Undertiden

Tillbaka till sandskogen, doften av kisel, bruset av vågor tar inte slut, havet är kallt och obönhörligt, jag rör mig längs stigar som är kopplade till varandra. Jag skriver på stulen tid, tecknade en fullmakt för mig själv, kommer in på förbjudet område. Där finns ett träsk, det är min övertygelse, att skriva om detta vattenhål, just innan ögat täpps till och vattenytans blick blir glasartad. Det nånting med omgivningen, jag kan måla fritt, eller se det som det är. Hur som helst är mina steg dämpade, att gå på sand hörs inte, jag kan forska utan att bli upptäckt. Just den här årstiden händer det, varifrån kommer detta klarseendet, hela bildgalleriet? Det är torsdag, dagarna har sina förlopp, att bromsa tidens gång är ett lönlöst företag, jag behöver så mycket av detta, förtiden, undertiden och eftertiden. Sandskogen kallar.
Publicerad 16.11.2017 kl. 08:54

Farsdag efter farsdag

Försvunnen, hur jag än letar, lyfter på varje sten, kollar bakom varje hörn. Man måste ha vissa tecken att gå efter, signalement, längd, vikt, formen på hatt, skonummer. Man bör vara noggrann och tålmodig, se upp för allehanda överraskningar, göra specifika efterforskningar. Försvunnen utan ett ord, ett oläsligt, brev fladdrade för vinden, adresserat fel, avsändaren okänd. Inte ett spår efter far, gratulationerna går aldrig fram, farsdag efter farsdag, snart kommer julen, finns det någon snäll pappa. Jag letar ibland i parkerna, längs stränderna, runt storkyrkan, reser över gränserna. Det finns kartor och sjökort, anteckningar från förr, gulnade fotografier, en hel del bevismaterial, en kvarglömd halsduk. Fortfarande försvunnen.
Publicerad 13.11.2017 kl. 15:46

#metoo

 

Du som inte förstår vad ordet nej betyder, ingen har lärt dig det, innebörden liksom, inte heller vet du nånting om utropstecken. Du som tar för dig när jag och mina systrar, kvinnor över hela världen uttalar ordet med utropstecknet efteråt, först ett och sedan flera, samma ord upprepas i olika tonarter, men du förstår fortfarande inte vad vi säger. Du tror att nej betyder ja, att nej är ett lockrop, en kod som ska knäckas av just dig, en hemlig signal som vi sänder ut, ett budskap som betyder att vi är ett stycke kött, ett tygstycke i vinden som man kan ta på, en flagga som kan hissas upp och ner. Mina systrar säger nej till dina händer, du tystar deras mun, du dukar upp ditt bord, lägger upp dina planer, ställer villkor. Vi säger nej! vi vill inte veta av ditt ärende, vi är inte samarbetsvilliga, men du hör ett ja, du hör ett kom. Du gör hur du tycker oavsett. 

Det är synd om dig för det kommer alltid en räkning, ett smutsbyke på posten. Förr eller senare.

 

 

Publicerad 09.11.2017 kl. 11:39

Ett bra soundtrack

Det finns dagar när solen får den okrattade bakgården att se ut som en idyll, ett rent och kärt nöje att betrakta. 100 åriga taxen och jag har varit på promenad runt kvarteret, ett mirakel i sig. Sådana underverk jämte mina möjligheter och omöjligheter, ett gapskratt utan orsak. Dagen när jag räknar in mina barnbarn, ännu har jag full koll. Jag har redan prickat av min lista, den var inte lång, där stod SKRIV och jag skrev. Vad är det som händer, höstar är bra, det är det jag alltid har sagt. Jag har hittat ett bra soundtrack, en gammal rock som jag blev nykär i. Min yngsta dotter håller på att flytta hemifrån, jag vet inte ännu hur det kommer att kännas. Vi är många som står inför en vändpunkt. I min stadsdel håller de på att avlägsna luftkablarna, vad ska ekorrarna sen hitta på att springa längs?
Publicerad 07.11.2017 kl. 11:50

Medan kaffet kallnar

Små kontor inrättar jag, en stol kan räcka, ett bord, en kaffekopp, en trevlig lampa är ett plus, en bra känsla, en sådan som kommer från magbottnen och strömmar ut genom fingertopparna, alla dagar duger, förmiddagar är bäst. Musiken är viktig i vissa skeden, den kan förpassa mig närmare pudelns kärna. Jag har slarvat länge med mitt språng, fegat och låtsats vara upptagen, skyndat förbi, gått runt som katten. Det är ofrånkomligt att jag måste slungas in, jag slungar in mig själv medan kaffet kallnar, den koppen är bara rekvisita. Det här momentet är livsviktigt, allt annat har jag vräkt åt sidan med mina bara händer, jag är stark när det behövs, starkare än man skulle tro. För det mesta är jag en gåta, jag avskyr trender, vill ändå vara uppdaterad, om jag blir tvungen att ta ställning till det förgångna blir jag trött, uttråkad, livet går ju framåt, inte bakåt. Att skriva är det roligaste, när ögonblicket är på kommande, som en lustkänsla. Sen jag burit in all ved.
Publicerad 02.11.2017 kl. 10:06

Machu Picchu

Glimtar från Peru

Vi stiger ombord på ett litet näpet tåg, det är blått med texten Cusco-Machupicchu i guldgult på varje kupé. Vi har den lätta packningen, vi ska inte fotvandra men vi ska ändå röra oss till fots, övernatta och återvända till Cusco. Den lilla kupén är inredd med inkamönstrade dukar på varje bord, vi sitter som i en bekväm restaurangvagn, knappt att vi har installerat oss så blir vi serverade te och smörgåsar av elegant klädda tågvärdar och värdinnor. Panflöjtmusik spelar ur högtalarna varvat med information på spanska och engelska. Tåget rör sig makligt genom ett bördigt landskap, solen skiner och vi fotograferar kor och getter, små svarta grisar genom kupéfönstret. Vi har rest i flera dagar, vi har väntat i många år, ett helt liv har vi varit beredda. Min bästa vän och jag, henne som jag helst av allt vill resa med. Nu sitter vi i det lilla tåget som följer ett smalt spår närmare målet. Avståndet är inte mer än 80 km men tåget tar ändå dryga tre timmar och vi har ju inte bråttom, det här är ju en slags tidsresa. Panflöjterna och trummorna spelar på, det kommer mera te och quinoakex, vi mumsar och tittar ut genom fönstren. Det är en slags lycka, som på ett barnkalas där spännningen och ivern stiger. Ofta följer tågbanan floden Urubamba, landskapet blir allt frodigare, bergen högre och vi färdas längre ner i dalgången. Och sen, tjoff, är vi inne i regnskogen. Hela tåget rullar in i en grön tunnel, lianer hänger ner och klätterväxter klättrar upp, ibland glimtar solen till eller så ser vi Urubambas forsande vatten, men mest är det grönt, vi känner fukten och värmen genom fönstren vi hör fågelskrik och tjatter, genom panflöjtsmusiken, visst, allt är möjligt i Peru! Tåget har inte bråttom, ibland byter det spår, vi backar och väntar, vi har god tid att studera djungelväxtligheten, vi kan höra floden plaska som den gjort i tusentals år.

Vi kommer fram till Aguas Calientes, ett samhälle längst ner i dalbottnen, byggnader som klättrar på var sida om floden Urubamba, vår följeslagare, hotell, restauranger och bosättningar, här tas turisterna hand om innan de beger sig upp till Macchu Picchu. Även min bästis och jag tas hand om, vi är turister som alla andra, vi har gjort en elva dagars upplevelseresa genom Peru, snart stundar kronan på verket, en dröm som följt oss i decennier. Men först ligger vi några timmar i de heta källorna, köper smycken och äter vår quineasoppa. Efter en halv natt står vi i gryningen och köar tillsammans med hundratals andra turister i alla åldrar, vi står intill floden och hoppas få komma ombord på den tredje bussen. Det tar ett par timmar alltmedan det ljusnar och nu skumpar vi uppåt. Det går undan, tåget var långsamt, men bussen är snabb. Den ska hinna med många lass innan dagen är slut. Vägen ringlar sig rakt genom djungeln 600 meter upp, man håller i sig och tittar rakt fram, vi hör till dem som inte går inka leden eller någon annan led för den delen, vi har gjort en andlig fotvandring i flera år. 

Och nu står vi här. 2430 meter över havet. Machu Picchu (som betyder gamla bergstoppen) ruinerna av inkastaden som återupptäcktes  år 1911. Vi är ovan molnen som osar runt, skingras och under vår vandring med den snabbfotade guiden blir himlen blå och solen börjar gassa på terrasseringarna, byggnaderna, trapporna, soltemplet, lamorna och alpackorna som rör sig fritt, alla omgivande berg, vi är närmast solen och inkakungen Patchacuti står klädd i guld och ser nöjd ut med sitt verk. Vi är också nöjda, fast mest lamslagna och övermättade, vi fotograferar och dricker vatten, suckar och stönar och sjunker slutligen ner på en stenavsats från inkarikets storhetstid på 1400-talet, vi är ordlösa och bara sitter stilla. Än i denna dag. Min bästa vän och jag.

Publicerad 31.10.2017 kl. 11:35

En hög med skit

Och där stod hästen, varifrån kommer dessa djur? Är det så att jag drömmer om dem i hemlighet, förbjudna tankar. Vad ska jag skriva om, undrar jag och så står hästen där. Den här gången är det ett brunt, stadigt sto. Ett frustande och släng med manen, hovskrap i sörjan för det har snöat, i Finland kan det bli vinter i oktober. Men hästen mumsar frusen fallfrukt bland löv och is och ser oberörd ut. Det är just det som är så tilltalande, kravlösheten, stoet gör inga anspråk, tränger sig inte in, smygtittar inte in genom mina fönster, ropar inte på uppmärksamhet. Hon står där, brun och snäll och snart är hon försvunnen, bara går sin väg, släpper en hög med skit och svassar ner längs stigen, rakt genom häcken, nå, det må  nu vara hänt. Jag tar den ångande högen tillvara för nästa års gödsling, en viss sinnesnärvaro ändå. Jag ville berätta om en resa men hästen hann före. Så kan det gå ibland. 
Publicerad 29.10.2017 kl. 19:06

Franska streck

Ofta finns det för lite tid, för smala utrymmen, rymden visar sig inte, månen går upp och ner, jag hinner inte blinka. Krassen har intagit hela verandan, den vet vad den håller på med, den gör vad den gör oavsett mig, vi har inte ett beroende förhållande, jag litar på den, den blommar för att det är en livsstil, ett positivt tänkande i flammande färger. När jag springer förbi, hinner jag med ett leende. Mycket är en suddig rörelse, ett vinddrag, jag har försökt landa på hög hastighet, tvingat mig ner ur mitt blåa luftrum, det spänner i ryggen, det som är fantastiskt är uttröttande. Ge mig några tråkiga veckor med stirr ut genom fönstret, så kommer jag att ha nånting att berätta. Men först packar jag för det stora äventyret, jag ska inte iväg av rastlöshet, allt har planerats i decennier, jag landar och lyfter samtidigt. Det finns listor att pricka av, sådana listor är den enda litteratur jag ägnar mig åt för tillfället, franska streck skrivna för hand. Plockar en hafsig bukett av ringblomma och luktärt, böjer mig ner över ett nyfött barnbarn. Det duggar när jag ger mig av och jag blir plötsligt helt lugn.
Publicerad 01.10.2017 kl. 08:59

Citronsaft

Kos

Jag har bytt ut havet mot bergen, balkongen är elegantare men tråkigare, kontoret är inrett med schalar och handdukar, sista dagen på Kos. Skriver om molnen som dyker upp bakom bergen, moln utan ett särskilt ärende, de tussar förbi, slänger skuggbilder på sluttningarna, där det växer någon form av skog, pinjer, olivträd, mullbärsträd kanske. Jag ser vinodlingar, vägar som slingrar sig upp till bosättningar, små vitkalkade hus, byar som jag inte hinner besöka, inte i den här hettan, men en annan gång. I fjorton dagar har jag knarkat hav, nu talar bergen mig till rätta, en vilsam utsikt, hustak med vattenreservoarer, solpaneler, tv-antenner, cypresser, jakaranda, granatäppel, oleander, fikon samt vinrankor, jasmin och bougainvillea som klättrar hejdlöst längs väggar och utsprång. Jag hör barn som leker, några bilar, ringduvor, enstaka cikador. Ett citronträd med stora gula frukter växer inom räckhåll. Min omedelbara längtan efter ett glas citronsaft, stämmer överens med Hippokrates, (läkekonstens fader som föddes och verkade på Kos flera hundra år f. Kr) vederkvickande ordination av citrus för temperturskillnader i kroppen. Han visste vad han talade om.

Publicerad 22.09.2017 kl. 09:50

Grekisk yoghurt

Kos

Ett liv vid havet, ett sådant liv lever jag, på mornarna är luften mild, till och med sval, just vid soluppgången tar jag simturen, går över gatan, ner på stranden och raka vägen ut i vattnet. Några joggare och jag är de enda som är i gång. Strandpromenaden kantas av tamarisk, palm, norfolkgran och platan. Från havet betraktar jag de solkiga hotellen, fasaderna med sprickor efter jordbävningen, jag ser min balkong och mina handdukar, schalar som fläktar. Det runda bordet och stolen väntar. En segelbåt från hamnen kör ut, jag avundas den båten, det gungar ännu under mina fötter efter seglatsen, en längtansfull gungning, havet är beroendeframkallande, detta lifvet. Till frukost serveras grekisk yoghurt, honung, gurka, tomat, ost och färskt bröd. De svensk-grekiska bröderna turas om att servera kaffelatte. Allt går på rutin, jag passar tiderna, uppför trapporna och till balkongen, texten är svårfångad och bräcklig, jag hugger mig in med brunbrända armar och sand mellan tårna, det finns sådant som måste komma på pränt oavsett. Ännu några dagar.

Publicerad 20.09.2017 kl. 08:39

En liten balkong

Kos

På en balkong med havet rakt framför, det omtalade blåa och besjungda Egeiska, Turkiets kustremsa ser jag tydligt, vita sockerbitshus och de karga bergen som försvinner i ett dis, segelbåtar far ut och kommer in. Jag skriver med en skön blåst kring benen. Balkongen är liten och lämplig, skugga på förmiddagen då när jag behöver tänka. I eftermiddagssolen trampar jag iväg på min hyrda cykel. Jag kan cykla vart som helst ut till de ändlösa stränderna på norra sidan, göra vad jag vill, äta nektariner i solnedgången eller guppa i vågorna,  ingenting eller allt. Ta en ouzu under Hippokrates platan, fotografera katten vid mina fötter, träffa bekanta som av en händelse går förbi i skymningen. Fontänen med det uppfriskande källvattnet har rasat till följd av jordbävningen i somras. På hotellet kände man av en liten darrning igår, ett litet efterskalv. Jag trodde det var en lastbil som dundrade förbi. Men havet svallar lugnt och jag har svårt att föreställa mig tsunamin och omkullfalllna kolonner. Här och nu. I Finland har en liten gosse kommit till världen, mitt tredje barnbarn. En sådan lycka.

Publicerad 18.09.2017 kl. 11:44

Göran Schildt Regatta

De Dodekanesiska öarna ligger i det Egeiska havet. Det är ett blått hav som med en självklar kärleksfullhet kan beskrivas och hyllas enligt följande:

Likt Safir som heter Sappiheiros på grekiska och betyder blå sten. Som Turkos som av inkafoket användes för sin skyddande och andliga egenskap. Som Lapis Lazula som är en lasursten under benämningen azur dvs azurblå, ur vilket färgpigmentet ultra marin utvanns.

I allt detta har jag befunnit mig, den färgskalan, de blåa ädelstenarna med insprängt solglitter och silverdis, ljudet av vågor, saltet, hettan, skratt och sång. Hela havet stormar, hela havet ligger blankt. Det finns segel i olika kulörer, oftats vita, fyllda med vind, eller fladdrande slaka. Många båtar som seglar åt samma håll, det fanns alltid ett mål, alla måste komma fram. Det hörs rop och slag, vi gippar och girar, revar och skotar, kryssar, länsar, hissar, upp i vind, genuan ut, storseglet och spinnakern, stagen sjunger och vimplarna slår. Alla flaggor från olika länder, gast och matros, skeppare och besättningar i matchande klädesplagg.

Många dagar och nätter i en sittbrunn med österbottningar, det skrattande storytelling folket, livsnjutare med stor kärlek för hav och segling, retsina och ouzo.

Göran Schildt regattan 2017 är en vänskapsregatta till minnet av författaren som föddes för hundra år sedan och som delvis var bosatt på Leros. Regattan ordnades för åttonde gången och blev ett minne för livet.  Starten skedde traditionellt från Leros till Lipsi-Samos-Patmos-Leros. Hela seglatsen började och slutade på Kos och omfattade sex dagar.

Safir. Turkos. Lapis Lazula. Ultra marin. Kärlek.

 

 

 

 

Publicerad 16.09.2017 kl. 11:07

Barbacka

Det är hästen som återvänder, jag tänker ofta på det vackra djuret, den varma kroppen under min hand, länden, manken, flanken, bringan, mulen, ögonen. Om det stod en häst i min trädgård en morgon, under äppelträdet, mumsande i sig fallfrukt, med svansen nyborstad och hängande rakt ner som ett vänligt vattenfall, inte en hare eller en igelkott eller en ekorre eller en ringduva, utan en häst, så skulle jag bara säga jaha, så bra. Och sen rida barbacka genom karamellstaden, min häst och jag. Hovarna klapprar i gränder och på gator, vi tar då och då en genväg mellan husen, längs stigar, in i hemliga trädgårdar och sen ut på den stora boulevarden som heter Pohjolagatan, där som spårvagnarna en gång drogs av hästar. Min häst har inget namn, vi ska snart skiljas, men nu galopperar vi fram. Jag minns hur man håller sig kvar utan sadel, hur hästens öron pekar rakt fram av iver och glädje, hur manen fladdrar och pälsen ångar.  Snart är vi framme. Det har varit en rolig dag.
Publicerad 31.08.2017 kl. 12:36

Ibland skriver jag

Det fanns en lista att pricka av, den stacks i min hand när jag var liten, en lapp som skrynklades och slätades ut, tapetmönster med hemliga tecken, ett ljudband. Min mor skrev ett brev och tackade mig i förtid, före tiden var mogen, då innan hon visste att jag skulle läsa om henne en dag. Och listan skulle återfinnas  och omskrivas till ett poem, jag skulle födas på nytt flera gånger. Jag gör numera som jag vill, följer oskrivna lagar, lyssnar på lockrop. Ibland skriver jag och fördjupar mig i det som allting handlar om. Att det är sensommar gläder mig, att årstiderna har sina förlopp. Det ena följer på det andra. Jag är alltid lika förväntansfull. 
Publicerad 30.08.2017 kl. 10:48

Hästar som tappar bort sig

Det finns alltid en strid som pågår, små jordbävningar, hundar som springer och gömmer sig, hästar som tappar bort sig, barn som tack och lov är ofödda. Det finns bilder av mänskor, ansikten som delvis är bekanta, sådana som har oroliga hjärtan och ögon av sten. Jag har träffat många vilsna katter, de vet inte vart de ska ta vägen, vilket parti de ska rösta på. Ondskan kan finnas rakt bakom dig, som en elektrisk urladdning, en sällsynt åskboll. Allt går inte att förklara, jag tror att jorden är förorenad i en av mina rabatter, hur jag än gödslar eller låter bli, planterar om och pratar vänligt så är växtkraften bedrövlig. Det skulle aldrig falla mig in att ge upp.

Publicerad 23.08.2017 kl. 11:43

 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

Ibland träder gästbloggaren Prostinnan fram under rubriken Prostinnans bekännelser och betraktelser.

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

16.11, 21:41Farsdag efter farsdag av Svea
15.11, 21:39Farsdag efter farsdag av Nillo
01.11, 10:40Machu Picchu av
31.10, 13:47Machu Picchu av Superhuile