I en stumfilm

Det är en slags bild sedd genom ett oskarpt filter, fjärden i ett förberedande uppror, havet som tänker svalla fritt genom den ena årstiden efter den andra. Envisa vågor som inte vill bli beskrivna som gråa och meningslösa, avskydda eller skrämmande. Jag ser på havet, mitt fritidsintresse, förutom att se in i elden eller in i folks ansikten. Fortfarande har jag inte ställt det där bordet vid fönstret, fortfarande står jag med armarna i kors över bröstet och glor ut. Knappt så att man ser nånting, bilden är suddig. Jag har börjat upptäcka föremål som flyter i land, allting landar ohörbart i vassen som i en stumfilm. Det är underbart att slippa stå inför ett beslut, bara sortera drivved, röja vass, ta hand om bryggor, fartyg, bojor som har slitit sig, boskap som simmat flera sjömil, flaskpost, ryssjor. Jag jobbar hårt, allting sker i gryningen, den som är oskarp. Hälsningar från huset vid havet.
Publicerad 23.11.2016 kl. 08:57

Jag skrev på låtsas

Tålamodet hade blivit en bristvara, skärmen flimrade så ögonen sved. Jag tog papper och penna och flydde till udda kaféer i utkanten av stan, där mänskor satt utan att vara effektiva, bara hängde över sina kaffekoppar och tuggade bulla, prasslade med sina eftermiddagstidningar. Jag skrev på låtsas, ritade krumelurer, drog linjer och streck, klottrade sida upp och ner. Det regnade på mänskorna som gick förbi, jag ville skriva om dem, deras paraplyer, drömmar och middagsplaner. Mina anteckningar var oläsliga, jag hade bara fördrivit en stund, en förmiddag eller två, några dagar, någon vecka, snart hade det gått en månad. Jag funderade på att ge ut en bok med hemliga tecken. Det skulle stå var en fritt att tolka tecknen, göra sig egna uppfattningar om livets mening. 

Förr eller senare gick jag alltid hem, ljusen brann i alla fönster, jag är slösaktig med energi. Den blåa timmen låg i trädgården och väntade. Hunden snusade i novembergräset, jag var plötsligt mindre otålig på den gamla hundens omständiga rörelser. Allt skulle nog bli bättre.

Publicerad 21.11.2016 kl. 13:51

I väntrummet

Pappersbunten åkte iväg, det blev en elektronisk resa, från en adress till en annan. Varken frimärke eller brevbärare behövdes, inget pulsande i snön, stämplar eller sortering. Resan var klar på en sekund. Inga avskedstårar, eller hopp om trygg landning. Bara schwisch iväg. Pappersbunten transformerade sig själv till ett fiberlöst dokument, en dataöverföring, utan fingermärken. Jag satte mig i väntrummet. Jag reste till många platser. Det fanns tickande meddelande, meningar, ord och symboler som tindrade i cyberrymden. Ibland fångade jag in sådant som var användbart, att radera går snabbare än tanken. Jag tänkte på mitt dokument, hur det skulle bli omhändertaget. Hur världen skulle snurra från och med nu.

 

Publicerad 09.11.2016 kl. 13:35

På natten

Snön föll, det skedde på natten när jag låg och läste Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen. Rullgardinen utestängde allt, jag befann mig i mitt bo av duntäcken och dynor, en lampa brann och texten böljade fram. Jag slukade sidorna utan mättnad, all eftersmak stannade kvar som en god sås, ett glittrande vin, ett nybakat bröd. Ljudet av käkar tonade bort, knackningarna och hoten  från den yttre rymden, små varelser som inte förmått svälja förtreten. Jag har dragit min sabel, sadlat mina hästar, sjöng jag i duschen, en sång som jag själv kommit på. Sen skrev jag till Bachs medeltida strängmusik, det var det nödvändigaste, det var ett skönt språng, en öppning. Och trädgården utanför blev allt vitare.
Publicerad 02.11.2016 kl. 11:37

Kisel och rymd

Jag återvänder till kolonnerna som hade blivit vindkrökta, slipade av sand och salt, små och stora vindar, ljud av skälvande tallbarr, ett rike där inga fotsteg hörs. När man går i sanden, kan man förflytta sig ljudlöst framåt. Små djur gjorde spår där vattnet gått ut, havsbottnen var en fossil, sparad för eftervärlden. Det finns mycket som är bestående, jag gör vissa oåterkalleliga beslut, bestiger sådana dyner som flygsanden format, drivor i förvandling. Jag kan dröja kvar om jag vill eller gå rakt ut mot horisonten, på den räfflade sanden. Det doftar kisel och rymd, jag är så långt borta från förmultande blad och karamellhus i rad jag kan komma. Det är så enkelt, jag har gett mig av.  
Publicerad 31.10.2016 kl. 08:38

On oravia

 

Minulla on oma kuja, se on huomaamaton katu, karamellitalot seisoo vierekkäin, väriskaala on syksyinen ja pävän taivas sininen. On oravia jotka juoksevat seinillä, se on koristeellinen tapa liikkua, tässä kaupunginosassa on yhdistetty geometriset ja filosofiset periaatteet ja on päätetty jo sataa vuotta sitten mistä tuuli saa puhaltaa. Minä en jaksa puhua notkelmista tai kipeistä kulmista, voi olla että olen lasinpuhaltajan tytär, ja että nämä korttelit ovat aistillisia. Tähän aikaa vuodesta leopardi on tapana levittää puistoihin täplikästä nahkaa. Kuja ääntelee ikkunan alla, lapsia ja joku koira. Minä kirjoitan siitä.

Publicerad 18.10.2016 kl. 11:41

På regnbågen

 Jag sitter i ett rum fullt med böcker och musik. Alltid på jakt efter soundtracket som ska lyfta texten, den måste lyftas upp. Ur böckerna fångar jag ord, plockar dem med pincett, infogar dem, stöldgods som jag förvaltar och styr över. Jag har levat mitt liv, det ena leder alltid till det andra, vissa saker måste man skriva om, annat faller i glömska. Det finns alltid blad att vända, bläddra vidare, ta slutet från början eller tvärtom. Idag är det Vivaldi som för mig, jag måste föras och lyftas. Det är enda sättet att upptäcka nya kontinenter. Hösten är en kär vän, hjälper till så gott det går. Jag tar alltid fast i det som är det svåraste, spränger berg, balanserar på linor utspända mellan raviner. Det är tråkigt att återhämta sig och se texten an. 

Lars Hulden har gått bort. Han skrev:

"Har man störtat från regnbågen, har man varit på regnbågen".

Allt kunde inte sammanfattas bättre. Frid över honom.

Publicerad 13.10.2016 kl. 09:11

Yyteri

Havet hade dragit sig undan av fri vilja, det gick så snabbt att vågorna avbildades i sanden som urtida formationer. Jag kunde gå på havet som bar mig överallt, jag stod i solglittret och väntade på stormen. Men den uteblev, det var loja vågor som flirtade med mig, jag blev så betagen, sådana vågor borde förbjudas, de tar andan ur mig. Planeten bestod av sand och tallskog, dyner som jag besteg, för jag ville högst upp och dö av allt. Tallarna växte ur sanden med rötterna i vädret, det doftade fuktiga barr och kisel och strandrågen prasslade stelt. Jag väntade länge men Bottenhavet lade sig platt, en spegel ut mot horisonten, vilket jag antecknade. Sen gick jag mot väster och fann strandstenar som låg omlott och anpassade till varandra, havet blev ännu blåare, sjögräset hade torkat i solen. I lunden intill ett fågelliv utan like, sista skvattret innan flytten söderut. Allt tog jag med mig och bevarade det närmast mitt hjärta när jag följde barriga stigar upp och ner på tysta sanddyner, längst in ända tills björk och mossor fick fäste och tallarna svajade högt. 
Publicerad 10.10.2016 kl. 11:33

Den ljusgröna horisonten

Dörrar och fönster står öppna, innerummet har blivit ett uterum, allting sker på tröskeln i en solstrimma som kommer och går. Jag har cyklat längs stränder, trafikleder, över broar, in i små skogsdungar, på stigar där det doftar förmultnade löv, maskavföring, jag har cyklat med hög hastighet, utan hjälm, med ett anteckningsblock i korgen framför mig. Jag är fri att göra vad jag vill, att cykla är ett bra sätt att ta sig fram. Värmen sitter kvar under buskar och längs husväggar, jag korsar gränder och gator, trampar hem med en berättelse i bagaget. Den handlar om sandstränders uppkomst, den ljusgröna horisonten, bortglömda träsk, en bagares vrede. Sen när jag har druckit mitt te som bara sker undantagsvis klockan fyra, för rutiner kan bli ett fängelse, läser jag högt ur min text. Alltmedan lakanen torkar på strecket. Vinden är mild som smör.

 

Publicerad 27.09.2016 kl. 16:04

Verandan

Skeppet lägger ut, jag har lastat det med cyklar, fallfrukt, höstlökar, träskor, krukor med ros, pelargon, rosmarin, böcker, anteckningsblock, halvurdruckna kaffekoppar, en sliten trädgårdsoffa, filtar, en tax. Just innan jag kastar loss, kommer brevbäraren med brev som jag väntat på så nu är jag på väg. Jag har musik i öronen, jag sitter i aktern och styr med slutna ögon, klimatet är behagligt, solen gassar in på däck, en bris som kommer rakt genom trädgårdarna i en stadsdel i utkanten av stan, mina segel flaxar, randigt, rutigt och lite blommigt, jag har räknat ut min position med hjälp av transportör och passare, en sjömil är kortsidan på en tändsticksask, föröver ligger grannens kompost, jag styr skickligt ut på öppna vatten, det är det jag gör.
Publicerad 22.09.2016 kl. 10:51

Ett nytt liv

Ut flög ungarna en efter en, ibland flög de tillbaka, en sväng förbi kylskåpet, tog in på rehabet, fick omsorg, våtvarma omslag, näring och kärlek, och sen ut igen vilt flygande, varenda en, högt och lågt flög de och landade i egna bon, en förlänging av det som varit eller en ny avskildhet, hur man nu se på det. Ändå är huset fullt av folk, skor i tamburen, obäddade sängar, o'boypulver på matbordet, smulor och klädpaltor i alla hörn, slask som ska ut, matkassar som ska packas upp, tvättmaskinenerna som dundrar på. Jag vattnar pelargon och begonia, skriver listor, håller mig uppkopplad, alltid ringer nån, allltid fladdrar nåns byke, sorterar kvarglömda tröjor, pysslar med komposten, ligger raklång i TV soffan, ingen trängsel precis. Ett nytt liv.
Publicerad 20.09.2016 kl. 11:37

Flow

Manus är trofast, en hjärtevän, här är jag igen nykär och framflygande, vår relation är full av överraskningar och tillit, jag är osminkad och med håret på ända och du är så följsam och under min hud. Jag bara ler och fånar mig, tänker inte på havet, ägnar mig inte åt fjärrlängtan. Vi är nu här hand i hand, vi sover så gott, vi drömmer om följande kapitel, Manus har hittat fram, jag har hittat in, vi håller på. Vi har inte hunnit ut på promenad, för allt exploderar här och nu, en vacker dag ska vi våga oss in i skogen eller så gör vi en resa framåt eller bakåt i tiden. Vi träffades på sanddynerna, det var för några veckor sedan eller i ett tidigare liv. Nu vänslas vi bakom en gardin av doftgeranium som täcker fönstret, ingen insyn eller utsikt, skärmen flimrar, vi skriver till varandra.
Publicerad 15.09.2016 kl. 11:57

Män till frukost

Min moster sa: "Jag äter män till frukost". Det var på sjuttiotalet och jag hade just blivit könsmogen. Vi satt i hennes torp och drack citronte. Vi satt varje kväll vid ett rangligt bord, vaxduken var rejäl med blomrutor, flugor surrade mot fönsret, det var sommar och viken låg bleke. Min moster hade stjärnögon, hon kisade under lugg och berättade om sin aptit. Min mor satt på andra sidan viken och var sur, hon hade aldrig ätit män till frukost, hon hade svurit pappa evig trohet, fast hon tolkade det på sitt eget lilla vis. Hon ville att jag skulle sitta hos henne och dricka citronte, vi skulle tala om poesi för allt annat var trams. Och med trams menade hon kärlek. Jag färdades mellan två systrar och försökte växa upp till kvinna. Så kan det gå.

Publicerad 09.09.2016 kl. 09:54

Två prinskorvar och en jordkällare

 

De kan bo hur många mänskor som helst i en jordkällare, oavsett om dörren är liten så är själva källaren stor, säger Benjamin, fem år och går inte desto mer in på detaljer kring hur alla ryms in, fast Ian, snart sju år vill veta. Han har hört mycket om händelser som kan utspela sig i just jordkällare, hans bror känner till världar som ingen annan vet nånting om. Ian tycker inte att det är lika intressant, det finns annat att prata om, fotis, hur man tränar, vad vi ska äta till middag, hur lång väg det är hem, sådant. I Benjamins jordkällare bor det olika karaktärer som är beredda på ett stort krig, han är själv kung och härförare, han är i själva verket född i en jordkällare, under marken, han föddes där redan i ett tidigare liv,  han har en stor uppgift, ett hemligt uppdrag, hans vapenröder har namn som inte kan avslöjas på webben. Ian är hungrig och stönar för just Dalsbruk är jordkällarnas paradis, allt ska undersökas mycket noggrant och det tar en evighet. Sen finns det också masugnar och bortglömda sjöar, övergivna fängelsehålor, stigar som tar slut och som kan leda till sådana jordkällare som är osynliga, förklarar Benjamin med viftande händer. Ian överröstar nu berättelsernas berättelser och vill veta hur man tillreder en svampsås. Så vandrar vi hemåt mot huset vid havet, farmor och två prinskorvar.

Publicerad 05.09.2016 kl. 12:52

På väg

Att skriva:

Så går färden bakåt, framåt med förgreningar åt alla håll. Det är utmanade att vara resenär och lokförare samtidigt, hålla i alla spakar, läsa kartor, följa med landskapet, vänta på att komma fram, resa bakåt i tiden, äta mellanmål, bromsa, byta spår. Jag visste inte att jag hade en biljett innestående, ett uppdrag, ett förflutet som lokförare, det är mycket man inte vet om sig själv. Jag är otålig för jag vill sätta gasen i bottnen, jag är rädd för allt går för fort, jag gillar inte tunnlar och tåglukt, torra smörgåsar, människor som ser obekymrade ut, vaggar fram utan att spjärna emot, jag gillar dem inte för de vet mer om livet än jag som måste resa runt jorden och spränga berg för att ta reda på vad det är frågan om. Nu är jag på väg, jag kan inte hoppa av i farten. Det skulle vara det fegaste.

Publicerad 01.09.2016 kl. 12:41

 

Anna Gullichsen

Det började som en flyttblogg 2011 och fortsätter som en ballongfärd. Jag är författare, fem barns mamma, två barnbarns farmor. I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

Ibland träder gästbloggaren Prostinnan fram under rubriken Prostinnans bekännelser och betraktelser.

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

20.09, 20:57Ett nytt liv av Merit
16.08, 21:05Du prövar mina gränser av nillo
02.08, 11:20Min stad av Anna
02.08, 11:15Den vettlösa familjen av Minna lindeb