Gör som jag: Läs Den blå dagboken av James A. Levine. Läs den och dö, men överlev likt det prostituerade barnet, hanka dej fram med poesin och magin som dina kryckor, med en stump av en blyertspenna.

I köket står tre fjortonåringar och tillverkar kokosbollar, chokomyror, kladdkaka och allehanda cakaospecialare inför Karolinas Chokolaterie-evenemang på lördag. Hans on the Bass spelar sköna toner. Fönstren öppna, in med syrerika efter-första-sommarregnet-doften tillsammans med fåglarnas drilletidrill. Jag i startgroparna för den långa promenaden i skogen mellan Tusbyleden och järnvägen. Taxen får komma med vare sig hon vill eller inte. Värre soffpotatis får man leta efter. Gubben filar på golfens gräsmattor, hans andra hem.

Barnbarnet Ian skulle stanna över natten, hela dagen hade vi bästa kvalitetssysselsättning, men efter badet mitt i ett kiknande skratt, meddelade två-och-ett-halvåringen:
- Nu far jag hem. Jag förstod allvaret i hans beslut. Det gick inte att ta miste på.
- Men först vill jag ha gröt, fortsätter det lilla underverket. Och inte heller där hade farmor nånting att invända. Kvällen var varm och ljus. I baksätet satt Ian med pipo och pyjamas och filosoferade om brandbilar och helikoptrar.  Ända hem till mamma räckte resonemanget utan en enda gäspning.

Hej taxen, nu iväg från denna chokladfabrik. Jag är faktiskt ganska glad också för alla fina recensioner. Riktigt, riktigt glad.

Många brev skrev jag. Dagligen. Timme ut och timme in.
Varje kuvert blev försedda med stämplar och sigill.
Jag släppte personligen ut hela samlingen genom vindsfönstret. På det sättet var jag
ansvarig för följderna.
Vilka de nu kunde tänkas vara.
Det regnade pollen och lönnblom och björkhängen.
Samtidigt som posten for i väg. Med andra ord dålig sikt.
Breven var adressförsedda och hittade fram.
En tumult var att vänta. Alternativt ett jubel. Svårt att förutse.
Släktingar är som en påse karameller. Det finns goda och illasmakande. För att inte glömma de som fastnar i tänderna.
Men skrifterna blev efterfrågade. Igen och igen. För blodomloppets skull.
Sa de. Eller nånting i den stilen.
Till sådana resonemang förehöll jag mig iskall. Utåt sett.
Jag sa:
Breven ska besvaras. Ingenting kommer gratis. (för att citera mormorsmor)
Släktingarna nickade med uppsvullna kinder
och svarade:
Du är vår kusin, du är vår syster, vårt brorsbarn, vår mors pyssling. Vi skickar med express!

Jag väntade en vecka. Väntade två.
Jag anlade en kinesisk trädgård. Avfrostade hela den opostade
samlingen av kuvert som blivit rejält gammaldags. Rentav mossiga.
En duva hade byggt bo i mitt antika bläckhorn.
Hon (eller var det en hen?) hade inga brev i
näbben minsann.
Minsann. På det viset.

Försöker i härdigt. Det kan jag försäkra. Men inte en rad förmår jag skriva. På mina läxor. På utkasten. Förslag till berättelser. Eller bara berättelser. Jag kan inte berätta. Ingenting. Tack och lov finns bloggen. Här kan jag förverkliga mig själv av hjärtans lust.  Underbara läsare. Ni håller mig vid liv. Jag står i ett gungfly. Nej, ett uttorkat kärr. Här är torrt och fnasigt och tråkigt. Brunnen är tom. Hur jag än skopar.
Blicken flackar åt alla håll. Mest flackar den ut. Bland de gröna slöjorna. Där står hackan och spaden. Där är morgonsol och öronbedövande fågelsång. Jag ser viktig ut. Böjd över datorn. I en förstoppande ställning. Ens en mening. Aha, nu kom den, men så dålig, tvi vale vilket skit.
Det dramatiska papperskruttande kan inte en modern skribent unna sig. Bara raderar smooth och klickar fram ett annat dokument. Har jag verkligen skrivit detta? Så bra det verkar. Bara att fortsätta alltså. Motstånd. Går inte. Jag är inte längre samma person. Tudelad, tredelad, med fyra huvuden och tre hjärtan och ingen hjärna. Måste bara komma ner i jorden. Befria mig från dessa föresatser!

Utan att nån ser eller hör smiter jag iväg. Halvspringer.

I går var det fest på jorden och i himlen. Morsan satt uppe på sin molnkant, rökte sina gauloises och drack sin framboise och jag nere på en trädgårdsbänk tillsagd att inte blanda mig i matlagningen. Vi vinkade till varann, morsan och jag för hon hade födelsedag och nere på jorden var det morsdag för mödrar. Fem barn har vi klämt ut i världen båda två, high five på det morsan! Röken känns ända hit, den extra starka tobaken från mellanöstern, förpackad i det snygga blåa emballaget, gauloiseblå blev ett begrepp i hela släkten, fast det vara bara du som blaffade på av den varan.
Jag låg stilla på min bänk och njöt av solen och vittvinet som bars ut med jämna mellanrum. Från andra våningen hördes sång bakom en stängd dörr. Den framfördes senare som en hyllning, åh, gud vad jag njöt. Nu kan jag ta ut allt av firandet när du har förflyttat dig till högre sfärer, morsan. Jag får allt. Och nån mormor och farmor finns det inte heller längre att bära hortensior till. Inte ens en ynka moster är kvar livet. Bara en faster som tur är. Styvmor får ingen bukett för att vara hundmor räknas inte.
Så då återstår svärdottern som redan är på god väg att bli en hönsmamma och jag själv. Vi firade flott. Jag fick barnbarnens mjuka kinder och galna upptåg i present. Döttrarna hade tagit köket i besittning. Där fick jag inte sätta min fot.
Så jag låg på bänken med bara tår och vinkade till dej, morsan. Nu när jag fick ha dagen för mig själv. Skål på dej din gamla filur. Tack för litteraturen, recepten, galenskapen och svagheten för granna schalar. Idag planterar jag en ros på din grav. Kanske en valamoros. För det var alltid ett sånt tjat om just den rosen. Jag fixar.
Tummis på det! Puss och kram, bråka inte med dina grannar.

En sådan dag var det, söndagen den trettonde maj. Lycka.

Ibland vill jag vara en eremit och gå omkring i konstiga kläder på en öde strand. Slippa handla och laga mat. Bara sleva i mig några uppvärmda blodplättar när hungern faller på. I övrigt livnära mig på kaffe och te och smörgåsverk. Sitta på en sten. Fotografera myror. Kludda med färger på papper och möbler. Skriva. Prata med hunden som ligger i samma ställning i soffhörnet dygnen runt. Lyssna på radio. Stänga av radion och lyssna på vågorna. Kolla vindens riktning. Sova som en stock i urskogstystnaden. Ibland vill jag sånt.
På vägen till eremitparentesen sitter jag hos min gamla kära frisörska. Vi pratar trädgård. Hon har en helleborus som inte är av denna världen. Det är så man får fnatt.
Längre fram längs kustvägen halvvägs till min kluckande strand träffar jag en framgångsrik författarkollega och vi genomför ett författarsnack trots sonens protester.
Medan jag kör vidare fortsätter jag med min favoritsysselsättning i bilar: Jag lyssnar på CD-bok. Korparna av Tomas Bannerhed. Jag kan köra av och an till Lappland och lyssna på den boken. Och en debutant till på köpet! Augustpriset 2011. Klappat och klart. En moget författarskap så det bara skräller.
Nu är boken slut, 12 kapitel, 9 skivor, några hundra kilometer. Och jag tillbaka i civilisationen med internet, vardagsrutiner och framtidsplaner. Plan nummer ett: skriva en roman. För Bannerhed tog det tio år att skriva sin första roman. Så jag har god tid.

- Betty är en speciell sorts ko fick hyfsad recension.

- Skrev lite.

- Strök kläder och nös.

- Färgen på den utslagna dotterns kinder återvände, hon tog sin väska och skrev ut sig ur rehabcentret i gröna huset.

- Vi åt onsdagsmiddag som vanligt. Några barn och barnbarn. Spagetti med godaste såsen.

- Planterade löjtnantshjärta och styvklematis.

- Sommar. Jag drack ett glas vittvin på trappan.

- Brakar i säng. Nu. Prosit.

Förr. När jag gick ut i trädgården. På det gamla stället. I urgamla trädgården. Med tidens vingslag och historiens patina. Mossig och enorm. Vidsträckt och hög. Med tak och väggar och rymd. Och gömställen. När jag gick ut  i den trädgården var jag på rymmen varje dag. Bara försvann och dök upp åtta timmar senare. Totalt ostörd. I samklang med perennerna. De var så många.
De växte i en katedral. Mellan varje bänkrad och ända upp till kyrkfönstren. Slingrade sig upp för altartavlan och predikstolen. Slog ut mitt under mässan. Höll sina egna predikningar. Jag satt på bänken med en kopp kallt kaffe och betraktade härligheten. Besjöng den. Var nästan lite religiös. Nej, mycket religiös.
Det var krolliljan som gav mig lycka. Lilium martagon. Den måste finnas i hundratal för att få en väckelse tillstånd. Vita och lilafärgade. Fanns även gula hybrider. Och sen liljebaggarna som skulle knäppas bort och mosas under stövelklacken. Ett evighetspyssel. Medan jag tänkte på den gröna andligheten.
Jag gick ut åt alla hålla. Fick skugga ögonen med handen för att se allt. Domänerna. Oändligheten. Det bibliska ljuset.

I min nuvarande trädgård är jag under uppsikt. Av de som går förbi på gatan eller i gränden, av grannar, cyklister, bilister, mopedister. Jag försöker vänja mig vid detta. Att komma i stämning liksom kollektivt. Jag knogar på. Kastar ett leende åt de som går förbi. Aktar mig för att prata för mig själv eller släppa en fis. Bygger upp en liten kyrka. Sten för sten. Knopp för knopp. Och smider hemliga planer.
För att uppnå besattheten. I lilla formatet.

En vit (svindyr) krollilja inplanterad. Nu gäller det bara att vänta tjugofem år så har jag några hundra stycken. Sen sätter jag mig ner. På kyrkbänken.

I mitt arbetsrum ligger flickan med utslagen. Jag skriver i köket. Vilket är en lögn. Jag skriver inte alls. Tänker att imorgon mellan 8-12 skriver jag det som jag ska skriva. Det är en lögn. Är på rymmen. Korgen full av allehanda föremål som tillstår en förrymd skribent: sekatör, trädgårdshacka, skyffeljärn, luckrare, fröpåsar, hönsskit, mylla, plantor, handskar, kaffetermos, några pepparkakor, ett minimalt anteckningsblock, en penna som fungerar dåligt. Detta. Och en hund. Strävhårig taxtik.

Det arma vuxna barnet, utflugen och nu influgen i mammas bo (mammas arbetsrum!!!) ligger med sina kliande utslag och är utslagen. Men hon är tapper och äter de vitaminer som mamma sätter fram, sörplar i sig av soppan och tömmer och fyller diskmaskinen. Om hon har krafter därtill. Läkarkåren skriver ut recept och räkningar. Ingen lösning i sikte. Har de inte lärt sig nånting i den medicinska fakulteten? Måste vi ta till homeopati för att få detta elände ur världen?

På rymmen är jag det oaktat. Korgen skramlar av verktyg. (Börja skallgången bland buskarna om hörnet. Sen när jag har rymt färdigt)

Den utslagsbeprydde patienten uthärdar jämte modern af makaroni. Vad väntar vi på? Vi väntar på vardagen när läkarna återgår till sina arbetsplatser och laboratorierna öppnar sina dörrar. Vi söker svar på frågor. Mera huvudskrap och dyra prover. Dra historien från början. Ett praktexempel på hur många olika sorts utslag som kan flamma upp på en och samma flicka. Förvirrande symptom. En syltsmörgås och armarna blir röda. En bit ost och kinderna stelnar. Vi måste skratta för att inte gråta, äta mera syltsmörgås för att inte skrämmas ihjäl. Hålla ett öga på halsen...
Under tiden strömmar goda förslag in: bältros, mässling, sockerallergi?

Att vara tillsammans dygnet runt med en dotter som man vanligtvis aldrig ser röken av, har varit givande och hullu meininki. Det gäller att skratta jäveln upp i ansiktet. En son kom på middag och det blev en liten trevlig sammansättning. Utan övrig inblandning.
De sköna kombinationerna av barn så där på tremis och tumis har jag börjat uppskatta mera än det stora kaoset med jätte familjen. Fast visst är det fint det också. Tuttelimuj.

Men nu ska jag springa vårens första länk och hinner inte sitta här i nattsärken och datorisera. Jag har faktiskt beslutat mig.