Gröna skisser

Här i denna lilla gröna värld, bersån i staden, hemliga trädgården, en veranda med stolar och bord, sporadiska anteckningar, skisser på fönsternischer, kolonnfundament, små utsmyckningar på husväggar från 1920-talet. Solen går i moln och kråkorna flyger från tak till tak. Alla husen står nära varandra, varje fasad har sin egen karamellfärg, snart slår syrenerna ut, snart syns jag inte när jag bökar i mina rabatter. Det går flera timmar och jag längtar ingenstans. Jag undrar heller inte över nånting, väntar inte på telefonsamtal. Det finns grymma dåd som sker, männskor i nöd, kulturarbetare som sägs upp, böcker som aldrig publiceras, plantor som inte överlever ens den mildaste vintern, igelkottar som blir överkörda. Jag har ordnat mina papper, satt raringarna i en ny ordning, en helt annan berättelse träder fram.  Den handlar om en glasblåsare, tycks det. Och gröna, små barn.
Publicerad 24.05.2017 kl. 11:40

Magnolia

Trappan är varm och kaffet ryker i koppen, hundarna kisar mot solen, det är morgon och den skira grönskan är nu ett faktum. Jag har gjort det stora misstaget att ta hand om räkningar och så kallade viktiga samtal innan mitt skrivpass. Så nu är det bara att hoppas på det bästa. Små explosioner hörs på avstånd, sådana efterskalv som inte angår mig. Genom dessa ljusgröna gardiner tränger ingen ondska igenom. Finns den överhuvudtaget? Hur som helst borde trappan målas om och det finns många göromål i ett hus som detta. Igår planterade jag in prästkrage i rabatten mot söderväggen. Fick tag i en japansk magnolia, Magnolia kobus, som nu har fått en hedersplats mitt i trädgården. Den här våren är mycket löftesrik på många sätt och vis. Karamellhusen putar av förnöjsamhet. 
Publicerad 16.05.2017 kl. 11:38

Utrensning

Ett litet regn är den bästa måndagsgåvan. Jag har raderat text och bara sparat en och annan rad. De grinar glest och futtigt mot mig, jag har dräpt mina älsklingar. Det finns även namn och adresser som kändes överlopps. En utrensning är ofta det enda som frigör energi. Också i trädgården har jag tagit itu med ormögats förökningsförmåga och satt gränser. Idag kommer jag inte att åstadkomma några mirakel, jag betraktar de glesa raderna, skärrade ord som driver med regnet. Grymheten är skön, jag har varit alltför medgörlig och uthållig, litat på texten. Nu börjar jag från början och känner mig så fri. Regndans.
Publicerad 15.05.2017 kl. 11:20

Trivsel och galenskap

 

Besatthet ägnar jag mig åt, i trädgården finns allt för ett sådant tillstånd, idoga processer som leder till nästa skede. Jag gräver i myllan som har värmts upp, flyttar plantor utan hänsyn, de spirar glatt i sina nya utgivna hörn, jag gör drastiska beslut, en envåldshärskare som får bestämma allt. Visioner och drömmar, trivsel och galenskap. Var och en från den obetydligaste till kejsaren är ännu tveksamma, det har varit en lång väntan i kyla och blåst, länge har vi fått stå ut, får jag höra. Jag kan hålla med, jag har också fått stå ut ska ni veta. Men nu tar ivern över hand. Vi glömmer och går vidare, röjer nya marker, anlägger en kinesisk park, ett engelskt landskap, en provencalsk olivlund, lavendel, rosor och klematis, luktärter, ringblomma, sibirisk vallmo, stjärnflocka, blågull, porslinsveronika, flox, prästkrage, iris. Och sen fjärilar och bin, en stol i solen, ett staffli, vin och bakelser, barnbarn och små kackande taxhundar. Alla har en plats här (fast akta scillorna som blommar nu)  Lyckan är inte svårfångad. Nejdå!

Publicerad 03.05.2017 kl. 10:25

Jag kan höra maskarna

 

En hel dag, en månad, nästan ett år eller flera, jag har slösat med tid.  En ovana jag har att uthärda och leva i vardagen, diska och städa, alltid ha blommor på bordet, rena lakan i sängarna, vädra, en ovana att få gjort och sen sätta mig ner. Och samtidigt inte förbruka hjärnceller, energi, kreativitet eller vad det nu är som föder ord. Hela tiden tänker jag så det knakar, så att timmarna går för fort, jag tänker in mig i ett hörn eller ut i rymden och sen är dagen slut. Och det är läggdags. Jag drar mig för språnget, för det oåterkalleliga.  Det är lättsinnet. Det finns en dag imorgon att sätta allt på spel. I övermorgon är också alldeles utmärkt. Nästa vecka, då smäller det. Jag vet hur allt ska skrivas, bilden av sidor med text. Allt är utstakat. Jag ska bara packa min väska och ge mig av. Ut på vägarna med fält och åkrar, genom tunnlar av gran och tall, gran och tall, allting grönskar en dag, spricker ut. Det doftar våt jord när jag packar bilen. Jag kan höra maskarna myllra. Alla ljud och små explosioner av ljus. Varje ögonblick antecknar jag för eftervärlden. En sådan fredag.

 

Publicerad 21.04.2017 kl. 11:46

Myrlejon

 

Karamellhusen väntar på värmen, scillorna väntar på att få slå ut obehärskat, jag väntar på  den ljumma vinden, det varma regnet. Alla trappor och utsprång, verandor, takrännor, skorstenar, portar och grindar, staket på sned vill ha mild vårvärme, när kommer den?

Har svårt att tina upp, slappna av. Skriver med stela fingrar, svär i blåsten, huttrar på trappan med vantar och yllemössa, dricker skållhett kaffe, kisar mot solen och väntar. Det är alltid nånting. Det som är bakom och framför. Nuet är tråkigt. Att leva där, usch nej inte i den här iskylan.

Jag skriver om myrlejon som gräver fångstgropar i fin sand för myror. Sådana 15 mm långa rovdjur har jag sett. Med egna ögon. Men det var länge sedan.

Publicerad 19.04.2017 kl. 11:30

Glad påsk

Dagens hav av rostfritt stål. Rätt och slätt. En lugn pöl i vilken sjöfåglarna simmar av och an. En häger flyger lågt med sin långa näbb, jag hinner inte ut med kameran. Jag är en usel fågelfotograf. Men havet fotar jag varje dag. Idag genom snöfallet, igår i motljus. Det är många båtar som tuffar fram på Bruksviken. Svallvågor och måsskrik precis som på sommaren. Har varit en flitig kratterska och gräverska, bestyrat på min backe, skuffat på min skottkärra, druckit kaffe i vattenbrynet. En ful bergtall ska jag ännu såga ner, den stör utsikten med några centimeter. I Dalsbruk finns det alltid ett löfte om sol. Man hinner knappt in så ska man ut igen. Längs vägarna från storstaden kör familjemedlemmar mot denna destination. Påskaren är givmild. Kärleken är söt. Som Fazers mignonägg.
Publicerad 13.04.2017 kl. 15:41

Jag är en snigel

Bara en dag ifrån texten och genast blev det ljusårsavstånd, en evighet att hitta tillbaka. Trots teorin om den gula färgen, har jag en trötthet som sitter i nacken, proppen i hålet, tankeverksamheten står stilla. Jag är en snigel som väntar på regn, förflyttar mig långsamt framåt. Eftertänksamhet är dagens ord. Jag läser vad jag skrev, små boksatäver som vet hur de ska foga sig, ord som marscherar fram, sidor av nån sorts lätthet. Hur gjorde jag och när. I förrgår? Jag väntar på solen, måste få dricka kaffe på trappan. 

Publicerad 05.04.2017 kl. 10:53

Gult är inte fult

På nätet läser jag följande:

den gula färgen är glädjens, lyckans och kreativitetens färg, den stärker minnet och stimulerar nerverna, lindrar ångest.

Den gula färgen förknippas med optimism och tankeklarhet.

Utan denna vetskap kom jag hem med gula begonior, påskliljor och små gula narcisser. Den gamla gula handväskan hade jag tagit i bruk några dagar tidigare.

På Ateneum stod jag länge framför en gul tavla av Rafael Wardi.

Alltså gult för mig. Så upplysande och förtröstanfullt!

Publicerad 04.04.2017 kl. 14:09

Här

Det är morgon som blev förmiddag i ett huj. Jag hackar mig in i texten, det behövs koder och lösenord, magi, kaffe, det behövs energi. Sen behövs det ett rum som är fyrkantigt och tyst, innanför det ett utrymme med ljus och självvalda ljud. Mitt på det osymmetriska tegelstensgolvet placerar jag bord och stol. Jag planterar ett fikonträd. Luftfuktigheten är välgörande för mina sinnesstämningar. Texten flyter fram och porlar hemtrevligt. Här är jag nu.
Publicerad 03.04.2017 kl. 09:42

Jag var såld

Det blåste för mycket så det blev ingen kokkobrasa. Det är svårt att behärska sig när man är på kokkobrashumör. Men jag fick övervinna mina pyromaniska lustkänslor och ge mig av in i skogen i stället. Jag, den värsta skoghataren, irra runt bland tall och gran, varför? har jag tyckt, för att tycka nånting. Alltid öppna landskap, hav eller fält, öknen, fjäll, vad som helst, men inte skog. Har jag tyckt och varit envis eller inte haft tid. Alltid en bristvara, dagarna går fort, man stiger upp och så är det kväll. Snurrar min klocka snabbare än andras? När ska man hinna, och sen ännu en skogspromemand, är du inte riktigt klok? Hur som helst, blev det då ingen kokko vid stranden utan några timmar i skogen. Och jag var såld och nyförälskad. Det händer alltid ibland. Sen är det ingen hejd. I skogen kom texten till mig, den följde med längs stigar, över bäckar, längs träsk, kärr, myrar, upp på berg och ner i ravinerna. Jag lyssnade inte så mycket på fåglarna, jag skrev. Det var lätt att gå, lätt att skriva. Nästa dag gick jag dit igen. Varför elda brasa när man kan gå i skogen, lät det nu. Det finns det där ena stället, när stigen delar sig, som allting rullar i gång. Nu långt från skog och hav. Jag försöker minnas hur mossan doftar och lyser grön.

Publicerad 27.03.2017 kl. 10:51

Min granne

Hej, små vindar och solstänk! Nu är himlen blå och byket fladdrar på strecket. Ett säkert vårtecken. Grannen tittar in och vi drar båda in doften av nytvättat linne. Min granne är sådan att vi talar om livet i form av tvätt, svampplockning, trädgårdsskötsel, recept på hennes mammas pannkakor. Hon bor i ett gult hus och jag i ett grönt. Mellan våra hus finns gränden som är mitt blickfång under skrivförmiddagar. Ibland går en katt där, ofta barn, någon åldring, hundägare med sina vovslingar. Grannen och jag står mitt i gränden, mellan våra hus. Vi talar om mina lakan. Sen går vi en sväng in i min trädgård och tittar på vintergäck. I hennes trädgård blommar krokus i lila och gult. Så vi går och tittar på dem. Hennes port gnisslar och kan bara öppnas av den som vet tricket. Jag har ingen port. Det är bara att gå rakt in på gården och lämna kvar fimpar och hundskit om nån skulle vara på det humöret. Det har hänt. Innan jag somnar funderar jag på hurudan port som skulle passa framför mitt gröna hus. Om porten ska öppnas inifrån. Solen väller in i alla fönster. Gränden är tom. På kvistar av belgisk körsbär som jag köpte i K-butiken, slår små vita blommor ut.
Publicerad 23.03.2017 kl. 10:47

Ingen kärleksroman

 

Följetongen om ett blad är ingen skrift om trädgårdsskötsel eller komposthantering. Det är ingen handbok om beskärning av pelargoner. Inte ens en barndomsskildring, ännu mindre en kärleksroman.

Det skulle kunna vara en berättelse om det osagda ordet. Som efterföljs av tusentals andra osagda ord, en svada som bidar sin tid. En så att säga väluppfostrad svada. Det kunde vara så, om man vill spekulera. Allt har sin tid, även svadan har sin. Det handlar inte om behärskning utan om energihushållning. Uttrycket  Att taga bladet från munnen, har jag skrivit om i ovannämnda följetong (dvs scrolla ner)

Att skriva är inte det samma som att säga. Det finns inga bevis för att nånting skulle vara på ett visst sätt. Fiktion är ett underbart universum. Jag slingrar mig iväg och talar inte ut. Bladet sitter kvar. I halsen finns således svalg, matstrupe, luftstrupe, stämband, muskler, bindvävshinnor. Och ett blad.

Detta är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

Publicerad 16.03.2017 kl. 09:45

Hopp eller hipp

Man ska aldrig ropa hepp innan skuttet över bäcken. Så jag utropar nåt annat, hopp eller hipp. För nu närmar jag mig ett visst slut, en ända. Ut ur den nya printern, som min yngsta dotter installerade igår, gled ark efter ark ut smidigt och taktfast. Det var en glädje att se vad förnyad teknik kan åstadkomma. Den gamla printern med typ 17 år på nacken fick ge sig och gå i pension. Slut på krånglet. Allt blir bättre. Livet är som en dans på tulpanblad. Här har jag nu ett manus i min hand, ett annat manus på kommande, en onsdagsmiddag att servera för barn och barnbarn. Och: imorse fotograferade jag den första snödroppen. Jag glömmer min våldsamma irritation att inte lyckas lura min far på en lunch. Han har utegångsförbud. Men det har inte jag. Sol på er! 
Publicerad 15.03.2017 kl. 09:49

På turné

 

Helsingfors-Pargas-Åbo-Nagu-Korppo-Houtskär-Grankulla. Så gick färden längs vägar i blötslask, ombord på färja efter färja, bilen packad med böcker och bilder. Skolorna var olika, barnen var lika ivriga och frågvisa. Vi berättade och visade bilder. Sen kom stunden fär högläsning och allt drogs in i en magisk saga i vilken höglandskon Betty begav sig upp i luften. Saga Blom är en känd karaktär får vi konstatera än en gång och hennes bestyr intresserar ett helt lågstadie. Varje bok har sin betydelse. Sådant man glömt, vaknar till liv. Läsarna, publiken, tidlösheten. Barnen är bäst. Lärarna är nästbäst. Författaren och illustratären stretade vidare till nästa skola och nästa. En så fin vecka. Tack Läscentrum. 

 
Publicerad 13.03.2017 kl. 10:38

 

Anna Gullichsen

 

Det här är en skrivbok i vilken jag tänker högt.

I ett grönt hus i utkanten av Helsingfors bor jag på landet i staden. Jag bloggar mest om mitt skrivande, vilket inbegriper ingenting eller det mesta.

Bara en sak kan jag lova: inga bilder eller filmklipp.

Ibland träder gästbloggaren Prostinnan fram under rubriken Prostinnans bekännelser och betraktelser.

 

anna.gullichsen@gmail.com


Om mig själv:

Tycker om: måndagar, gamla hus, skrangliga stolar, nästan utblommade tulpaner, trasmattor, rosmarin, vårljus, sommarhav, höstlöv, rimfrost, böcker, trädgård, sköna ting, egna barn, andras ungar, stearinljus, god mat, goda historier, champagne, tystnad och fullt ös.

Mina böcker:

Saga Blom

Saga Blom och snöflickan

Saga Blom kollar in våren

Betty är en speciell sorts ko

Hatten från Katalonien

Saga Blom och djungelspöket

Betty i luften

Kategorier

Senaste kommentarer

01.05, 00:09Myrlejon av minna
13.04, 17:22Glad påsk av
12.03, 10:49Lyckan heter citron av Sporadisk bloggläsare
24.02, 11:24Tulpanskog av Kaktus
31.12, 15:00Go vänner av din kollega minna