Tulpanskog

Jag går in i en tulpanskog, snittar stjälkar tjocka som trädstammar, jag svingar min yxa, den är blank och vass, den gnistrar och träffar rätt. Varannan dag gör jag vad en tulpanälskare bör göra, byter ut vattnet i udda kärl som inte påminner om vaser utan mera om stora kar eller ämbar av keramik eller handblåst glas. Den exakta mängden tills jag blir en tulpan själv, mina fötter suger upp nytt blod och stärkande mineraler, men bara upp till vristen. Blir knäna blöta, vissnar vi liksom stående utan aptit, hela kronan, hatten, vår stolthet ramlar av med ett brak. Innan det är dags, innan den dagen har kommit. För vi har ett långt liv, jag kan inte se skillnad på en tulpan eller mig själv, vi påminner om varandra, vi har samma sätt att se på livet; uthålligheten, överraskningen, den dolda skönheten, förtrollningen, den långsamma tankegången. I djungeln av blad och stjälkar finns det mycket att åtgärda. Bladen som belastar ska rensas ut. Varje tulpan är försedd med två eller tre ytterblad, de värsta energitjuvarna, utsugarna, bort med dem. Varje stjälk vill vara befriad och känna luften svepa kring benen. Lite vatten, mycket luft och fri skaparkraft. Nu börjar tulpandansen. Se på den. Den pågår en vecka eller två. Jag är med och vrider mig som en orm. Vi ålar hit och dit, när vi ålar fel, blir vi vända av en osynlig hand. Alltid i förbifarten. Den lilla beröringen och baletten fortsätter. Och sen öppnar sig sex kronblad alla på sitt eget sätt, utan förvarning, utan eftertanke. Jag har lagt yxan i sitt fodral, jag klänger närmast blomman, den rödaste, den mest rosa, den citrongula, den guldvioletta, den vita. Detta är en heltidssyssla. Ett sätt att leva.
Publicerad 22.02.2017 kl. 11:19

Frestelser

Det står att stjärnorna blåser. Det tänker jag på. Varje ord ligger på en våg av vitt guld. Varje vinkel mäts, att rita på fri hand är det våghalsigaste. Att hitta på ett ord, uppfinna hjulet varje förmiddag är en astronomisk pärs. Vem har skrivit dessa rader? En bunt med ark som väger i handen. Jag läser med glasögon som borde putsas. Sidorna förvånar mig. Från vilket håll blåser det? En planet är en himlakropp. En stjärna är ett brinnande gasklot. Det här är ingen dagbok, jag behöver inte redogöra för mina kaffekoppar. Enligt vikingarna var stjärnorna gnistor från eldens eviga rike. Jag går tillbaka till stenåldern, till väggar av sten med inristningar. Lukten av rymd är lockande. Jag aktar mig för sådana frestelser. 
Publicerad 20.02.2017 kl. 09:56

Den mirakulösa överlevnaden

 

Idag är det torsdag. Himlen är en blek persika. Eftermiddagen mild och stillsam. Flera barndomsskildringar har jag slukat, de slinker ner efter varandra. Min hunger på sådana skildringar är stor. Jag vill befinna mig i gränslandet mellan vansinne och vardag, det lilla hjärtat som hamrar, bilder målade med sprakande färger intill benmärgen. Ställen som är igenkännbara. Jag kan inte få nog av det organiska, det vackra, det hemska. Lukter och mardrömmar, den mirakulösa överlevnaden. Men framför allt språket som kastar sig utför. Jag följer med forsen och drunkar nästan.

Välkommen till Amerika. Beckomberga, Ode till min familj. Spådomen, en flickas memoarer. Jag smyger förbi en yxa.

För att nämna några.

Publicerad 16.02.2017 kl. 14:46

Utan förvarning

Kovalescenten antecknar:

Medan orden försvinner i min mun, förökar de sig i mitt huvud. Vad är skillnaden på en mun och ett huvud? Sådant som ska sägas hittar inte sin form. Ord som kastrull, busstidtabell, vitaminer, biltvätt har jag ordning på. De kommer stötvis i rätt sammanhang. Men om du ber mig resonera kring hurudan kastrull eller vilka vitaminer uppstår en trötthet. Orden viker sig aviga och stänger in sig, de vill inte bli förslösade. Munnen öppnar sig men det kommer inget ljud. Ändå myllrar det. Som ett snöfall i en glasburk. Jag måste få tänka. Allting tar lång tid. På natten vaknar jag av skräck: tänk om jag håller på att bli stum. Mina rörelser är eftertänksamma. Jag går inte från klarhet till klarhet utan från rum till rum. Ibland går jag ut. Jag kopplar den gamla taxen och så går vi några meter hit eller några meter dit. Vi är rädda för att vi ska halka eller bli utmattade. Resten av dagen fördriver vi tiden i ett slags väntrum. Det händer att jag frågar tiken: hur går det? Hon spritter till i sin korg och viftar artigt på svansen. Hon får ett ben att pyssla med, jag tecknar av mina krukväxter. Handen frigör ord som fastnat. En vacker dag tar jag bladet från munnen. Jag kommer att göra det i all tysthet, utan förvarning. På snön sitter en skata. Den är svart och vit och väntar på ett glimmande föremål.

Publicerad 15.02.2017 kl. 08:46

I en ruta av sol

Jag böjer mig för kirurgens kniv, roboten som går in och utforskar bukens egenheter, den svaga länken. Jag lägger mig ner medan en solstrimma träffar ansiktet,  andas in narkosångan och kämpar mot sömnigheten, jag har ett kärleksfullt förhållande till rispan i taket, hur den växer och krymper. Alla röster i rummet, dämpade steg, ett vardagsflyt, en torsdag i operationsrummet, rutinartade förberedelser. Kirurgen kommer och skämtar. Rispan i taket skruttar ihop sig och blir rörlig. Är det måntro en fluga?Jag ska besluta mig för en dröm, säger narkosläkaren. Jag väljer och vrakar medan flugan i taket suddas ut och börjar flyga mot solen. Vad ska jag välja? Det blir ett snabbt beslut. Mitt liv består av hemligheter, jag väljer en, försöker hålla mig vaken, håller andan och följer med flugan. Du måste andas djupt, säger narkosläkaren med ett skratt. Jag är lydig och tar det sista andetaget.

Nu är jag åtgärdad och går mot en förbättring. Jag fotograferar tulpaner i en ruta av sol. Jag sover mycket och drömmer vidare som jag blev utlovad. Konturerna är skarpa. En slags transformation.

Publicerad 12.02.2017 kl. 13:09

Familjen Bråck

Vi är bra på bråck. Hela släkten. Vi har en läggning som går i arv. Det putar ut lätt oavsett. En nedärvd talang att ingå i ett bråck sammanhang. Mina gener för denna tarmbit på rymmen är utstuderad. Fram ploppar små bulor i tid och otid. Idag ska jag bli bråckoperard för sjätte gången. Put that in your pipe and smoke it! Min buk består av nät som ska förhindra tarmframploppandet. Ibland kan ett ingrepp vara värdelöst och måste göras om. Det är dagens programpunkt. 
Publicerad 09.02.2017 kl. 09:22

På kyrkogården

Ett skriväventyr. Fredag.

 

Min mor sa alltid att det är kallt och dragit på kyrkogårdar. Hon var inte det minsta religiös men hon trivdes där oavsett kylan. Hon sa att det var dödingarnas fel att det drog kring gravstenarna. Hon var arg på sådana som hade dött. Hon tyckte det var höjden av fräckhet av döden att klampa in i folks liv. Punktligt och bestämt höll hon reda på planteringar och högtider. Att ta hand om gravar var en av hennes högsta nöjen. Hon såg alltid till att hon hade gravljus, tändstickor och en trädgårdshacka i bilen. Sina barnbarn tog hon med till begravningsplatsen. Barnbarnen sprang glatt omkring och studerade minnesmärken och årtal. När de anhörigas gravar var omskötta, såg hon sig omkring efter någon annan vanskött grav att snygga upp.

Till sin yngsta sons grav gick hon aldrig. Inte far heller. Det kan man ju förstå. Men jag går dit. Nu står jag här. Stenen är en liten fyrkant av vit marmor. Jag tänder ett ljus och ser mig omkring. Sen berättar jag allt för min bror. Jag är ordentligt påpaltad för mamma sa alltid att det är kallt och dragit på kyrkogårdar.

Publicerad 03.02.2017 kl. 10:44

Eero och Elma

Ett skriväventyr. Torsdag.

 

Eero satt i stallkammaren och rökte Työmies. Han slog sig på knäna och skrattade hest. Han älskade hästarna och hästarna älskade honom. Jag var där med agronomens dotter. Vi hjälpte Eero att moka skit. Vi satt med honom i stallkammaren och rökte Työmies så halsen sved. Vi älskade också hästarna. Vi betslade och sadlade och kratsade. Och så sprängde vi i galopp längs vägarna på bruket. Sen drack vi choklad i agronomens kök. I samma kök kokar jag nu kaffe under mitt skriväventyr. Agronombostaden har blivit ett gästhus och det finns inga stockflottare i ån. Men stallet är kvar så jag går dit. Där finns många stora skrämmande hästar som jag inte vågar närma mig. Jag drar in lukten av hästkroppar och sågspån. Förr i världen stod stoet Lysette i en av spiltorna, vi hade en egen återkommande kärleksritual: hästen böjde ner sitt huvud och så tryckte vi pannorna mot varandra i en sorts hälsning.

Samma dag träffar jag en kär vän som med åldern har fått en minnessjukdom. Hon heter Elma. Hon var min farmors hushållerska och gjorde en hel klan till stora matälskare. Vi träffas i hennes rum där hon sitter och väntar på nånting som hon inte kan komma ihåg. Vi omfamnar varandra och så händer det: hon böjer huvudet och buffar sin panna mot mig. På så sätt buffas och umgås vi en lång stund.

På natten drömde jag att jag var hon, jag stod vid åkanten som i en finsk 50-tals film och höll ett nyfödd pandabjörn i famnen. Jag hade en ljusblå klänning och ett nystärkt vitt förkläde.

 

 

 

 

Publicerad 02.02.2017 kl. 09:41

Villa Mairea

Ett skriväventyr. Onsdag.

 

Jag skriver om rumsdispositioner.  Om handen som bygger moduler enligt den mänskliga skalan. Om doften av bly och manchestersammet. Sen tar jag en promenad upp till Norrmarks högsta punkt. Jag ginar genom skogen, det finns stigar som jag känner till. Nyfallen snö dämpar mina steg. När Alvar Aalto ritade Villa Mairea måste han ha utgått från tallarna. Ett osymmetriskt pelarrike som blir en del av byggnaden ju närmare man kommer. Nu står jag på innergården. Det är förbjuden mark för huset är under renovering. Jag gör ofta sådant som är förbjudet. Det här är ju ett skriväventyr. När min far var sju år kom han hit. Det var år 1939 och huset hade just blivit färdigt. Han gick ensam omkring i rummen, klättrade upp på det platta taket, utforskade trappor, takfönster, balkonger, utsprång, vinklar och vrår. Sedermera blev han arkitekt.  Det är doften av hans byxor jag skriver om. Som var av manchestersammet, bruna med stora sidofickor i vilka han förvarade Klubi 77, tändstickor och en blyertspenna.

Publicerad 01.02.2017 kl. 09:05

På en Aaltopall

 Ett skriväventyr. Tisdag.

 

Det behövs mycket tid. Jag tänker långsamt, livet går fort, dagar och timmar. Varje dag övar jag mig att närma mig det som allting handlar om. I mitt fall. Sedan hjälper mig fiktionen, den är pålitlig, den bränner på ett lustigt sätt. Jag tar en omväg förbi smärtpunkterna, jag gör det med vett och vilja. Lycka är fågelperspektivet. Här flaxar jag, ser allt, hör allt. För varje dag som går blir jag modigare. Nu har ån tystnat helt, jag kan knappt höra forsen. Tornet på huset mittemot, på andra sidan ån, är upplyst av solen, taket är pudrat med rimfrost. Det är ett dekorativt torn med utsikt över bruket. Huset ritades av Evert Lagerspetz 1891på uppdrag av Antti Ahlström. Alla kulisser står kvar för eftervärlden. Historierna är bevarade, byggnaderna skyddade. Rimfrosten på taken smälter i januarisolen. Orten lever sitt stillsamma liv. Jag sitter på en Aaltopall och skriver.

Publicerad 31.01.2017 kl. 09:50

Vattendrag

Ett skriväventyr. Måndag.

Texten följer snällt med vart jag än beger mig. Den låter sig packas ner, transporteras, packas upp. Den är tålig och väntar på sin fortsättning. Den har ett stillsamt flöde, som ån under isen. Jag har utsikt över en sådan å. En skrovlig yta, ojämn, fångad en kall natt. Frusen och tystad. Just under mitt fönster. Vid forsen brusar energin och vattnet skummar brunt och gult. Jag lyssnar på vattenenergin längre bort och betraktar en hundraårig gran som sveper sina grenar i otakt. Det är som om vinden bara finns i den gamla granen. 

Innan texten förlorar sitt tålamod läser jag om vattendrag i Finland. Om Eteläjoki som rinner från Inhottujärvi i landskapet Satakunta ut till Bottenhavet. När ån passerar mitt fönster rinner den under namnet Noormarkunjoki. Bruset från forsen hör ihop med Makkarakoskis vattenkraftverk. Historiens vingslag är öronbedövande i den mån jag tillåter det. Texten är bångstyrig och vill inte dröja vid liknande detaljer. Jag sänder mina anfäder en hastig tanke.  Över bron leder en gubbe sin cykel. Han har keps och svarta långskaftade stövlar. 

Publicerad 30.01.2017 kl. 10:33

Det röda nyllet

 

Man kan förfasa sig och undra över det obegripliga, se clowner kliva upp på presidentposten, det röda nyllet, de upprepade gesterna, flödet är fullt av ansiktsuttryck och nidvisor, protester, de sociala medierna svämmar över av desperation, den osympatiska, oberäkneliga tillträdande och den avgående klokskapen, en vän i vardagsrummet, ett leende, ett seriöst engagemang, en tro på demokratin, som en sjuk kontrast, ett tårfyllt avsked. Och man vill bara rama in ett fotografi och stoppa det in under dynan som om det skulle vara ett skydd mot ondskan som rullar in från väster till öster och stannar nånstans mittemellan som en upprepning av historiens värsta nedslag. 

Man kan också bara fortsätta med att betrakta den sluttande gränden, en isbana för suveräna skolbarn som rutschar ner stående med öppna rockar. Det våras en dag. Karamellhusen nickar. Små blad växer ut på doftpelargonen kala stjälkar. Sen skriver jag en lång stund. Utan avbrott.

 

 

 
Publicerad 19.01.2017 kl. 10:54

Fågelvägen

 

Kära Far, jag skriver till dig. Du går runt i dina kvarter, du spanar mot havet, din stickade mössa är röd. Vinden blåser rakt igenom dig, din rock är en spinnaker som vill lyfta dig. Jag säger dig: flyg hit! Du är ju bra på att navigera om natten. Rakt ovanför mitt hus står Karlavagnen. Sikta på den. Jag bor i utkanten av stan, huset är grönt, det lyser ur alla mina fönster. En katt går i gränden med svansen i vädret. Den gör som den vill. Jag skriver om en glasblåsare som förevigade tiden och formade glashus. Staden som vi bor i böljar och blänker, den är till för möten. Gatorna leder alltid nånstans. Men du tar fågelvägen. Den är den behändigaste. Du kan samtidigt passa på att se på husen uppifrån. Du kan räkna skorstenar och äntligen få klarhet i vilka tak som är platta och vilka som är brutna. Takfönstren berättar en hel del. Ljusintag har alltid varit din svaghet. Flyg bara hit. Allting ska jag säga dig en dag.

 

 

Publicerad 14.01.2017 kl. 09:25

Isbygge

Vid skrivbordet finns många möjligheter och omöjligheter. På jakt efter ord, verktyg att forma meningar med, nät för den stora fångsten eller enstaka guldfiskar. Jag jagar på måfå, isen gungar, horisonten är på sned. Jag vippar på foten och häller kallt kaffe ur en termos. I själva verket är jag ingen skribent utan en skulptör, har ett isbygge på gång. Det finns mycket luft omkring mig, det är ljust på dagen och mörkt på natten. Ibland blåser det. Häromdagen var det storm. Grannarna bevakar mitt hus med största noggrannhet. De går runt med lyktor och skickar rapporter om svanarnas förehavanden. Jag kan föreställa mig det mesta; hur dagarna blir längre, hur isbygget blir prisbelönt, hur min kropp återhämtar sig efter ett kirurgiskt ingrepp, hur det blåser kring knutarna på huset vid havet. Jag längtar ingenstans. Nuet är en skön stund. Några minuter av insprängd lycka. Med eftertänksamma rörelser klipper jag ner en doftpelargon. Som heter Pelargonium 'Graveolens' på latin. 

Publicerad 13.01.2017 kl. 15:06

Min hemliga plan

Tiden vill inte räcka till. Allt måste jag registrera. Hela dagen och natten är ett förlopp av iakttagelser. In i sömmen rullar månar och stjärnor, holmarnas väntan på gryningen. Morgon efter morgon kisar jag ut i mörkret och får syn på strimman av ljus. Där har vi den! Medan kaffet drar sig händer tusen saker, vattenfärger som sprider ut sig på pappret, jag drar med fingret på fönsterrutan och allting händer. Mjölken kokar över, jag mister kontrollen. Varje dag.

Det är en heltidssyssla, timmarna virvlar vidare. Här finns bymoln, böljemoln, ena dagen vita gäss och havsörnar, nästa dag sjörök och isen som lägger sig, den stryper strandvattnet och tystnaden gnistrar. Nån går med sin hund ut på piren, jag har händerna fulla med solen och snön, min hemliga plan att ge mig av till ytterskärgården. Jag läser om pärlemomoln som befinner sig i stratosfären. Om särskilda isdubbar, linor och visselpipor. 

 

Publicerad 05.01.2017 kl. 10:45

 

Anna Gullichsen

Det började som en flyttblogg 2011 och fortsätter som en ballongfärd. Jag är författare, fem barns mamma, två barnbarns farmor. I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

Ibland träder gästbloggaren Prostinnan fram under rubriken Prostinnans bekännelser och betraktelser.

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

31.12, 15:00Go vänner av din kollega minna
31.12, 14:58Go vänner av
20.09, 20:57Ett nytt liv av Merit