Stackars kulturprofiler

Den stora kulturprofilen, vistas i slott och rör sig på de stora arenorna, omfamnar prinsessor och litteraturpristagare, har den rätta blicken och de målmedvetna händerna, har sitt anseende, den finfördelade makten, en tratt av diamant genom vilken var och en av vikt ska silas ner, var och en av kött och kvinnligt blod, framför allt köttet. Den stora kulturprofilen täljer guld, täljer och täljer tills guldet blir till stenflisor och leken är slut och ändå förnekar kulturprofilen allt. Den stora kulturprofilen har aldrig gjort ett enda misstag.

Den lilla kulturprofilen har samma händer och blick som sin storebror, han har också ett visst anseende och makt för till exempel i en landsortskommun finns det inte så många att välja emellan. Och en kulturprofil, liten eller stor har alltid en inre och yttre övertygelse, ett sätt att greppa projekt, greppa kvinnor om midjan med de där händerna, bara en nuddning, bara ett meddelande så ordnar sig allting. Greppet är ändå så fast att det även innehåller en tyst överenskommelse. Ge och få är kulturprofilernas motto. När den lilla kulturprofilen åker fast för sitt tarvliga beteende, blånekar han.

En kulturprofil känner ingen skam, den som går på torra land och tillhör någon annan, den är inte igenkännbar. Kulturprofilen har enligt sig själv hög moral, han kan se ut över folket och skilja agnarna från vetet, de vackra från de fula, de som har snygga rumpor och de som borde skjutas. I kvinnohavet träffar alltid kulturprofilen rätt utom när han trampar i klaveret. Han är ändå upphöjd och tolererar inga motgångar. Även den lilla kulturprofilen täljer tills flisorna strittar. Han tycker att den stora kulturprofilen har gått för långt, han läser om honom i tidningen och skakar på huvudet. Allt medan han ruvar han på hämnd sedan han blivit utestängd från sina uppdrag.

Den stora kulturprofilen skakar galler och bryr sig katten i frivilliga brandkårens sommarteater som aldrig blev av. Enligt kulturprofilen är det orättvist och grundlöst att inte få glida runt på arenorna som förr med fingret instucket under någons kjol. Och den lilla kulturprofilen surar fortfarande i denna dag.

06.11.2018 kl. 13:49

Min far

Jag drömmer om min far, han blåser omkring i de södra stadsdelarna. Det är inte där han vill bo, men det är där han blåser omkring. I något skede börjar det bli dags att fånga in honom. Havet är ett grått djur, stränderna höjer och sänker sig, vinden har bestämt ökat, det är just en sådan dag. Innan skymningen tar jag mig samman, allt måste ske mycket diskret och med minsta möjliga dramatik. Jag styr upp honom i vind och revar med osynliga trådar. Det är den enda åtgärd jag känner till. Det finns en viss envishet i hans flaxande, kanske är han missnöjd med adressen eller vindens hastighet. Man skulle ha kunnat skicka in en reklamation till särskilda instanser, men min far gillar inte blanketter. Han ropar nånting ur sitt luftrum, hans hals är bar och lyser som en vit krage. Kanske det inte alls är min far utan helt någon annan, det är fullt möjligt att jag har misstagit mig. 

 

30.10.2018 kl. 10:44

En organisk skyttegrav

Jag formar och formar om, skriver om en organisk skyttegrav. Men jag reglar inte mitt hus eller hyr en vakthund. Det här är inte ett minfält, utan edens lustgård med höstanemoner och de sista luktärterna, min trappa är ett ställe att vistas på obehindrat. Mellan taken och de stora lönnarna finns stjärnhimlen och ibland en måne med sitt skarpaste sken. Vem som än smyger runt om nätterna blir upptäckt. Det finns flytande palats och opublicerade diktsamlingar, barnbarn med tindrande ögon. Lyckan är rödkindad och välkommen, den ägnar jag mig åt.

24.10.2018 kl. 10:26

Genom stan

Löven får göra hur de vill, singla vackert och filmatiskt ett och ett eller alla på en gång medan stormen rasar. Jag tar hand om dem, krattar och skrattar. Det är det jag gör medan klorofyllet är på rymmen tillbaka in i stammar och grenar. Tänder ljus och väntar på skymningen, väntar på morgonen,  varje timme är som ett liv av händelser. Hösten klär karamellstaden, gränder och gator, portar och verandor. Min egen port låter vänta på sig, på nåntig gott väntar man aldrig för länge. Kaffet är ett slags livselixir efter nattliga hostattacker. Att hosta och skratta samtidigt är en våghalsig kombination. Mitt hus är en kärleksborg, kom alla in, soppan står på spisen. Att sätta skrattet i halsen kommer inte på fråga, hur skulle det gå till egentligen? Det mesta är underförstått, cirklarna sluter sig en efter en. Jag går med mitt manus genom stan, mänskorna är vackra, de klär sig i granna kläder, slänger med sina halsdukar. Alltig sker här och nu.
09.10.2018 kl. 10:47

Ett ställe att fnissa på

Det finns berättelser om min far. Jag lyssnar gärna på dem. På senaste tid har det varit mycket skratt, sådant som får mig att kikna när jag går eller springer eller sitter i spårvagnen. Från karamellstaden tar jag mig behändigt in till centrum. Jag ställer mig på hållplatsen under lindarna. Ett ställe att fnissa på. Min far var en rolig man. Nu är han försvunnen, men en gång i tiden var han skämtsam. Det vill jag minnas. Jag färdas vidare in mot stan och sen återvänder jag. Det är snart höst, jag har tagit mina älskade kängor i bruk, de som förde mig upp till Machu Picchus topp för snart ett år sedan. Jag sprätter med benen och andas in syret som kom med regnet. Idag är det soligt och gatorna glänser där jag skuttar fram. Jag kan iaktta transparenta klot som höjer och sänker sig, mängder av ord som lösgör sig, berättelser. Mycket mer och inget mindre.
13.09.2018 kl. 10:49

Bordsfläkten

När min mor dog lämnade hon efter sig en bordsfläkt av märket Honeywell. Det var värmebölja i julimånad och fläkten snurrade dag som natt. På hemmet där hon bodde var fönstren svåröppnade, endast små gallerförsedda sidoventiler kunde man ha på glänt.  Mor hade ett stort behov av frisk luft. Hon vädrade ofta, doften av god mat, lavendelpåsar, eight hour cream och mäntysuopa trollade bort röklukten av gauloises cigaretterna på ett oförklarligt sätt. Oavsett sjukdom muttrade hon över de stängda fönstren, behovet av frisk luft kvarstod, hon slet och rev i sidoventilerna och hötte med sin käpp. Men sen kom Honeywell in i hennes liv och hon låg på sin divan med slutna ögon och ett saligt leende på läpparna.

Värmebölja, bordsfläkten snurrar på, den rör sig i en halvcirkel fram och tillbaka och blåser skön sval luft i mitt ansikte. Jag tänker på min mor och somnar utan åthävor.

 

31.07.2018 kl. 13:33

Draken

Blånande berg och en grönskande dal, havet längst bort, pain au chocolat och en balja med kaffe, hettan ligger där ute, med doften av lavendel och pinjebarr, fönsterdörrarna på vid gavel och in kommer vinden som en vän. Jag skriver. Många dagar av sus och dus, att landa från allt annat, smälta och begrunda, andas landskap och berusa sig, skuffa det åt sidan som börjat bränna, det otäckaste, inte förtränga, bara förhala, samlar mig inför sprången och näven i bordet, den ska drämmas så stickorna yr, vilket skönt slag det ska bli sen jag bidat min tid och valt mina ord. Men först suset och duset, vinet och kärleken till barn och barnbarn, havet och bergen och kaffet som kallnar och förskönar. Styrkan är ett djur som kan gömma sig, slinka i väg bland åligganden och märkliga möten, allt som hängt i luften, spindelväv med helvetesränder som inte går ur, hej alla stora och små kvinnor, döttrar och systrar, kraften är som tidvatten, den kommer igen, vi måste sjunga ut, det ligger i tidens anda, draken harklar sig och vill vråla. Att vara en drake på en olivterass, är det bästa, jag solar min svans och blickar ut över dalen. Rosévinet är pärlande och osynligt rosa i ett vackert handblåst glas.
27.06.2018 kl. 11:43

Åldring sökes

Jag skrev på nätet: "åldring sökes att vårda och älska", sedan jag spikat upp plakat längs vägarna, dekorerat skogens träd och fäst lappar med samma förfrågan i butiker och allmänna konstmuseer. Mina armar har legat i kors länge nog, inte av sysslolöshet eller tristess, utan i brist på far. Det borde höra till vars och ens rättigheter att se till en gamling nu och då, dricka ett glas vin, tala minnen, klippa tånaglar och vara någon sorts glädjekälla, vara den som kommer som en fläkt från livet som pågår i bruset och suset, direkt in från gatan som flödar av sol eller ösregn, kommer med favoritbakelserna i en ask från stadens förnämsta konditori, utvalda med största tvärsäkerhet, alltid samma sort för far vill inte frångå sina rutiner, han vet vad han vill. Aldrig att jag skulle vilja göra honom besviken. Jag kan säga, var nu inte så purken, se vad jag har i asken, nu ska vi ha det trevligt, jag kan sitta här hela dagen. Hans vita hår ligger som en vacker lockig krans i nacken, han är en riktig snygging, med glimten i ögat, han berättar om när han var ung, om alla brev han skrev till mor, hon som förjordades allt för tidigt, frid vare över hennes minne, konstaterar vi och tar ett glas portvin, fast läkaren har förbjudit, vi struntar i förbuden och dricker så mycket portvin vi vill. Hela dagen glittrar havet som vi kan se om vi sträcker på oss. Jag håller hans hand och fixar hans naglar, hellre händerna än fötterna, men visst går fötterna också an, herregud det är ju fars fötter. Sen somnar han med sina vita lockar i favoritstolen, somnar med munnen öppen. Jag lägger en filt över honom och diskar våra glas för att vi inte ska åka fast. Sen skriver jag en lapp på bordet: vi ses på torsdag, glöm inte dina piller. Och jag återvänder till bruset och suset, med en lyckokänsla, den mest normala, den mest tillåtna, den som finns i mitt blodsystem, mina gener, mina ådror där blodet rusar fram, mina steg är lätta, jag tänker på min far.

Men fars dörr är och förblir  stängd och reglad, han är inte tillänglig, han svarar inte på mina behov, han vill inte bli älskad. Jag söker vidare, kanske jag får svar, någon åldring som gillar en viss sorts bakelser.

10.06.2018 kl. 11:25

På sin bak

Allt medan man skriver vid sitt bord, scrollar och bläddrar, tar sats för slutscenerna, varje dag en stund, allt medan detta, vill man ge en bit hit och dit, barnbarnen, barnen, syskon, hus, båtar, hav, trädgårdarna, kroppen som ränner gata upp och ner med svetten sprutande, att detta också blivit nånting att ägna sig åt, träna inför lopp, lyssna på poddar, tömma gamla hus, sortera skisser, foton, sängar, stolar, bära ut, bära in, bakluckan full, bakluckan tom, vattna sina rabatter, läsa varje kväll med vidöppna ögon, sluka sidor, sluka ord, sova, vakna, springa, skriva för det är bestämt, man måste bara ta sig samman och få gjort, sådan var min mormorsmor, knappt att man hinner med glitterhavet, det är för vackert, fodrar tid, nu hinner jag inte, först skriva men det är det svåraste fast berättelsen skrivit sig själv, tagit mig dit jag aldrig vågat, tre scener kvar, men innan det ska den gamla hunden får göra sin avslutande resa just nu mitt i det hela, men också det måste man klara och sen sätta sig ner på sin bak vid skrivbordet i det svala rummet ut mot gränden, som gjort för förmiddagsstunder, felet är bara det att förmiddagsstunder är så korta. Och mjölken till kaffet är slut.
25.05.2018 kl. 11:09

Ordnat kaos

Svårt, näst intill omöjligt att samla in flocken av vilsna tankegångar, läxan som blivit ogjord, ropa sig hes och styra in hela sig i ett fokus, att nu måste det ske, näst intill omöjligt. För dagen är ju lång och snart kommer stunden men inte ännu. Förmiddagen är som en vidsträckt räcka av möjligheter, knappt att tolvslaget är synligt, där i fjärran, jag skuggar ögonen och tjafsar vidare för ännu hinner jag. Mellan klockan åtta och tolv går jag runt i min trädgård, ett evigt stirrande på varje perenn som artar sig, grubblar över någon ros som inte övervintrat, varför? Och ett helt krikonträd ser stendött ut, det får bli ett klängstöd för piprankan, hittar jag på. Går runt och är nöjd intill bristningsgränsen över den lilla gräsmattan, den lilla plätten som förvildat sig, hur jag låter det ske, revsuga och förgätmigej, maskros, några borttappade tulpaner, narcisser, ormöga, gemsrot, pärlhyacinter, utblommad scilla i miljontal och till och med lommegräset som ett rart inslag, allt huller om buller, låt dem hålla på till synes utan kontroll. För sen när jag gjort läxan och det är kväll med häggdoft intill storkning plus näktergalen, då får även trädgården veta hut, jag drar upp gränser och får ett ordnat kaos. Som mitt liv. Ett ordnat lyckligt kaos. Läxan fodrar kaffe på verandan dit jag flyttat. Gatorna har spolats rena just dagen till ära jag tänker att allt kommer att bli så bra, så bra.

17.05.2018 kl. 10:51

Forma vårmunnen till en strut

Det finns rum där jag kan tänka, de består av klorofyll och jord, fladdrande skuggor, där finns tak och golv, men inga väggar, många fönster, flera ingångar, det ena rummet leder till det andra. Att tänka är att skriva, det går lätt, mulljorden innehåller organisk substans, jag har en fröbank, färdiga gångar för maskar, hela tiden är jag i rörelse för att inte tappa ett enda ord. Jag glömmer lätt vad jag gjorde förra året eller förra veckan, dessa gröna rum påminner mig, textsjok blommar upp på oväntade ställen, flera kapitel utströdda. Den här årstiden kan överraska mig om den vill, forma vårmunnen till en strut och blåsa föhnvindar hitåt, här saknas kommatecken, förord, efterord, kraftord, synonym för smältvatten.
25.03.2018 kl. 09:48

Gissa den som kan

Det är lämpligt med snöras från taket, droppljud och vattenpölar, jag behöver denna blötsnö, som på beställning, det är bara att skriva rakt av, klippa in regnet, ett osynligt stril rinner in mellan raderna, sidorna blir uppblötta, svårlästa, det dryper och skvätter. Jag vill inte skoja bort allvaret, det är lätt hänt att hela scenen är ett svepskäl, en slags gåta, sätt igång och gissa den som kan. Idag ska jag skriva om döden. Tisdagar är sällan lika bra som måndagar, men det får duga, väderleken är som sagt på min sida. Jag får inte göra nånting roligt, inte plantera om pelargonerna eller teckna, när jag går ut ur detta rum är jag en förrädare, nån som försöker smita undan. Att skriva är det svåraste, i sanningens namn rentav plågsamt.
13.03.2018 kl. 09:10

I buken på en förgiftad val

Det finns ett hus som står och är övergivet, det är kallt inifrån ut, skorstenen är en död klump, fönstren har frostat igen, rummen är mörka grottor med föremål som är svåra att känna igen, ficklampans ljuskägla slukas av inomhusdimman, tjälen värker upp till taket, där dinglar en skamsen kristallkrona, golven har slutat knarra, det är ett förbjudet område, en riskfylld zon, inne i buken på en förgiftad val, ett kvarglömt plagg, en hatt med sorglig profil. När en solstrimma halkar in av misstag,  blänker mässingshandtagen som förr, en skälvning går igenom kristallerna i taket, pianot harklar sig och gör sig redo, en sekund eller två innan dunklet tar över, den döende valen andas tungt. Med porträttet av mormorsmor syende vid brasan rusar jag ut, vi baxnar av den friska luften, vi är räddade och ser oss inte om.
27.02.2018 kl. 07:48

Vinterlycka

 

Nu flödar sol i många dagar, snön vit och gnistrande, den friska luften kall, obönhörlig, rakt in i lungorna, typ alpluft, allt bländar, exploderar, vinden susar, när backarna lutar brant och skidorna störtar rakt ner, så att det hisnar, farten ökar tillsammans med välbehaget, glädjen. Upp och ner. Barnbarnen i skidskolan kommer underfund med denna tjusning, hjälmarna är fosforgröna, energin tar aldrig slut. Sen går jag ut på isen och tänker på mitt liv, fiskarna vittjar sina nät, jag dricker kaffe mot stugväggen, vitt så långt ögat ser, vinterlycka.

23.02.2018 kl. 09:58

Kärleken likaså

Jag har börjar teckna kolonner, svartvita streck, hämtar vinklar och gömställen ur minnet. Ett innerum likväl som ett uterum. Just nu kan jag inte tänka på annat än den där vinterträdgården, en vägg av glas och ett golv av tegel, hibiskusträd, citron, lavendel, vinranka. Det finns en slags lycka i tuschpennans sprittande framfart, när jag ritar frigör sig tankarna, jag hämtar fönster från ett gammalt torp, ett kärlekshus. Fönster består huvudsakligen av karmar, bågar, spröjsar, hakor, gångjärn, glas.  Det är bara gamla fönster som räknas. I det här fallet, för torpet är gammalt och kärleken likaså. Ur detta vandrar kolonner och mjuka krukor, ljuset strömmar in från väster, ett utmärkt väderstreck. Allt detta medan jag tecknar en rund kittel av koppar där jag satt som barn. Kitteln snurrades runt, runt, än i denna dag.
02.02.2018 kl. 10:43


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

13.09, 12:28Bordsfläkten av Frida
09.08, 16:33Glad påsk av Live life
25.05, 14:59På sin bak av minna lindeb
10.05, 21:04Mitt liv av Nadja