Saga Blom ska ut på nya äventyr. Hon halkar ur mitt grepp. Är hon liten, är hon stor? Hur mår farmor Simone egentligen. Hon som först förlorade sin man Birger, kallad Bi, Blom, han trädgårdsmästaren, och sen blev kär i grannen Putte. Ska Putte vara med i fortsättningen? Han som har en fågelnäbb till näsa men som är snäll och förstår FAST han är ornitolog. När Saga Blom och farmor går in genom nästa grind är det höst. Så är det bestämt. Sen har vi dem alla fyra, sommar, vinter, vår och höst. Det var synd att Pyrus dog redan i första boken. Han var sympatisk och ilsken och lättcharmad och expert och besserwisser och lite drama queen, allt på en gång, men sen dog han, vissnade bort, blev mjuk i lederna, åldrades på några dagar, slöt ögonen och dog. En gren av ett päronträd. Pyrus Communis. Nu skulle jag behöva honom.

Jag jobbade i trädgården, Pyrus var med, Saga Blom var med. Trädgården var stor och päronträdet vid växthuset blommade. Jag rensade ogräs, planterade, sådde och skrev.  Det var blommor och barn för hela slanten. Nu har barnen vuxit upp, det gick i ett nafs, trädgården är mindre, där springer nu hundarna och barnbarnen men ingen Saga Blom. Det är höst och hon går in genom en annan port, men vilken?

Jag tänker så det knakar. På hedersord jag gör mitt yttersta. Det händer så lite, tankarna snurrar på andra håll, andra berättelser. Alla böckerna ligger framför mig, sommar, vinter, vår, in i bilderna tar jag mig, den vägen, Caras underbara bilder.  Nu händer nånting...samtidigt som telefonen ringer, Målar-Johan slipar, hunden kackar på mattan, jag sätter ena foten in och håller den där. Grinden går upp, de gula löven virvlar och farmor Simone och Saga är på väg...

En dröm:

I munnen på den mexikanska ugnen glöder tjärade briketter. Jag spänner upp lakan mellan störar av al. Ett långbord blir dukat med olikfärgade tallrikar och glas. På varje serviett står barnens namn. I stället för att äta målar vi svanägg i ockra och rödmylla. Lakanen fläktar och ugnen värmer. Nån fäller ett fläderträd och snöar blomblad över vår verkstad. Kvällen lägger sin sötma i varje grässtrå. Vi dricker av saften och ser äggen kläckas. Varje skede får oss att gråta. Barnen samlar skalen. Det blir ett rödgult mosaikgolv. Sju gitarrer spelar och sjunger. Vi dansar med fladdrande kjolar.

Barnet ber om nåd, barnet klamrar sig fast, barnet vill överleva, barnets hjärta dunkar, pulsen trummar, barnet ber för sitt liv men barnets röst hörs inte, orden väcker ingen genklang, språket är främmande, be-om-nåd-språket behärskar inte barnskyddet eller barnavårdsmyndigheter eller socialarbetare, de ser inte den slagna kroppen, de blundar för barnets skräck, de bläddrar i sina papper och tittar genom den lilla som ber för sitt liv, barnet är litet och svagt, barnet har ingen makt, barnet är slaget, ingen bryr sig om det barnet, ingen ser det eller hör det, ingen har dåligt samvete, alla känner till fallet, men det berör ingen, hon finns inte, hon är bara ett barn och vuxna vet bäst, de vet hur ett barn ska skötas, de är utbildade, lyfter lön, den lilla flickan ber om nåd, låt mig få överleva, ber flickan, men hon skickas raka vägen in i döden.

Tillbaka vid skrivbordet efter skärgårdsliv några dagar. Havet glittrade, klipporna varma, i varje skreva puffade moln av hundfloka upp, vinet var kallt och gäddan nyfångad, bastun renskurad och invigd,  skinkor, lår och rygg daskade med björkkvast ur björkdungen som ännu i Hitis skärgård rasslar likt en ljusgrön primör och sen de salta simtagen, det underbaraste, fast sen också miljoner mygger som inte var det underbaraste men som ingår i paketet. En ny sommar, kanske en vändpunkt på många håll, barndomsklipporna befolkas åter enligt en outtalad revolutionsprincip, en intuitiv överenskommelse, en manöver som inte går att hejda, sådana är vi, skogens vilda djur, döttrar och söner, barnbarn och kusiner, vi har återtagit ställningarna, vi har återvänt, en och en, tre och två, öga för öga, tand för tunga, vi duckar inte för kulorna. Alltmedan ådan och gudingen plöjer genom vattenspegeln.

Också här vid skrivbordet är det fred och gott att sitta.

Hej, jag har inga hål i mina tänder.  gynekologen är nöjd med mina värden.  jag har shoppat ett torn pocketböcker. titlarna är: Det dyrbara, En ovärdig dotter, Vi ses på Place de la Sorbonne, Den indiska tolken, För mycket lycka, När gud var en kanin, Totta, En dåres försvarstal. jag grät i bilen utan orsak. en timme senare var jag euforisk. mårbacka är världens vackraste pelargon. jag hittade ett borttappat dokument. kokade rabarberknäck. skrev en timme. tänkte två. undrar vad det ska bli av mig när jag blir stor. i Akademen finns Hatten från Katalonien. bakom min rygg ligger en dvärgtaxvalp och snarkar. Hejdå!

Nu har jag kommit av mig, kommit ur rytmen, fallit av kärran. Nu böljar sommaren iväg med mig och skrivandet driver ut med frånlandsvinden hur jag än ropar mig hes: stanna hos mig, du kan inte lämna mig nu, herregud jag har en deadline! Jag är i trädgårdsrummet och tänker. Alltmedan jag betraktar och lyssnar och svettas. Trädgårdshandskar, sekatör, mylla, krukor, frön, spade och den underbara nya trimmern. Manuset har krympt ihop till en liten sockerbit som skaver i fickan när jag planterar och vistas i det gröna rummet med utsikt över öppna och dolda landskap. Jag målar med min älsklingstrimmer och roar mig, dricker kaffe under syrenens lila majskolvar. Så är det ställt. Utöver detta har jag fräckheten att stornjuta. För på onsdagen knölar jag fram manuset och tar mig en titt. Medan trimmern är på laddning.

Ur Prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Ut på ängen gingo jag mig en kväll och näktergalen sjöng som vore den tokot. Hundflokan vart jag ute efter, stora fång ville jag hava, att ställa på trappan, under kammarfönstret, så att den söta, sträva doften skulle träda in i min sömn den natten. Inga andra blommor ville jag hava, blott det grönvita molnet. Jag drevo genom den knähöga grönskan i vilket hade skjutit upp rallarros, kirskål och nässla, men blott hundfloka ville jag taga. Björkens hängen rasslade mjukt, myggen följde mig och solen försvann bakom skogsranden. Jorden snurrade kring sin axel och näktergalen sjöng. Intet hade förändrats på den punkten. En stor ensamhet föllo över mig, men ingen oro, ty den hade jag gjort mig av med. Den svarta kjolen som drypt kring mina kängor hela den långa vintern, hade jag bytt ut mot randigt och ljust och håret hade jag släppt ut ur dess spända knut. Torpet på kullen ropade kom. Det skulle blifva en stjärnklar natt."

Blomningen i Kottby har exploderat. Syrén, Äppel, Körsbär, Fagertry,  Häggmispel, Spirea, Rosenkvitten och Mahonia. Förmiddagen är bästa stunden i trädgården. Men jag är ståndaktig vid mitt skrivbord. Ännu några planlösa rader och sen ut. Egentligen vill jag författa en trädgårdsmanual. Blomnamn som poesi och artbestämmelsen och ursprung som en episk berättelse.

Tankar om trädgården av Lotte Möller är en kulturhistorisk resa i trädgården för trädgårdsmänskor, en underbar läsning. Magnus Florin i sin bok Trädgården har varit en ofattbar läsupplevelse som jag återkommer till nu och då. Allt är liksom där; trädgården, lyriken, komiken och det oförklarliga. Likaså Syskonen och Cirkulation slog  huvudet på spiken så det skrällde,  drömspel in absurdum med den dova klangen. Åh!

Vasabladet var inte helt nöjd med Hatten från Katalonien. Ska man alls läsa recensioner? Bara gå ut i trädgården och planera nästa bok med lysande självfötroende. Rabbla latinska namn, vara övertygad och oberörd. Hur gör ni?