, liksom av sig själv. Buren och staplad. Över detta kan jag icke styra. Jag bara samla mina kjolar och taga danssteg på danssteg fast månen bligat in och hållit mig vaken. Intet kan trötta ut mig. Allting vara en saga. Skrifterna bidar nu sin tid och inväntar lugnet. Nu välla scillors väldoft in genom dungarna. Och kaffet vara så innerligen nykokt."

27.04.2015 kl. 15:25

Kafferomantik

 

 

Prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Kaffet äro en ädel dryck, icke att förakta, det äro någonting man haver gemensamt med de flesta. Att samlas kring en kopp, att bjuda eller bli bjuden på påtåren, den andra koppen, den koppen som följa på den första. Ifall att bara en kopp hade kommit ifråga, så äro det inte ett sådant sällskap i vilket man trivas, ty den andra koppen indikerar att samtalet kommit bra igång och att umgänget äro på väg in i den andra fasen. Det äro äfven mycket bestyr med kaffet ty det ska malas och kokas och silas och hällas upp, kopparna äro utvalda och platsen äro ofta uttänkt i förväg. Sådana sysslor betrakta jag som själsligt förberedande, vilka sedan leda till njutningsögonblicket ofta i sällskap av några eller någon. Ett sådant kaffesällskp haver jag nu fått erfara och sålunda begrundat detta förfarande med nya ögon. Att en sådan självklar och vardaglig dryck kunnat få sådana romantiska proportioner. Att bara höja koppen nu och då och samtala. Icke om drycken, icke ett ord om själv smakupplevelsen i sig, utan blott om sinnligheten, livsfrågorna, skrattet. Jag befinna mig i ett stort lugn, doften av nymalda kaffebönor sprida sig i hela huset."

23.03.2015 kl. 11:43

Bekännelser, betraktelser

 Prostinnan:

 

"Över stock och sten, genom eld och vatten, vattenblänk och djupa sjöar, hjärtformade klippor och ljuset som bländar, ingenting sådant, onej, inga lockrop, jag betackar mig, jag äro orubblig vid mitt stup, inte en endaste millimeter, varken framåt eller åt sidorna, jag faller icke, jag blott lutade mig en aning, sågo allt som flimrade, en grön gröt och en fånig rosenbeströdd väg, skyltar åt alla håll, kom hit, stod det, du utvalde, du, himmelska, du.

I dagar och nätter gick jag undan, rak i ryggen med mina korgar och skrifter och kaffet som svalnade på trappan, dammet som glittrade. Och nya brefv kommo ideligen, kuvert efter kuvert som jag slutligen sleto upp. Vem är han som inte ger sig och förbryllar mig mot bästa vetande, mot alla lagar och förordningar, hur jag än tiger och låtsas som ingenting? Ett hjärta kan börja bulta utan tillåtelse, ränna sin egen väg likt en dirigent av stora mått, dallra i vårsolen, ack om vi finge några mulna dagar, om vi icke hade varit så förtjusande, icke viskat ett litet kanske. Sådana ord borde förbjudas och här står jag vid mitt stup. Jag säger: kom inte hit, se upp, se upp. Så snirklade orden in sig i varandra och förfulades fast koltrasten vart som tokig. Ingenting sådant, jag betackar mig. Jag blott lutade mig en aning. Och viskade kanske .Sedan revo jag brefven och värmde på kaffet. Det äro vad som blevo gjort minsann."

16.03.2015 kl. 15:29

Spik och nubb

 

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

"Dimman haver lättat, äfven grumligheten, de förstoppande förnimmelserna, när hufvudet mitt stodo stilla i ett ogenomträngligt moln. Allt detta äro nu som bortblåst i ordets rätta bemärkelse och mina tankar äro klara likt korvspad. Äfven leder och lungor haver smidigare rörlighet, ja, hela kroppen haver en större uppsluppenhet, rentav tokigt sprätta jag kring med allehanda göromål. Skrifterna haver fått ett nytt sken som jag nu med största iver vilja syna i sömmarna. Lyckan kunna mången gång sitta i spik och nubb från andra tider som jag med största hängivelse drogo ut i timotal. Tapetlagren i alla kulörer förtalte mig hisnande berättelser.Torpet äro sannerligen en återställare av rang, min största svaghet och innerligaste lisa för själ och kropp."

23.01.2015 kl. 10:34

Stjärnbeströdda

 

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Bakom bleka skyar gläntar solen, likt en persika kunde man säga. Frosten i gräset och ekorren i lönnen, smärre ljud från grannskapet, ett tänt ljus på klaffbordet, giva mig lugnet. Jag behöva samla mig och få en rak tråd efter allt spring hit och dit. Hundra mil haver jag varit ifrån skrifterna de senaste dagarna, icke att jag kastat ett öga på pappersarken. Jag minnas orden som kommo från ett oväntat håll. En fjärrstyrd skribent ur en annan tid. Svart på vitt, ord för ord. Likt ett  trolleri. Men huruvida den skribenten varit modig nog är icke för mig att avgöra. De högra makter som kallas förläggare må med sina förstoringsglas avgöra skribentens öde. Icke ändå att allt skulle stå och falla på en sådan dom. I mitt liv finnas inga hotbilder eller avgörande ögonblick. Tillvaron förflyta i ett sävligt och välsmakande tempo i den största aningslöshet och föväntansfullhet. En amaryllis släppa långsamt ut sina klockor, julen äro i antågande. Icke som en dyster högtid med vitnande knogar och en prost på rymmen. Sådant minnas jag icke längre, allting ligga begravt och igenskyfflat. Blott dagar av stjärnbeströdda ögonblick haver jag framför mig och knapprandet på pepparkakor i all sköns ro."

01.12.2014 kl. 10:57

Hemtrevligheten

 

Ur Prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

"Dagar af förkylning haver icke hindrat mig från att taga mig an skrymslen och vrår. I långsam takt haver jag synat lådor och bylten som alltsedan flytten blevo liggande och instuvade utan till synes ordning eller vett blott i all hast. Sådan bylten och allehanda rekvisita från det förra lifvet haver nu sakta kommit i dagens ljus och blifvit sorterat. Det haver varit som en allomfattande utrensning att gå till botten. På vind och i källare haver jag funnit ting som icke längre haver någon betydelse eller kunna skänka mig glädje. I dagar haver jag tagit en paus från skrifterna och böckerna, jag haver nyst och snutit mig och sörplat lindblomste med mynta och befunnit mig i ett lugnt rus af ordning.  Klara linjer haver jag dragit upp och varit som en utomstående som likt en beskyddare blickat in på alla förehafvanden i stugan. Vid trappan står ännu en tapper ros i novemberskumrasket, ur fönster lysa hemtrevligheten, barn och barnbarn forma sig likt en böljande krans och ingenting förefalla omöjligt eller ogenomförbart."

17.11.2014 kl. 10:00

Bekännelser och betraktelser

Inlägg från en annan tid:

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Kanske haver jag någonting oskrivet, kanske befinna jag mig i ett stillastående läge i vilket jag bidar min tid. Icke att jag rusa till postkontoret, icke att jag formulerar ett endaste utkast. Allting finnas färdigt till hands; bläcket, gåsfjäderspennan, arken, de tunna och prasslande och kuverten icke att förglömma. Dem haver jag i en särskild ask, de äro alla oadresserade, de ligga på hög, så släta och inbjudande. Men ändå icke att jag får det till. Oskrifvet haver en förmåga att tränga sig emellan, att jag kunna vackla i min övertygelse och som av misstag gripas av tanken. Här passerar dagar och veckor och jag leva mitt lifv som om intet skulle bekomma mig. De vardagligaste betraktelser kunna jag förmedla och spinna kring, en slags förnöjsamhet. Men det oskrifvna bränner timme för timme och jag veta icke ut eller in. Äfven för en prostinna äro kärleken en gåta."

 

 

31.10.2014 kl. 11:32

Qvinnokraften

Ur Prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

"Trädgården befinna sig i en slags väntan, ett slutspel, en uppvisning i färg och form som kunna draga ut på tiden eller sluta i all hast. Den haver tagit fram alla sina kort och fläkta nu med solfjädern så gott det vara möjligt. Rosorna blomma om och taga sensommmaren för givet. Riddarsporre, prästkrage, violer veta icke skillnad på juli och september. Allt detta vara mycket förbryllande. Värmen öppna knoppar och leta sig in under kjol och blus, jag kunna rentav känna ett lättsinne och slita av mig kängor och strumpor, skutta bland fallfrukt, vara girig på krikon och äppel. Allt detta i största hemlighet medan trädgården fälla ut sina långa skuggor och gräset dofta starkt av klorofyll. Qvinnokraften sjuda och hur jag än leta i mitt minne, finna jag icke kvalmigheten och sorgen från ifjol, om någon prost veta jag föga, icke känna jag någon sådan. Jag betrakta alla nyplöjda åkrar med sinnet upphöjt och fritt som vikens vågor. Intet kunna bekomma mig. Allt som vänta bakom hörnet taga jag emot, brefven öppna jag med värme, min tillvaro bygga på den innerligaste känslan. Ingenting vara omöjligt, det mesta vara förtrollande. Jag koka sålunda mitt kaffe för två och haver all tid i världen."

 

14.09.2014 kl. 16:13

Månen på berget

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Haver jag blivit en följetong, måhända ett händelsförlopp, kan tänka en saga, ett liv i etapper, från den ena etappen till de andra, från det första kapitlet och vidare? Äro jag alls, haver jag varit? Pärlbandet synes oändligt, jag trär och trär, samlar och synar, spar den som har, glöm det som skola glömmas.  Ett rent och kärt nöje att se oslipade stenar rulla ned i mörka hål, försvinna. Här finnes inga skuggor eller troll. Jag vattnar mina trädgårdar i all sköns ro och blicka tiden an. Lefver i och genom skrifterna, de som finnes där jag vilja hava dem, på sina platser, mellan sina pärmar. Nu blåser liv och pappren fladdra likt fjärilar kring isopen, kring backtimjan och lavendel.  Allt skola sättas på pränt, oavsett väder och vind, tid eller rum.  Jag hänga byket på tork, likt segel som lyfter mig långt bort i doft av såpa och linne, sol och torkat hö. Allting finnes i min värld, de mina, mjuka kvällar, daggen i gräset, månen på berget, tranan i kornåkern. Och den postiljonen, den postiljonen som gladeligen hämtar nya brefv i sin tummade läderväska. Att skratta så äro en gåfva från ofvan. Kan tänka en saga.  Se bara så rosorna blomma!"

31.07.2014 kl. 10:44

Älskaren

 

Ur prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

"Om trädgården vore en älskare, en livskamrat, eller varför icke en äkta make, så vore jag lyckligt lottad. Ty däri finnes alla de egenskaper och stämningar man kunna beteckna som livsberikande och upplyftande. Man haver först och främst den gröna famnen i vilken man känna sig trygg, det vilsamma, det sköna, det som vara i förändring, det som behöfva omsorg, det som belönar med ständiga buketter, skyar av blomster, det som kräva arbete och kamp  men med omedelbara resultat, som lyssna och komma med de bästa uppslag, den innerligaste inspirationen, hur trädgården kunna stötta och vilja blifva stöttad, återkomma å det trognaste, öfverraska, lämna mig ifred eller fodra sällskap eller bara finnas där, beständigt. Så haver jag tänkt. Jag går mellan träden i skuggan som äro grönfläckig, så mjuk vara mitt innersta, så sinnlig vara doften av lupin och schersmin. Jag plocka blad av hjärtansfröjd och sätta mig på trappan av sten. I evighet."

10.06.2014 kl. 10:02


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften