Den ljusgröna horisonten

Dörrar och fönster står öppna, innerummet har blivit ett uterum, allting sker på tröskeln i en solstrimma som kommer och går. Jag har cyklat längs stränder, trafikleder, över broar, in i små skogsdungar, på stigar där det doftar förmultnade löv, maskavföring, jag har cyklat med hög hastighet, utan hjälm, med ett anteckningsblock i korgen framför mig. Jag är fri att göra vad jag vill, att cykla är ett bra sätt att ta sig fram. Värmen sitter kvar under buskar och längs husväggar, jag korsar gränder och gator, trampar hem med en berättelse i bagaget. Den handlar om sandstränders uppkomst, den ljusgröna horisonten, bortglömda träsk, en bagares vrede. Sen när jag har druckit mitt te som bara sker undantagsvis klockan fyra, för rutiner kan bli ett fängelse, läser jag högt ur min text. Alltmedan lakanen torkar på strecket. Vinden är mild som smör.

 

Publicerad 27.09.2016 kl. 16:04

Verandan

Skeppet lägger ut, jag har lastat det med cyklar, fallfrukt, höstlökar, träskor, krukor med ros, pelargon, rosmarin, böcker, anteckningsblock, halvurdruckna kaffekoppar, en sliten trädgårdsoffa, filtar, en tax. Just innan jag kastar loss, kommer brevbäraren med brev som jag väntat på så nu är jag på väg. Jag har musik i öronen, jag sitter i aktern och styr med slutna ögon, klimatet är behagligt, solen gassar in på däck, en bris som kommer rakt genom trädgårdarna i en stadsdel i utkanten av stan, mina segel flaxar, randigt, rutigt och lite blommigt, jag har räknat ut min position med hjälp av transportör och passare, en sjömil är kortsidan på en tändsticksask, föröver ligger grannens kompost, jag styr skickligt ut på öppna vatten, det är det jag gör.
Publicerad 22.09.2016 kl. 10:51

Ett nytt liv

Ut flög ungarna en efter en, ibland flög de tillbaka, en sväng förbi kylskåpet, tog in på rehabet, fick omsorg, våtvarma omslag, näring och kärlek, och sen ut igen vilt flygande, varenda en, högt och lågt flög de och landade i egna bon, en förlänging av det som varit eller en ny avskildhet, hur man nu se på det. Ändå är huset fullt av folk, skor i tamburen, obäddade sängar, o'boypulver på matbordet, smulor och klädpaltor i alla hörn, slask som ska ut, matkassar som ska packas upp, tvättmaskinenerna som dundrar på. Jag vattnar pelargon och begonia, skriver listor, håller mig uppkopplad, alltid ringer nån, allltid fladdrar nåns byke, sorterar kvarglömda tröjor, pysslar med komposten, ligger raklång i TV soffan, ingen trängsel precis. Ett nytt liv.
Publicerad 20.09.2016 kl. 11:37

Flow

Manus är trofast, en hjärtevän, här är jag igen nykär och framflygande, vår relation är full av överraskningar och tillit, jag är osminkad och med håret på ända och du är så följsam och under min hud. Jag bara ler och fånar mig, tänker inte på havet, ägnar mig inte åt fjärrlängtan. Vi är nu här hand i hand, vi sover så gott, vi drömmer om följande kapitel, Manus har hittat fram, jag har hittat in, vi håller på. Vi har inte hunnit ut på promenad, för allt exploderar här och nu, en vacker dag ska vi våga oss in i skogen eller så gör vi en resa framåt eller bakåt i tiden. Vi träffades på sanddynerna, det var för några veckor sedan eller i ett tidigare liv. Nu vänslas vi bakom en gardin av doftgeranium som täcker fönstret, ingen insyn eller utsikt, skärmen flimrar, vi skriver till varandra.
Publicerad 15.09.2016 kl. 11:57

Män till frukost

Min moster sa: "Jag äter män till frukost". Det var på sjuttiotalet och jag hade just blivit könsmogen. Vi satt i hennes torp och drack citronte. Vi satt varje kväll vid ett rangligt bord, vaxduken var rejäl med blomrutor, flugor surrade mot fönsret, det var sommar och viken låg bleke. Min moster hade stjärnögon, hon kisade under lugg och berättade om sin aptit. Min mor satt på andra sidan viken och var sur, hon hade aldrig ätit män till frukost, hon hade svurit pappa evig trohet, fast hon tolkade det på sitt eget lilla vis. Hon ville att jag skulle sitta hos henne och dricka citronte, vi skulle tala om poesi för allt annat var trams. Och med trams menade hon kärlek. Jag färdades mellan två systrar och försökte växa upp till kvinna. Så kan det gå.

Publicerad 09.09.2016 kl. 09:54

Två prinskorvar och en jordkällare

 

De kan bo hur många mänskor som helst i en jordkällare, oavsett om dörren är liten så är själva källaren stor, säger Benjamin, fem år och går inte desto mer in på detaljer kring hur alla ryms in, fast Ian, snart sju år vill veta. Han har hört mycket om händelser som kan utspela sig i just jordkällare, hans bror känner till världar som ingen annan vet nånting om. Ian tycker inte att det är lika intressant, det finns annat att prata om, fotis, hur man tränar, vad vi ska äta till middag, hur lång väg det är hem, sådant. I Benjamins jordkällare bor det olika karaktärer som är beredda på ett stort krig, han är själv kung och härförare, han är i själva verket född i en jordkällare, under marken, han föddes där redan i ett tidigare liv,  han har en stor uppgift, ett hemligt uppdrag, hans vapenröder har namn som inte kan avslöjas på webben. Ian är hungrig och stönar för just Dalsbruk är jordkällarnas paradis, allt ska undersökas mycket noggrant och det tar en evighet. Sen finns det också masugnar och bortglömda sjöar, övergivna fängelsehålor, stigar som tar slut och som kan leda till sådana jordkällare som är osynliga, förklarar Benjamin med viftande händer. Ian överröstar nu berättelsernas berättelser och vill veta hur man tillreder en svampsås. Så vandrar vi hemåt mot huset vid havet, farmor och två prinskorvar.

Publicerad 05.09.2016 kl. 12:52

På väg

Att skriva:

Så går färden bakåt, framåt med förgreningar åt alla håll. Det är utmanade att vara resenär och lokförare samtidigt, hålla i alla spakar, läsa kartor, följa med landskapet, vänta på att komma fram, resa bakåt i tiden, äta mellanmål, bromsa, byta spår. Jag visste inte att jag hade en biljett innestående, ett uppdrag, ett förflutet som lokförare, det är mycket man inte vet om sig själv. Jag är otålig för jag vill sätta gasen i bottnen, jag är rädd för allt går för fort, jag gillar inte tunnlar och tåglukt, torra smörgåsar, människor som ser obekymrade ut, vaggar fram utan att spjärna emot, jag gillar dem inte för de vet mer om livet än jag som måste resa runt jorden och spränga berg för att ta reda på vad det är frågan om. Nu är jag på väg, jag kan inte hoppa av i farten. Det skulle vara det fegaste.

Publicerad 01.09.2016 kl. 12:41

Ett konstigt ställe

Skogen sa att jag skulle komma, vara liten på en stig, växa under en gran, dofta på vått gräs, inte se mig själv för träden, bli ett träd själv, sitta i en obekväm ställning på en stubbe, plocka lingon, fotografera svampar. Det hördes lockrop, morgonröken var förförisk, jag kunde bli en älva för en dag, utföra hopp i ljungen, krama stammar, äta harsyra med slutna ögon.

Men jag sa tack och nejtack. Jag gillar inte skogen, det är ett konstigt ställe, stillastående insjöar och kärr, slippriga sidospår, osynliga djur, snår gör mig skräckslagen eller bara uttråkad.

Många hittar sig själv i skogen. Jag har hört berättas om aha-upplevelser och eufori. Det finns sådana som flyttar in i grottor, under trädrötter, eldar med kottar, spänner upp hängmattor mellan mossiga stammar, gungar sig själva in i evigheten. Eller de som tömmer skogen på svamp och lingon och fyller sina jättefrysboxar i fall av hungersnöd.

Jag har talat ut och kan nu fortsätta att betrakta gränden från mitt fönster, ifall att den där vitsvarta katten visar sig, som ett tecken eller vad som helst.

Publicerad 30.08.2016 kl. 10:44

Sicken slitgöra

ur Prostinnans bekännelser och betraktelser:

 

"Jag som icke vara en prostinna, ej heller en kaptenska i den bemärkelsen, sitta nu åter på trappan och speja in i framtiden som den kunde utvisa sig bland buskar och floxbestånd. Kaffet haver blivit malet och serverat på fat och slurpet till att höras ända bort till bortre grannhuset. Trappan äro gjort av synbarligen präktigt trävirke, gudarna vete vilket, ty detta hus haver jag tagit i besittning när det föllo mig in utan vetskap om virkets beskaffenhet. Mången kunna tycka att finnes det då ingen ända på denna erövringsodyssé, hus och män som komma i min väg. Hur kunna jag veta svaret på detta, ty svar äro det tråkigaste. Allt haver jag gjort, räddat förlista skepp och rastlösa själar, sicken slitgöra! Stugorna haver jag lystrat till, skottat uppförsbackar jämte reparerat skorstenar.

Här gnida jag mina kängor i eftermiddagssolen, skorna till att blänka och sina. Jag ger mig av längs vägar, stärkt av kaffet och lifvet, alla vägar leder nånstans. Inget haver jag att ångra, inget får mig på knä. Kjolarna svänger i sensommarfläkten, svalorna flyger lågt. Lycka äro att leva."

 
Publicerad 25.08.2016 kl. 11:55

En dag rymde jag

Jag anlade en kinesisk trädgård. Det tog tusen år. Det var en syssla som upptog min tid redan innan jag föddes. Där kunde man promenera omkring bland lejonstatyer, slå sig ner i små gröna rum med vattenplask och bamburassel, yttervärlden fanns inte, månen var alltid rund, varje blad ackompanjerade ett annat blad, och blomknoppningarna var kopiösa ögonblick. 

En dag rymde jag. Trädgården växte igen, det var rätt åt den. Jag sprang som en vilde längs öppna stränder, rusade fram i vattenbrynet, det fanns inte ett enda rum, inte en enda detalj, bara fjädermoln och havsrök. Jag skrev snabbt ett långt meddelande i sanden som vågorna förde med sig. Jag glupade horisonten, mina lungor vecklade ut sig och svällde likt zeppelinare.

Sen återvände jag till skrivbordet och fortsatte på sidan 98 i vanlig ordning.

Publicerad 23.08.2016 kl. 11:30

Flaskpost

Anteckningar:

 

"Jag hade tänkt att vinden skulle blåsa genom byggnaden, det skulle vara en del av konstruktionen, från havet, genom svalgången och in bland tallarna. Eftersom det är en udde möter vinden vatten inom loppet av någon sekund. Suset som uppstår i barrkronorna är ett ensamt ljud, en sång från urminnet, då när skärgården skapades av någon brutal och kretativ hand. Allting steg och sjönk och blev till evighet. 

Från byggplatsen ser jag vidare över vikar och sund och fjärdar, jag ser allt, glitterhav och krusningen, stormarna når mig utan att välta, solen är min vän.  Om en gardin hittar sin plats, kommer den att utgöra ett segel.

Det är en speciell vind som blåser genom ett speciellt hus. Ljuset faller in överraskningsvis. Utgående från en skiss som kom med flaskpost gör jag ritningarna. Allt som min älskade sa till mig en gång har jag glömt. Varje skalstock, linjal, gradskiva, måttsticka, passare och en fånig burk med sand slängde jag i havet. 

Jag har redan börjat samla drivved till virke."

Publicerad 19.08.2016 kl. 09:16

Små arkitekter

Medan allt det andra sker; de små cellerna som förnyas, hjärtat som bultar jämt, blodkärlens strömningar, hårbottnen som slutat klia, musklerna som slutat minnas, medan allt detta, skriver jag om små arkitekter i förminskade rum. Jag skriver om hur man ska akta sig bland tändstickorna, om himlakroppar och hammarslag. Om det astronomiska. Jag vet allt om vindar och hus och takfönster. Det skriver jag om. När jag sover drömmer jag om okända mänskor som bär väskor med kvarblivna föremål; rakhyvlar, pennskaft, filtar, kartor, oskrivna brev, skor. Idag är det onsdag. Imorgon är det torsdag.

Publicerad 17.08.2016 kl. 12:33

Begär och beslut

Jag tar avsked av krikonträden, dungen som står emellan mig och havet. En liten skog av krokiga och snåriga träd, nu överfyllda av små gröna kulor som mognar om solen är nådig. Dessa krikonträd som förföljer mig, på ställen där jag bott och röjt trädgård. Skotten ur jorden i miljontal, intill förbannelse, ett träd som ser till att det inte går ur tiden. De små gulröda kulorna som smakar plommon fast sötare, som har gjort sitt. Krikon. Vit blomning på våren så man tappar andan. Men ändå: nu ett farväl. Avskedet är avklarat på några minuter. Träden ska bort. Jag har ett större begär efter utsikten än efter frukterna. Jag gör grymma beslut, liar mig fram genom livet. Mycket är självklart. Jag återvinner mark och energi. Orden hopar sig och rusar förbi. Flockar och plogar som styr rakt in. Runt mitt hus hörs hovslag och havet brusar genom krikonträden som faller till marken. Regnet smattrar mjukt. Av avsked blir man stark.
Publicerad 16.08.2016 kl. 19:54

Sådana grejer

Att ge sig in i skrivandet, det som pågått ett helt liv, det som aldrig upphör, har ingen ända, ingen punkt, ingen slutkläm. Jag sitter vid köksbordet och det regnar över min stad, gatorna blänker, träden hänger tunga, det gröna huset är en borg med brasa och rostat bröd. Jag ger mig in och kommer inte ut. Små pauser för andning och kaffe. 

Allting sker mellan raderna. Jag serverar inga braskande nyheter. Famlar bland anteckningar och bråddjup, säger ingenting, drar ut på eländet, ägnar mig åt glädje.

Brasan brinner för det är det som brasor gör. Det är undertonen och strålningen och ljudet av regnet. Det är rosor som har börjat vissna, hemslungad honung, vackra hattar, schalar, korgar, UNICEF, ett renare SKÄRGÅRDSHAV, gåvor från hjärtat och för världen, sådana grejer omger mig och får mig att känna mig som en viktig 60 åring.

Alla väntar på fortsättningen. Jag slänger mera klabbar i kakelugnen. Häller upp ännu en kopp kaffe. Det är just det.

Agneta Pleijel citerar Marguerite Duras i Spådomen: Att skriva är också att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud.

Publicerad 13.08.2016 kl. 10:28

Du prövar mina gränser

Hej Hav, jag försöker beskriva dej, få dej på pränt, avbilda dej, fotografera, men du ändrar dej hela tiden. Du är obeslutsam och egensinnig, du prövar mina gränser, du skiftar, du vänder vågen efter vinden, färg efter humör, du gör allt tvärtom. Jag betraktar dej från morgon till kväll, du tröttar ut mig med ditt vokabulär, dina kontraster, du lämnar mig inte ifred, lockar mig med nya uppvisningar. Silver och guld, svart och grönt, bleckblått, ultramarin, indigo, persiko och rosa. Jag blir vanisinnig, jag stirrar och försöker låta bli. Morgon och kväll och allt där emellan. Jag hör dej och ser dej. Hela tiden för vi ett samtal där jag inte får muntur. Mina penslar och färgtuber, linser och objektiv, räcker inte till, jag står i vattenbrynet och vrålar: låt bli! Du fattar mitt vrål, fast du mallar dig med dina schatteringar, du låtsas oberörd, du vill inte trösta, du är. Plötsligt en turkos fjärd med några skvalpande tärnor och en båt på väg mot ytterskärgården. Och sedan glittret, flera sjömil mässingsblänk. Hav, jag försökte fånga dej, men du fångade mig!
Publicerad 11.08.2016 kl. 08:58

 

Anna Gullichsen

Det började som en flyttblogg 2011 och fortsätter som en ballongfärd. Jag är författare, fem barns mamma, två barnbarns farmor. I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

Ibland träder gästbloggaren Prostinnan fram under rubriken Prostinnans bekännelser och betraktelser.

Min bildblogg heter enblommigkopp.blogspot.fi

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

20.09, 20:57Ett nytt liv av Merit
16.08, 21:05Du prövar mina gränser av nillo
02.08, 11:20Min stad av Anna
02.08, 11:15Den vettlösa familjen av Minna lindeb