Åldring sökes

Jag skrev på nätet: "åldring sökes att vårda och älska", sedan jag spikat upp plakat längs vägarna, dekorerat skogens träd och fäst lappar med samma förfrågan i butiker och allmänna konstmuseer. Mina armar har legat i kors länge nog, inte av sysslolöshet eller tristess, utan i brist på far. Det borde höra till vars och ens rättigheter att se till en gamling nu och då, dricka ett glas vin, tala minnen, klippa tånaglar och vara någon sorts glädjekälla, vara den som kommer som en fläkt från livet som pågår i bruset och suset, direkt in från gatan som flödar av sol eller ösregn, kommer med favoritbakelserna i en ask från stadens förnämsta konditori, utvalda med största tvärsäkerhet, alltid samma sort för far vill inte frångå sina rutiner, han vet vad han vill. Aldrig att jag skulle vilja göra honom besviken. Jag kan säga, var nu inte så purken, se vad jag har i asken, nu ska vi ha det trevligt, jag kan sitta här hela dagen. Hans vita hår ligger som en vacker lockig krans i nacken, han är en riktig snygging, med glimten i ögat, han berättar om när han var ung, om alla brev han skrev till mor, hon som förjordades allt för tidigt, frid vare över hennes minne, konstaterar vi och tar ett glas portvin, fast läkaren har förbjudit, vi struntar i förbuden och dricker så mycket portvin vi vill. Hela dagen glittrar havet som vi kan se om vi sträcker på oss. Jag håller hans hand och fixar hans naglar, hellre händerna än fötterna, men visst går fötterna också an, herregud det är ju fars fötter. Sen somnar han med sina vita lockar i favoritstolen, somnar med munnen öppen. Jag lägger en filt över honom och diskar våra glas för att vi inte ska åka fast. Sen skriver jag en lapp på bordet: vi ses på torsdag, glöm inte dina piller. Och jag återvänder till bruset och suset, med en lyckokänsla, den mest normala, den mest tillåtna, den som finns i mitt blodsystem, mina gener, mina ådror där blodet rusar fram, mina steg är lätta, jag tänker på min far.

Men fars dörr är och förblir  stängd och reglad, han är inte tillänglig, han svarar inte på mina behov, han vill inte bli älskad. Jag söker vidare, kanske jag får svar, någon åldring som gillar en viss sorts bakelser.

10.06.2018 kl. 11:25

På sin bak

Allt medan man skriver vid sitt bord, scrollar och bläddrar, tar sats för slutscenerna, varje dag en stund, allt medan detta, vill man ge en bit hit och dit, barnbarnen, barnen, syskon, hus, båtar, hav, trädgårdarna, kroppen som ränner gata upp och ner med svetten sprutande, att detta också blivit nånting att ägna sig åt, träna inför lopp, lyssna på poddar, tömma gamla hus, sortera skisser, foton, sängar, stolar, bära ut, bära in, bakluckan full, bakluckan tom, vattna sina rabatter, läsa varje kväll med vidöppna ögon, sluka sidor, sluka ord, sova, vakna, springa, skriva för det är bestämt, man måste bara ta sig samman och få gjort, sådan var min mormorsmor, knappt att man hinner med glitterhavet, det är för vackert, fodrar tid, nu hinner jag inte, först skriva men det är det svåraste fast berättelsen skrivit sig själv, tagit mig dit jag aldrig vågat, tre scener kvar, men innan det ska den gamla hunden får göra sin avslutande resa just nu mitt i det hela, men också det måste man klara och sen sätta sig ner på sin bak vid skrivbordet i det svala rummet ut mot gränden, som gjort för förmiddagsstunder, felet är bara det att förmiddagsstunder är så korta. Och mjölken till kaffet är slut.
25.05.2018 kl. 11:09

Ordnat kaos

Svårt, näst intill omöjligt att samla in flocken av vilsna tankegångar, läxan som blivit ogjord, ropa sig hes och styra in hela sig i ett fokus, att nu måste det ske, näst intill omöjligt. För dagen är ju lång och snart kommer stunden men inte ännu. Förmiddagen är som en vidsträckt räcka av möjligheter, knappt att tolvslaget är synligt, där i fjärran, jag skuggar ögonen och tjafsar vidare för ännu hinner jag. Mellan klockan åtta och tolv går jag runt i min trädgård, ett evigt stirrande på varje perenn som artar sig, grubblar över någon ros som inte övervintrat, varför? Och ett helt krikonträd ser stendött ut, det får bli ett klängstöd för piprankan, hittar jag på. Går runt och är nöjd intill bristningsgränsen över den lilla gräsmattan, den lilla plätten som förvildat sig, hur jag låter det ske, revsuga och förgätmigej, maskros, några borttappade tulpaner, narcisser, ormöga, gemsrot, pärlhyacinter, utblommad scilla i miljontal och till och med lommegräset som ett rart inslag, allt huller om buller, låt dem hålla på till synes utan kontroll. För sen när jag gjort läxan och det är kväll med häggdoft intill storkning plus näktergalen, då får även trädgården veta hut, jag drar upp gränser och får ett ordnat kaos. Som mitt liv. Ett ordnat lyckligt kaos. Läxan fodrar kaffe på verandan dit jag flyttat. Gatorna har spolats rena just dagen till ära jag tänker att allt kommer att bli så bra, så bra.

17.05.2018 kl. 10:51

Mitt liv

Jag skrev, drack kallt kaffe, slafsade i mig pastakuddar stående med svamp eller spenat för att variera, dessa förgrömmade luncher som alltid avbryter allt, hungern som ett djur i anfallsställning, en sån som stör, stör ej, mest stör jag mig själv, den mest störande, det kalla kaffet och sidorna som sakta fylls ut. Jag har en karta att rita färdigt, det finns områden jag inte känner till, vet inte hur allting slutar, för slutet närmar sig, det är ofattbart, det kalla kaffet smakar gudomligt, det förskönar och ger mig lust, ännu några dagar, kanske någon vecka. Punkt. Jag gillar långa meningar, långa promenader, ett långt liv, fast jag vill fatta mig kort, skriva den kortaste romanen. Ett sådant hemskt ord, romanen. Artikel låter bättre, eller manus, eller pjäs eller förord. Medan jag slafsar i mig min lunch utan njutning tänker jag på om slutet är början, eller tvärtom. Innan trädgården börjar förföra mig, störtar jag tillbaka till min plats från vilken jag har utsikt över romanen som är skriven i guld, det är bara ett test, var inte oroliga. Jag lyssnar på Chopin, Lars Danielsson eller Iiro Rantala, soundtracket till scenerna. Bara några stänk som jag stänker omkring mig i ett halvt års tid, innan det tog det hundra år. Jag är helt lugn, min kropp ber för sitt liv att slippa löprundorna, men jag är envis och grym. Idag har jag skrivit en hel sida. 
07.05.2018 kl. 14:33

Muskler & hjärnceller

Manuset krånglade och fick inte komma med till landet, inte till huset vid isarna som mjuknar och blånar, inte in över tröskeln till rummen som flödar av ljus och pelargonskott, inte som en barlast, en död klump, en stumfilm, ett trassel av koder som inte går att knäcka. Vi surar på varsitt håll, det är den klokare som ger efter, sa min far, ett ordspråk som blev för svårt för vissa att leva upp till. Men manusets och min kamp måtte bli annorlunda. Vi har en så kallad timeout, bara några dagar, vi är kloka på varsitt håll. Ännu under veckan en försoning, sen vi knarkat vår, hela staden skimrar av denna lycka, vårvindar och fågelsång ända in i hårrötterna, från en årstid till en annan på bara ett veckoslut.  Jag har börjat springa, längs leriga vägar och sandiga trottoarer, i skog och mark eller på rullande mattor. Kroppen fattar inte vad det är som händer, några veckor av häpnad och värk. Det får bli ett slut på allt detta velande, tänkte jag, all denna kamp vid skrivbordet, den eviga väntan på mirakel. En tidfristlampa blinkar rakt fram för mig. Muskler och hjärnceller!

09.04.2018 kl. 10:49

Forma vårmunnen till en strut

Det finns rum där jag kan tänka, de består av klorofyll och jord, fladdrande skuggor, där finns tak och golv, men inga väggar, många fönster, flera ingångar, det ena rummet leder till det andra. Att tänka är att skriva, det går lätt, mulljorden innehåller organisk substans, jag har en fröbank, färdiga gångar för maskar, hela tiden är jag i rörelse för att inte tappa ett enda ord. Jag glömmer lätt vad jag gjorde förra året eller förra veckan, dessa gröna rum påminner mig, textsjok blommar upp på oväntade ställen, flera kapitel utströdda. Den här årstiden kan överraska mig om den vill, forma vårmunnen till en strut och blåsa föhnvindar hitåt, här saknas kommatecken, förord, efterord, kraftord, synonym för smältvatten.
25.03.2018 kl. 09:48

Gissa den som kan

Det är lämpligt med snöras från taket, droppljud och vattenpölar, jag behöver denna blötsnö, som på beställning, det är bara att skriva rakt av, klippa in regnet, ett osynligt stril rinner in mellan raderna, sidorna blir uppblötta, svårlästa, det dryper och skvätter. Jag vill inte skoja bort allvaret, det är lätt hänt att hela scenen är ett svepskäl, en slags gåta, sätt igång och gissa den som kan. Idag ska jag skriva om döden. Tisdagar är sällan lika bra som måndagar, men det får duga, väderleken är som sagt på min sida. Jag får inte göra nånting roligt, inte plantera om pelargonerna eller teckna, när jag går ut ur detta rum är jag en förrädare, nån som försöker smita undan. Att skriva är det svåraste, i sanningens namn rentav plågsamt.
13.03.2018 kl. 09:10

Sniglars favoritdryck

Det är måndag, jag vaknar när det är ljust, det känns som om jag försovit mig, gjort en lättsinnig start på veckan. Att stiga upp klockan fem är alltid en lockande tanke, att vara i förtid, överraska texten, smyga in ett inlägg, den där länken som fattas, bara rafsa ner den utan åthävor. Klockan fem, innan det ljusnar, mitt i natten med oborstade tänder och hundarna stocksovande. Texten ligger på skrivbordet, en bunt papper, numrerade sidor, de kunde vara flera. Jag kommer sakta igång,  långsam som en snigel, jag behöver kaffe, sniglars favoritdryck, blicken rymmer ut mot gränden. Arbetsbordet är placerat så att jag ser delar av ett rött, ett grönt och ett gult hus. Till höger om mig finns ett litet fönster i ögonhöjd, mot gatan, ett bygge med maskiner som bullrar, det har bullrat så länge att det kommer att kännas tomt och ensamt när byggubbarna packar ihop och ger sig av. Vi är alla arbetare, det ska jobbas, snart är bygget klart och gatan tystnar, det är bara jag som aldrig blir färdig. Jag har min bunt, jag läser det som blev skrivet i förrgår, en evighet sen. Shostakovich's preluder leder mig in, varje dag är ett mirakel.
12.03.2018 kl. 09:27

I buken på en förgiftad val

Det finns ett hus som står och är övergivet, det är kallt inifrån ut, skorstenen är en död klump, fönstren har frostat igen, rummen är mörka grottor med föremål som är svåra att känna igen, ficklampans ljuskägla slukas av inomhusdimman, tjälen värker upp till taket, där dinglar en skamsen kristallkrona, golven har slutat knarra, det är ett förbjudet område, en riskfylld zon, inne i buken på en förgiftad val, ett kvarglömt plagg, en hatt med sorglig profil. När en solstrimma halkar in av misstag,  blänker mässingshandtagen som förr, en skälvning går igenom kristallerna i taket, pianot harklar sig och gör sig redo, en sekund eller två innan dunklet tar över, den döende valen andas tungt. Med porträttet av mormorsmor syende vid brasan rusar jag ut, vi baxnar av den friska luften, vi är räddade och ser oss inte om.
27.02.2018 kl. 07:48

Vinterlycka

 

Nu flödar sol i många dagar, snön vit och gnistrande, den friska luften kall, obönhörlig, rakt in i lungorna, typ alpluft, allt bländar, exploderar, vinden susar, när backarna lutar brant och skidorna störtar rakt ner, så att det hisnar, farten ökar tillsammans med välbehaget, glädjen. Upp och ner. Barnbarnen i skidskolan kommer underfund med denna tjusning, hjälmarna är fosforgröna, energin tar aldrig slut. Sen går jag ut på isen och tänker på mitt liv, fiskarna vittjar sina nät, jag dricker kaffe mot stugväggen, vitt så långt ögat ser, vinterlycka.

23.02.2018 kl. 09:58

Ett koncentrat

Jag satte mig på en olivterass i Södra Frankrike och skrev. Några dagar under förmiddagarna när det först regnade och sedan klarnade upp, en sval kyla över de blånande bergen, det eviga landskapet med cypresser, pinjer, tegeltak, havet långt borta, en juvel i dagens färg, de gamla olivträden, fårade och envisa, blad av silver som glittrade vid varje anblick, en uråldrig tavla och fågelläten, solvärme. Jag fick ihop en sida per dag, en tärning av buljong om du frågar mig, ett koncentrat av spretande trådar, sammansatta till en A4 som fick duga. Ljuset föll in genom fönsterdörrarna, lade sig på golvet av nött tegel, ett evigt material, även i min frånvaro ligger ljuset där. Nu saknar jag den där stunden av finurlighet, lättsamheten i texten i rummet, byggnaden som en hemlighet på en avsats högt över havet, infogad, älskad. Jag övar mig i att återvända och omvandla, fortsätta att skriva helt enkelt.
12.02.2018 kl. 12:20

Kärleken likaså

Jag har börjar teckna kolonner, svartvita streck, hämtar vinklar och gömställen ur minnet. Ett innerum likväl som ett uterum. Just nu kan jag inte tänka på annat än den där vinterträdgården, en vägg av glas och ett golv av tegel, hibiskusträd, citron, lavendel, vinranka. Det finns en slags lycka i tuschpennans sprittande framfart, när jag ritar frigör sig tankarna, jag hämtar fönster från ett gammalt torp, ett kärlekshus. Fönster består huvudsakligen av karmar, bågar, spröjsar, hakor, gångjärn, glas.  Det är bara gamla fönster som räknas. I det här fallet, för torpet är gammalt och kärleken likaså. Ur detta vandrar kolonner och mjuka krukor, ljuset strömmar in från väster, ett utmärkt väderstreck. Allt detta medan jag tecknar en rund kittel av koppar där jag satt som barn. Kitteln snurrades runt, runt, än i denna dag.
02.02.2018 kl. 10:43

Kattens svans

Idag sprack hinnan av gråhet, det svartvita stadsdelen fick färg, klickar här och där, mina karamellhus, och solen på taken. I gränden springer barn på eftermiddagen, hemkomna från skolan, katten går med svansen rakt upp som en slags värdinna i detta kvarter, bjällran plingar och roskisbilen tömmer avfall, postiljonen gör sina missar mellan nummer ett och nummer tre, vi bär brev och tidningar mellan husen, här tar man saken i egna händer. Jag kan höra musiken som jag spelar varje dag, den hamrar inte in, den flyter iväg med mig, utvalda ljudband. Texten har öppnat nya ingångar, välkomnar mig, det är stor fest i det som kallas hjärnceller, ådrorna som kanaliserar syre. Jag försov mig visserligen, det var ofrånkomligt, men idag spelar tidtabeller ingen roll, jag kan välja vilken ingång jag vill, fingrarna hinner inte med, de är inte gjorda för snabba tempon, för nu går det undan  Om det är den här stunden, ljuset eller dagen, kattens svans eller effekten av d-vitamin, vem vet? Sol och samba!
31.01.2018 kl. 11:17

Okänd art

Ur Prostinnans bekännelser och betraktelser:

"Om prostinnan finge säga sitt, efter en längre tids tystnad, så vart det ondskan hon ville orda om. Det vart en tid sedan hon fick sagt, ty tiderna haver varit  sådana och tystnaden kunna säga mer än ord. In bland pergamenten haver främmande ögon varit, så att man häpnar, det äro då för visst och sant, sådana spioner tagan man i kragen, nypa man i örat, om det vore möjligt. Ett rejält nyp hade kännats bra på den sinnliga nivån, sitter prostinna och tänker med huckle och långkjol, hemkommen från handelsboden med kaffepaketet under armen. Den här dagen, sedan hon sopat trappan och satt pannan på spisen, skulle hon, prostinnan, begrunda vidare detta med ondskan. Hon sörpla sitt kaffe så begärligt och vara en kvinna av kraft och beslutsamhet. Ondskan äro ett djur av okänd art, utan händer eller fötter, det mullra i fjärren, en missnöjd rap av en förvirrad själ. Kom an, kom an och mullra så att man begriper, träd fram och var som folk, arma klump. Men ingenting bliva sagt eller vidrört, ty lifvet äro värdefullare än så. Att ge sig på den som hotar, ack nej, så lätt gingo vi icke i fällan.  Vi icke se eller höra, vi taga oss blott en påtår i allsköns ro. Men mina skrifter äro icke läsbara, ty ondskan hava för bråttom, icke kunna läsa det som vara inpräntat mellan raderna, blindskriften, substansen. Nej, ack, du mullrande klump, oss hotar du icke. Och prostinnan vända på klacken och taga itu med göromål av annan art. Klabbarna spraka så vänligt i kakelugnen och när saken hade ordats om en gång för alla, vart den glömd."

29.01.2018 kl. 10:27

Inne i en grotta

Genom snön skriver jag, en hel dag till skänks, jag har börjat älska snöstormar, hur de förhindrar mig att smita iväg. Huset försvinner i drivor som växer och ändrar form, inne i en grotta med små gluggar av ett vitt ljus som pirrar in i märgen, hittar jag sambandet mellan sand och snö. Det är inga avslöjande forskningsresultat, mera en känsla. Att sitta upprätt på stolen och inte dröja vid varje bokstav, utan se bågar skutta som vältränade lamm, en flock på flykt åt samma håll. Jag är så lugn i denna koja, ibland vänder jag tulpanerna åt rätt håll, i förbifarten, dricker ett glas vatten, smält snö smakar rymd, är kosmiskt, sa min mormorsmor. Inga stora bestyr, bara en sväng genom huset. Jag radar alla lexikon och ordböcker framför dörren, små säkerhetsåtgärder under särskilda väderleksomständigheter. 
24.01.2018 kl. 13:31


 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

 

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

 

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften